No description available.

Uppsatsen behandlar Anne B. Ragdes roman Berlinerpopplarna (2007) och Alice Munros novell ”Kärlek, vänskap, hat” (2009). Båda verken är skrivna i modern tid av kvinnliga författare och innehåller en rad liknande stildrag, bland annat intern fokalisation inifrån flera olika karaktärer. Mitt syfte har varit att se vad som skiljer två verk med liknande drag och därigenom påvisa hur de stilgrepp och val författaren gör påverkar slutresultatet. För att finna svaret har jag använt komparation och jämfört varje aspekt av böckerna noggrant. Bland annat har jag studerat hur intern fokalisation används, vad som gjorts genom person- och miljöskildringar och hur de hemligheter som har stor vikt i respektive bok har hanterats. Mitt resultat visar att två till synes liknande texter kan skilja sig kraftigt då man ser närmare på dem. Författarna har genom sina val av stildrag och hur de används skapat helt skilda historier även på de ställen där de använder liknande metoder. Det visar sig bland annat genom att intern fokalisation i Berlinerpopplarna används för att få nära kontakt med flera karaktärer medan det i ”Kärlek, vänskap, hat” används för att se en karaktärs äventyr ur flera synvinklar och därmed skapa ironi.

Syftet med studien är att göra en komparation mellan två länders, Sverige och Japans, syn på lek och lärande genom frågeställningen; Hur skildras lek och lärande i läroplan och i förskolverksamhet i Japan och Sverige? Hur stimulerar den fysiska miljön till lek och lärande utifrån ett pedagogiskt perspektiv?. Bakgrunden till undersökningen är att få en ökad förståelse för hur pedagogerna i de olika länderna arbetar med lek och lärande och hur de arbetar med den fysiska miljön och läroplanen för att få in de två begreppen, då detta är relevant för vår kommande yrkesroll. Metoden har varit en kvalitativ studie som bygger på intervjuer med pedagoger och observationer. Intervjuerna och observationerna har sedan analyserat och kopplats till litteraturen. Studien visar att synen på lek och lärande var ganska liksinnad, då båda länderna har leken som det centrala i verksamheten. Största skillnaden är den fysiska miljön; där utformningen i den japanska förskolan påminner mer om ett klassrum, medan den svenska förskolan har en mer hemlik miljö. Båda länderna utgår efter en läroplan men där den svenska förskolan använde läroplanen mer öppet i verksamheten medan den japanska förskolan använder den mer långsiktigt och inte lika aktivt.

<p>Syftet med studien är att göra en komparation mellan två länders, Sverige och Japans, syn på lek och lärande genom frågeställningen; Hur skildras lek och lärande i läroplan och i förskolverksamhet i Japan och Sverige? Hur stimulerar den fysiska miljön till lek och lärande utifrån ett pedagogiskt perspektiv?.</p><p>Bakgrunden till undersökningen är att få en ökad förståelse för hur pedagogerna i de olika länderna arbetar med lek och lärande och hur de arbetar med den fysiska miljön och läroplanen för att få in de två begreppen, då detta är relevant för vår kommande yrkesroll.</p><p>Metoden har varit en kvalitativ studie som bygger på intervjuer med pedagoger och observationer. Intervjuerna och observationerna har sedan analyserat och kopplats till litteraturen.</p><p>Studien visar att synen på lek och lärande var ganska liksinnad, då båda länderna har leken som det centrala i verksamheten. Största skillnaden är den fysiska miljön; där utformningen i den japanska förskolan påminner mer om ett klassrum, medan den svenska förskolan har en mer hemlik miljö. Båda länderna utgår efter en läroplan men där den svenska förskolan använde läroplanen mer öppet i verksamheten medan den japanska förskolan använder den mer långsiktigt och inte lika aktivt.</p>

The present study is primarily of historiographical type, but also uses comparative method and qualitative text analysis. It mainly aims to explore how Germany and the issue of guilt have been portrayed in Swedish and German nonfiction literature (excluding teaching materials) during the years 1996-2010, in the context of the Holocaust, but also makes a comparison between these two countries' depictions. Furthermore, it also examines whether it is possible to link the various depictions to specific theories, in this case determinism together with the actor and structural perspectives, as well as to other potential factors such as the authors' personal connections to the Holocaust or the millennium. In addition, overall trends is an aspect which is examined. Despite the fact that the Holocaust has been the subject of extensive research, no study with the same selection as this one has been carried out before. Previous research presented in the essay therefore has a more general character. The purely historiographical part of the essay shows that the German people are depicted as both perpetrators and victims, but also that Hitler, the SS and the Nazis always have to carry the heaviest burden when it comes to guilt. Furthermore, so-called “passive actors”, in Swedish as well as German literature, endures a lot of criticism for the way they acted during the Holocaust. In addition, both the actor and structural perspectives are used by all authors in various degrees, while determinism only is discernible in a few cases. The comparison, in turn, indicates that it is usually only minor details that distinguish the Swedish and German authors' depictions. The obvious subjectivity of the subject leads to questions regarding how factual one really can be when writing about such a delicate field as the Holocaust. Why the authors depict the Holocaust in the way they do, is therefore an issue which future researchers may try to answer.

