I avtalsförhållanden mellan näringsidkare råder det inte alltid jämlikhet utan den ena parten kan på grund av olika omständigheter inta en underlägsen ställning. Även om näringsidkare ofta har möjlighet att själva ta tillvara på sina intressen, behöver de ett visst skydd. Vilka dessa skydd är och mot vilka missförhållanden näringsidkare skall skyddas ämnar denna uppsats utreda. Huvudprincipen i avtalsrätten är att avtal skall hållas och att parterna fritt får avtala vad det önskar. För att skydda part som intar en underlägsen ställning har dessa principer lättats upp och skyddsprinciper vuxit fram. Skyddsprinciperna har till syfte att skydda parts intressen när behov föreligger. Ett rättsskydd kan antingen ges preventivt genom att förebygga att skada sker, eller repressivt genom gottgörelse när skada skett. Inom avtalsrättens område finns det ett antal lagar vars regler syftar till att skydda näringsidkare som intar en underlägsen ställning. Det finns ett antal principer i både lag och doktrin som ger uttryck för ett skyddssyfte. Inom avtalsrättens område kan tre typer av skydd utläsas. Rättviseskydd är det tydligaste skyddet, vars syfte är att skapa en balans mellan parterna och hindra att den ena parten kan erhålla oskäliga fördelar. Ett rättviseskydd finns uttryckt i de lagar som anger att hänsyn skall tas till part som intar en underlägsen ställning och i de lagar som anger att villkor som är till nackdel för en viss part är ogiltiga eller skall jämkas. Dessa skydd återfinns främst i 36 § AvtL och AVLN, men även bland annat i transportlagarna, räntelagen och lag om handelsagentur. Ett ekonomiskt skydd bygger på att skydda part mot förluster. Ekonomiskt skydd finns uttryckt i de lagar som ger part rätt till ersättning för uppkommen skada. Det återfinns bland annat i 36 § AvtL, lag om avtalningsköp och KL med flera. Ändamålet med det sociala skyddet är att ge part en trygghet. Genom det sociala skyddet skall part skyddas mot oförutsedda händelser. Det sociala skyddet ges repressivt, efter att en avtalsstörning har skett. De lagar som innehar ett socialt skydd förstärker parts trygghet. Detta syns bland annat i JB, räntelagen och lag om avbetalning. AVLN är en av de tydligaste skyddslagstiftningarna. Dess syfte är att skydda part som intar en underlägsen ställning mot oskäliga avtalsvillkor. AVLN ger främst ett rättviseskydd genom sitt ändamål att förhindra orättvisa avtalsvillkor.  Men genom att skapa rättvisa och förhindra tillämpningen av oskäliga avtalsvillkor ges även ett ekonomiskt skydd. De missförhållanden lagstiftaren vill skydda näringsidkare från och förebygga genom skydd i form av rättsregler är ekonomiskt förlust, onödigt betungande åtgärder, oskäliga avtalsvillkor och förhindra att andra sociala missförhållanden uppstår. De tre skydden går in i varandra och det är inte möjligt att klart skilja dem åt.

