I want to challenge T. M. Skrtic's notions of Adhocracy as a viable organizational framework for Special Education in mainstream schools. I want to challenge Skrtic, not so much on the structural aspects of Adhocracy, but on the psychological, physical and emotional demands made of the teacher working in such a system. For while Skrtic's perspective regarding the organizational context of Special Education warrants credit for its perception and providence, it is my belief that Skrtic fails to address the human needs of teachers with the same clarity and brevity that he affords to understanding the needs of the children that are placed in their care. By focussing primarily on the design and implementation of what he considers to be the most effective structural configurations within schools to meet the needs of special education students, Skrtic's organizational paradigms may well create and perpetuate high levels of professional burnout and attrition as a consequence of reaching and maintaining his goal. In order to levitate Skrtic's ideology, and my experience, of Adhocracy, creating the potential for an initial point of equilibrium, I require a fulcrum, a pivot compiled of research made during my graduate studies, research that has focussed on the causes of stress, burnout and attrition associated with regular and special education teachers, I will make particular reference to the work of Brownell, Smith, McNellis & Lenk (1995) who provide tremendous insight into why people become 'stayers' - special education teachers with more than 5 years of classroom experience - or become 'leavers' - teachers who leave special education (Brownell et al, 1994-. 95, p. 87). It is my hope that by counter-weighing adhocracy, thereby giving credence to both its theoretical and practical existence, I hope to have exposed a paradox: that in striving to meet the needs of Special Education Children, Skrtic's application of Adhocracy as a viable organizational structure in regular schools is flawed because of its failure to identify and address the (individual) needs of those held directly responsible for its administration.

I want to challenge T. M. Skrtic's notions of Adhocracy as a viable organizational framework for Special Education in mainstream schools. I want to challenge Skrtic, not so much on the structural aspects of Adhocracy, but on the psychological, physical and emotional demands made of the teacher working in such a system. For while Skrtic's perspective regarding the organizational context of Special Education warrants credit for its perception and providence, it is my belief that Skrtic fails to address the human needs of teachers with the same clarity and brevity that he affords to understanding the needs of the children that are placed in their care. By focussing primarily on the design and implementation of what he considers to be the most effective structural configurations within schools to meet the needs of special education students, Skrtic's organizational paradigms may well create and perpetuate high levels of professional burnout and attrition as a consequence of reaching and maintaining his goal. In order to levitate Skrtic's ideology, and my experience, of Adhocracy, creating the potential for an initial point of equilibrium, I require a fulcrum, a pivot compiled of research made during my graduate studies, research that has focussed on the causes of stress, burnout and attrition associated with regular and special education teachers, I will make particular reference to the work of Brownell, Smith, McNellis & Lenk (1995) who provide tremendous insight into why people become 'stayers' - special education teachers with more than 5 years of classroom experience - or become 'leavers' - teachers who leave special education (Brownell et al, 1994-. 95, p. 87). It is my hope that by counter-weighing adhocracy, thereby giving credence to both its theoretical and practical existence, I hope to have exposed a paradox: that in striving to meet the needs of Special Education Children, Skrtic's application of Adhocracy as a viable organizational structure in regular schools is flawed because of its failure to identify and address the (individual) needs of those held directly responsible for its administration. / Education, Faculty of / Educational Studies (EDST), Department of / Graduate

Sommaren 2014 infördes extra anpassningar i Skollagen (2010:800). Med det ålades skolan krav på tidiga stödinsatser då en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett eller flera skolämnen. När Skolinspektionen (2016) två år senare granskade skolornas arbete med extra anpassningar ansågs  majoriteten av de undersökta skolorna ha brister. Sandström, Klang och Lindqvist (2019) kopplar skolans oförmåga att ge alla elever det stöd de behöver till bristande samsyn mellan skolans professioner. Syftet med detta arbete var att bidra med kunskap om hur rektorer, specialpedagoger och lärare beskriver sitt arbete med extra anpassningar, tolkat ur ett organisatoriskt perspektiv. Mer specifikt utgjorde rollfördelning, kommunikation och uttalade framgångsfaktorer i arbetet med extra anpassningar fokus för studien. Data inhämtades genom kvalitativa intervjuer i såväl fria som kommunalt styrda grund- och gymnasieskolor. Data analyserades utifrån Thomas Skrtic´s (1991) organisationsteori. I analysen synliggjordes hur rektorerna och en majoritet av specialpedagogerna antog ett maskinbyråkratiskt förhållningssätt. Rektorerna och specialpedagogerna frånkopplade sig därmed från ansvaret för de extra anpassningarna utifrån en på förhand uppgjord fördelning av arbetsuppgifter. Ansvar för utformning och genomförande av stödinsatser förlades till de undervisande lärarna vilket i sin tur medförde att rektorer och specialpedagoger saknade insyn i arbetet med extra anpassningar. Resultatet visar vidare på att enskilda lärare upplever sig ensamma med uppgiften att förverkliga stödinsatsen oavsett vilka övriga förutsättningar som råder. Studien synliggör i sin helhet låg grad av samarbeten mellan skolans professioner då det gäller extra anpassningar. Mycket tyder på att den specialpedagogiska kompetens specialpedagoger besitter inte används när skolorna utformar extra anpassningar. Rektorers distansering till stödinsatsen och stödinsatsens underordnade roll vid resursstyrning riskerar utöver det att begränsa den enskilda lärarens möjligheter att genomföra stödinsatsen. Ytterst är det elever som drabbas genom felaktig, sen, eller utebliven stödinsats, vilket står i strid med skollagens krav på inkluderande och likvärdig utbildning.