This study is situated between the disciplines of military history and the history of ideas. It focuses on two late Roman writers; the bureaucrat Vegetius and the historian Ammianus Marcellinus. Drawing on linguistic methodology and a theory of ideology formulated by the Swedish political scientist Herbert Tingsten, this is the first comprehensive and comparative study of these two important sources of information on the late Roman military. The purpose of the study has been to elucidate and explain ideological differences and similarities between the two figures. Previous research suggests that Vegetius’ De Re Militari is a less trustworthy source given its author’s lack of military experience and his reliance on earlier written sources. By comparing it with Ammianus’ Res Gestae, a source often attributed greater credibility, this study hoped to demonstrate significant similarities that would warrant a re-evaluation of Vegetius’ source value. However, the conclusion drawn from the comparative examination of these two texts is that Ammianus and Vegetius did not share a common military ideology and that there are no grounds for a profound re-evaluation of Vegetius’ credibility.

Uppsatsen behandlar äventyrsromanerna Skattkammarön av Robert Louis Stevenson och Ishavspirater av Frida Nilsson. Två böcker skrivna för barn, med mer än 100 år mellan publiceringsåren. Syftet med uppsatsen är att undersöka likheter och skillnader mellan böckernas handlingsförlopp, miljö, karaktärs- och personbeskrivningar samt genre. Syftet är även att undersöka på om metoden för denna uppsats passar för undervisning i grundskolan. Metoden som används är en komparativ analysmetod för att undersöka likheter och skillnader. Analysen visar att det finns många likheter i böckerna och att de båda är skrivna som typiska äventyrsromaner. Resultatet visar även på signifikanta skillnader i karaktärsbeskrivningar, detaljrikedom i miljöbeskrivningar och två olika typer av antagonister. Resultatet visar att metoden kan ses som lyckad för undervisning i grundskolan. Didaktiska aspekter diskuteras även.

Denna uppsats är en komparativ studie av Astrid Lindgrens bok Pippi Långstrump (1945) och den 30:e upplagan av samma bok (2016). Uppsatsens syfte är att se skillnader i språkbruket samt tillägg och borttagningar mellan en originalupplaga och en senare upplaga av en svensk, klassisk barnbok. Upplagan från 2016 har genomgått en försiktig stilväljande adaption där skillnaderna mellan utgåvorna ändå måste sägas vara marginella. Under analysen diskuteras möjliga anledningar till dessa förändringar. Analysen påvisar vidare att det finns skillnader mellan böckerna som har gjorts för att bättre passa dagens barn och de värderingar som speglar dagens samhälle. Skillnaderna mellan upplagorna kan delas in i tre kategorier; grammatiska ändringar, anpassning för barn och samhällets förändrade värderingar. Det som resultatet visar är att originalutgåvan (1945) är skriven i ett samhälle med andra värderingar och ett annat språkbruk än den 30:e upplagan (2016). I ett diskussionsavsnitt tar vi upp didaktiska frågor kring hur pedagoger kan använda dessa böcker inom skolan.

Syftet med studien är att undersöka och problematisera olika representationer av familj och släktskap i historieläroböcker, samt att belysa hur och varför familjehistoria bör utgöra en viktig del av historieämnet i skolan. De teoretiska ramarna är feministisk och postkolonial kritik. Uppsatsen har ett intersektionellt perspektiv vars syfte är att synliggöra och problematisera sociala kategorier såsom kön, sexualitet, etnicitet/nationalitet, klass och generation. Metoden är kritisk diskursanalys och komparation av fyra stycken läroböcker i historia för grundskolans senare år. Undersökningen visar att familj och släktskap förekommer i främst två olika sammanhang i läroböckernas beskrivningar: dels i den privata sfären i anslutning till vardagsliv, hem och hushåll, dels i den offentliga sfären i anslutning till den politiska makteliten. Släktskap framställs som att det har haft en viktig historisk betydelse, men denna betydelse tonas ned när läroböckerna kommer fram till nutid. Vissa av läroböckerna har många och nyanserade familjerepresentationer, medan andra knappt hade några alls. Framställningarna av familjen blir allt mer normativa ju närmare nutid de ligger, vilket kan te sig paradoxalt i dagens mångkulturella och pluralistiska samhälle. I förlängningen kan detta få som konsekvens att elever som läser de undersökta läroböckerna kan ha svårt att relatera till och känna igen sig i beskrivningarna av dagens familjeförhållanden. Historieböckerna riskerar därmed att exkludera vissa elever, och vi får en historieundervisning som inte riktar sig till alla.

Denna uppsats är en komparativ analys av Astrid Lindgrens bok Pippi Långstrump (1948) och den 31:a upplagan av samma bok (2020). Syftet med uppsatsen är att studera och jämföra språkutveckling i förhållande till de två upplagorna av Pippi Långstrump. Undersökningen är gjord utefter en komparativ metod. Analysen utgår från vilka språkliga skillnader som identifieras i den äldre respektive nyare upplagan av Pippi Långstrump. I slutet av uppsatsen diskuteras också hur boken kan användas i svenskundervisningen för att beröra språkutveckling. Slutresultatet av analys och diskussion visar att den äldre upplagan (1948) är skriven under en samhälls tid med ett annat språkbruk och andra värderingar än den 31: a upplagan (2020). I analysen framgår att boken kan användas i svenskundervisningen för att belysa språkutveckling.