<p>I avtalsförhållanden mellan näringsidkare råder det inte alltid jämlikhet utan den ena parten kan på grund av olika omständigheter inta en underlägsen ställning. Även om näringsidkare ofta har möjlighet att själva ta tillvara på sina intressen, behöver de ett visst skydd. Vilka dessa skydd är och mot vilka missförhållanden näringsidkare skall skyddas ämnar denna uppsats utreda.</p><p>Huvudprincipen i avtalsrätten är att avtal skall hållas och att parterna fritt får avtala vad det önskar. För att skydda part som intar en underlägsen ställning har dessa principer lättats upp och skyddsprinciper vuxit fram. Skyddsprinciperna har till syfte att skydda parts intressen när behov föreligger. Ett rättsskydd kan antingen ges preventivt genom att förebygga att skada sker, eller repressivt genom gottgörelse när skada skett.</p><p>Inom avtalsrättens område finns det ett antal lagar vars regler syftar till att skydda näringsidkare som intar en underlägsen ställning. Det finns ett antal principer i både lag och doktrin som ger uttryck för ett skyddssyfte. Inom avtalsrättens område kan tre typer av skydd utläsas. Rättviseskydd är det tydligaste skyddet, vars syfte är att skapa en balans mellan parterna och hindra att den ena parten kan erhålla oskäliga fördelar. Ett rättviseskydd finns uttryckt i de lagar som anger att hänsyn skall tas till part som intar en underlägsen ställning och i de lagar som anger att villkor som är till nackdel för en viss part är ogiltiga eller skall jämkas. Dessa skydd återfinns främst i 36 § AvtL och AVLN, men även bland annat i transportlagarna, räntelagen och lag om handelsagentur. Ett ekonomiskt skydd bygger på att skydda part mot förluster. Ekonomiskt skydd finns uttryckt i de lagar som ger part rätt till ersättning för uppkommen skada. Det återfinns bland annat i 36 § AvtL, lag om avtalningsköp och KL med flera. Ändamålet med det sociala skyddet är att ge part en trygghet. Genom det sociala skyddet skall part skyddas mot oförutsedda händelser. Det sociala skyddet ges repressivt, efter att en avtalsstörning har skett. De lagar som innehar ett socialt skydd förstärker parts trygghet. Detta syns bland annat i JB, räntelagen och lag om avbetalning.</p><p>AVLN är en av de tydligaste skyddslagstiftningarna. Dess syfte är att skydda part som intar en underlägsen ställning mot oskäliga avtalsvillkor. AVLN ger främst ett rättviseskydd genom sitt ändamål att förhindra orättvisa avtalsvillkor.  Men genom att skapa rättvisa och förhindra tillämpningen av oskäliga avtalsvillkor ges även ett ekonomiskt skydd.</p><p>De missförhållanden lagstiftaren vill skydda näringsidkare från och förebygga genom skydd i form av rättsregler är ekonomiskt förlust, onödigt betungande åtgärder, oskäliga avtalsvillkor och förhindra att andra sociala missförhållanden uppstår. De tre skydden går in i varandra och det är inte möjligt att klart skilja dem åt.</p>

Bostadsbristen som råder i Sverige har gjort det möjligt för förstahandshyresgäster att göra ekonomisk vinst på otillåtna andrahandsupplåtelser och oskäliga andrahandshyror. Denna möjlighet har gett upphov till att nämnda företeelser är två växande problem på den svenska hyresmarknaden. I kommittébetänkandet Utredningen om åtgärder mot handel med hyreskontrakt (SOU 2017:86) presenteras förslag till revideringar i hyreslagen som är ämnade att motverka dessa problem. I utredningen föreslås att rekvisitet för självständigt brukande vid andrahandsupplåtelser förtydligas. Detta eftersom hyresgästen tidigare med framgång kunnat komma runt ett förverkande av hyresrätten vid otillåten andrahandsupplåtelse, genom att hävda att upplåtelsen avsett inneboende. Vidare ska det förtydligas vad som anses vara en skälig andrahandshyra, eftersom reglerna tidigare ansetts vara svårtillämpade. Med anledning av det senare förtydligandet anser utredningen att det är motiverat att förlänga tidsfristen för återbetalning av oskäliga andrahandshyror, och införa två nya förverkandegrunder som ska bli tillämpliga då hyresgästen otillåtet har gjort ekonomisk vinst på en andrahandsupplåtelse. Dessutom ska förverkandegrunden vad gäller otillåtna andrahandsuthyrningar skärpas, genom att möjligheten att vidta rättelse slopas. Den nuvarande regleringen har resulterat i att hyresgäster, efter att ha vidtagit rättelse, har undgått förverkande av hyresrätten samtidigt som de har kunnat fortsätta hyra ut otillåtet i andra hand. Efter att ha analyserat förslaget ur sociala aspekter samt marknads- och rättssäkerhetsperspektiv kan konstateras att åtgärderna är ingripande gentemot hyresgäster. Trots hyreslagens karaktär av skyddslagstiftning, synes emellertid de föreslagna revideringarna av hyreslagen motiverade för att förbättra hyresmarknadens funktion. Bestämmelsernas avskräckande effekt torde motverka förekomsten av otillåtna andrahandsupplåtelser och oskäliga andrahandshyror. Analysen visar dock att den femåriga preskriptionstid som föreslås vid handel med andrahandskontrakt är oproportionerlig. Dessutom finns det behov av att utreda hur ett barnperspektiv lämpligast kan införas i hyreslagen, eftersom barn är de som drabbas hårdast i vräkningssituationer.