Bristande avkodningsförmåga skapar hinder i elevers kunskapsinhämtning. Det är en pedagogisk utmaning att kunna bemöta och stötta mellanstadieelever, d.v.s. elever i årskurs 4–6, med avkodningssvårigheter i deras utveckling i den dagliga undervisningen. Där behövs det rätt kunskap, kompetens och samarbete mellan olika skolprofessioner. Andra avgörande faktorer är skolors fungerande rutiner för tidig identifiering av elever med avkodningssvårigheter och tydliga riktlinjer för efterarbete med screeningresultaten. Syftet med denna studie är att öka kunskapen om speciallärares och ämneslärares perspektiv på avkodningssvårigheter och avkodningsundervisning i samband med elever på mellanstadiet. Deteoretiska utgångspunkterna som har varit vägledande under arbetet med denna studie är; teorin The Simple View of Reading, som ger kunskap om hur kognitiva och språkliga faktorer kan påverka elevers läsförmåga samt Skrtics teori om byråkrati inom skolorganisationen. Studien består av fyra semistrukturerade intervjuer av speciallärare och fyra semistrukturerade intervjuer av ämneslärare. Den insamlade empirin utmynnade i sex analysobjekt; definition av avkodning, tecken på avkodningssvårigheter, avkodningsträning, kompensation och samarbete mellan speciallärare och ämneslärare. Dessa analysobjekt användes sedan som rubriker i resultatdelen. De sammantagna resultaten visar att den undervisning som organiseras inom ramen för klassrumsundervisning inte alltid har det primära syftet att öva avkodning. Av resultaten framkommer att samsyn och samarbete mellan olika yrkesprofessioner krävs för att det ska kunna uppstå ett didaktiskt möte med god kvalitet. Samverkan mellan speciallärare och ämneslärare bidrar till att elevernas varierande behov kan bemötas. Av resultaten framkommer att det finns strukturer inom skolsystemet som försvårar för ämneslärare och speciallärare att samarbeta för att organisera avkodningsträning för elever med avkodningssvårigheter. Det är matchningen mellan elevernas varierande förutsättningar och behov samt lärarnas olika kompetenser som verkar skapa organisatoriska utmaningar för skolans ledare. Ett samarbete där man utbyter kunskaper och erfarenheter och vågar gå ifrån standardiserade lösningar för att pröva på nya, kan vara vägen till en excellent undervisning som vilar på en demokratisk grund.