Anyone can end up in a legal dispute. Costs often arise in connection with a legal dispute. The main rule under current legislation is that it is primarily private legal insurance that covers the costs. Alternatively, legal assistance may be required from the state. Legal aid is a social protection that seeks to provide assistance to those who are otherwise unable to attend to their legal affairs. For the right to legal aid, certain conditions must be fulfilled, among other things, the applicant's income must not exceed SEK 260,000 per year. The amount was set by law change in 1999 when an increase in the income limit was implemented, but since then no adjustment has been made. So it has been unchanged for over 20 years! At that time, about 80 percent of the population had the right to legal aid in accordance with the income threshold. Today, the corresponding amount of the population is 36 percent. In the preparatory work to the Legal Aid Act, it is alleged that the income limit would be revised every three years and that it should not be set so low that legal aid only came to help the poorest. At present, the most disadvantaged in society are covered and then there are the rich who can afford a court process themselves. When the large middle group, the majority of ordinary income earners, is excluded, the principle of everyone's equality before the law can also be called into question. The purpose of legal aid is that it should act as a kind of outermost safety net, which can be summed up by the fact that legal aid is currently the only safety net for some but will not be available to others.

Sammanfattning  Det finns idag flera exempel på att utländska privatpersoner förvärvar fastigheter som är av strategisk betydelse för den nationella säkerheten. I skrivande stund finns det trots detta ingen lagstiftning inom svensk rätt som gör det möjligt att förbjuda fastighetsförvärv när förvärvet utgör en nationell säkerhetsrisk. Syftet med denna uppsats är därför delvis att utreda bakgrunden till det rådande rättsläget, varför det anses finnas ett behov av en skyddsreglering som begränsar utländska fastighetsförvärvare utom EU/EES-samarbetet och vilka rättsliga hinder som begränsar möjligheterna att utforma en skyddsreglering.  Mina slutsatser från arbetet är att det redan på 1800-talet ansågs finnas ett behov av att kontrollera utländskt ägande av fast egendom varpå det stiftades regler mot det som sedan existerade fram till det svenska inträdet i EU. Därefter har det inte funnits någon reglering av anfört slag. Säkerhetsläget har dock på senare år försämrats vilket har medfört att det återigen anses finnas ett behov av en skyddsreglering. Det underliggande behovet grundar sig i faktumet att det finns fientliga aktörer som bedriver verksamhet för att underminera andra länders suveränitet och försvarsförmåga.  För att kunna implementera en skyddsreglering av anfört slag finns det begränsningar såväl internationellt som nationellt. Det primära hindret för införandet av en skyddslagstiftning är enligt mina efterforskningar i EU-rätten och närmare bestämt det skydd som den fria rörligheten för kapital ställer upp för tredje land. Vid en komparativ jämförelse av olika länders skyddsreglering i Sveriges närhet framgår att det vanligaste utformningen på skyddsregleringen är ett tillstånds- och registreringsförfarande för fastighetsförvärv av medborgare utom EU/EES. Baserat på den komparativa jämförelsen samt utifrån andra beaktansvärda faktorer för regleringen summeras mitt resonemang till att ett införande av en skyddsreglering inte är en komplett åtgärd för att komma underfund med fientliga aktörer. Däremot är en skyddsreglering enligt mina slutsatser ett behövligt verktyg för att kunna stävja och begränsa möjligheterna att kunna förvärva fast egendom i fientligt syfte.