This thesis has two overarching aims. The first is to generate further knowledge about Swedish independent schools, specifically regarding the organisation and provision of special support and how these relate to special educational traditions and inclusive education. This is conducted through four empirical studies, utilising data gathered in two total population survey studies. The first survey was a total population study of Swedish independent compulsory schools (N = 686, response rate = 79%), and results from this study are presented in articles I, II and IV. Article III presents results derived from a total population survey of special pedagogues (SENCOs) and special education teachers in Sweden educated according to the degree ordinances of 2001, 2007 and 2008 (N = 4252, response rate = 75%). Article I contains a general description of special education issues in the total population of independent schools. Article II continues with comparisons of these issues in different groups of independent compulsory schools. Article III studies differences in organisational prioritisations regarding special support and special educators in municipal and independent schools. Finally, article IV presents qualitative content analysis of over 400 responses regarding special support at independent schools. The second overarching aim of the thesis is to further develop the discussions initiated in the articles about how special education and inclusive education can be understood in light of the education reforms that introduced the independent schools. A critical theoretical analysis and contextualization of the empirical results from the articles is conducted to explain and describe the consequences of the new (market) education paradigm. Results show that, generally, the independent schools have not challenged special educational traditions to a significant degree. Rather, traditional conceptions, explanations and organisational measures are reproduced, and in some cases enhanced, by market mechanisms. However, there are great differences between the different types of schools with regard to both their perspectives on special education and their organisational approaches. There are also indications that the principle of choice is limited for this pupil group as compared to some other groups. Additionally, the increasing clustering of pupils in need of special support at certain schools replicates a system with special schools. In this case, market mechanisms are contributing to a system that is in contradiction to the idea of an inclusive school system. The theoretical interpretation of the results suggests that Skrtic’s theory can largely explain the empirical patterns found. However, his theory gives rise to different predictions or potential scenarios depending on what parts of his theory are underscored. Moreover, his theory must be complemented with additional perspectives to more fully account for diversity within the results, particularly as the results indicate that discourses/paradigms of special education and inclusive education often occur simultaneously and can thus be seen as expressions of practices taking place in a complex social and political environment. Keywords: Special education; inclusion; school choice; education reform; independent schools; compulso-ry schools; pupils in need of special support, SENCOs; special education teachers; critical pragmatism; Thomas M. Skrtic / Denna avhandling har två övergripande syften. Först, att generera kunskaper om fristående grundskolor i Sverige, specifikt vad gäller organisation och tillhandahållande av särskilt stöd, samt hur det kan förstås i ljuset av specialpedagogiska traditioner och inkludering. Fyra empiriska studier presenteras med data från två stora forskningsprojekt. Det ena var en totalpopulations undersökning av fristående grundskolor (N=686, respons=79 %), resultat från den presenteras i artikel I, II och IV. Artikel III presenterar resultat från en totalpopulations undersökning av specialpedagoger och speciallärare i Sverige, utbildade enligt examensförordningarna från 2001, 2007 och 2008 (N=4252, respons: 75 %). Artikel I beskriver specialpedagogiska frågor inom hela populationen av fristående skolor i generella termer. Artikel II gör jämförelser mellan olika grupper av fristående skolor, artikel III beskriver skillnader i specialpedagogisk organisation mellan fristående och kommunala skolor i termer av specialpedagogers och speciallärares anställningssituation och artikel IV presenterar resultat av en kvalitativ innehållsanalys av över 400 svar om särskilt stöd i fristående skolor. Det andra övergripande syftet är att utveckla den teoretiska diskussionen som initierades i artiklarna, om hur specialpedagogik och inkludering kan förstås i ljuset av de utbildningsreformer som presenterade skolval och fristående skolor i Sverige. En kritisk teoretisk analys och kontextualisering av de empiriska resultaten från artiklarna genomförs för att förklara och beskriva konsekvenserna av de nya (marknads) paradigmet inom svensk utbildning. Resultaten visar att de fristående skolorna inte har utmanat specialpedagogiska traditioner i någon högre grad generellt. Traditionella synsätt, förklaringar och organisatoriska lösningar reproduceras, till och med förstärks, av marknadsmekanismer. Däremot så är det stora skillnader mellan olika skolor, både vad gäller specialpedagogiska perspektiv och organisatoriska lösningar. Det finns också tecken på att skolvalet kan vara begränsat när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Dessutom riskerar en samling av elever i behov av särskilt stöd på vissa skolor att reproducera ett system med specialskolor, något som inte är i linje med ambitioner för ett inkluderande skolsystem. De teoretiska tolkningarna av resultaten visar att Skrtic’s teoretiska verktyg kan till en hög grad förklara de empiriska resultaten. Däremot kan olika scenarier skapas beroende på vilka delar av hans teorier som betonas. Dessutom behöver hans teorier kompletteras med tilläggsperspektiv för att förklara variationen i resultaten. Nyckelord: Specialpedagogik; inkludering; skolval; utbildningsreformer; fristående skolor; grundskolan; elever i behov av särskilt stöd, specialpedagoger; speciallärare; kritisk pragmatism, Thomas M. Skrtic / Fristående skolors arbete med elever i behov av särskilt stöd / Speciella yrken? – om speciallärares och specialpedagogers arbete och utbildning