This dissertation explores how social class matters in young men’s everyday relationship to digital media. The aim is to contribute to the existing knowledge about how young people incorporate digital media in their everyday lives by focusing on the structural premises of this process. It also presents an empirically grounded critique of popular ideas about young people as a “digital generation”, about the internet as a socially transformative force, and about class as an increasingly redundant category. The empirical material consists of qualitative interviews with 34 young men (16-19 years) from different class backgrounds, upper secondary schools and study programmes. Drawing on the conceptual tools of Pierre Bourdieu, three classes are constructed: the “cultural capital rich”, the “upwardly mobile”, and the “cultural capital poor”. The analysis shows that class, through the workings of habitus, structures the young men’s relationship to school and future aspirations. This also engenders class-distinctive ways of conceiving leisure and digital media use. Through their class habitus and taste, the young men tend to orient themselves and navigate in different ways in what they perceive as a space of digital goods and practices, endowed with different symbolic value in school and society. The “cultural capital rich” are drawn to-wards practices capable of yielding symbolic profit in the field of education and beyond, whereas the other classes gravitate towards the “illegitimate” digital culture but deal with this different ways. These findings indicate that there are social and cultural continuities at play within recent technological changes. They also expose the structural differences hidden by sweeping statements about young people as a “digital generation”. Finally, they show that class, contrary to popular beliefs about “the death of class”, still represents a pertinent analytical category.

Sverigedemokraterna har på kort tid blivit jämförbara med Socialdemokraterna vad gäller stöd från arbetarväljare. Tidigare har inget parti bestående kunnat utmana Socialdemokraterna som arbetarnas parti. En orsak är att Sverigedemokraternas politik har stöd bland många arbetarväljare. En annan förklaring kan vara att partiets företrädare har arbetarbakgrund, vilket denna uppsats visar. Deskriptiv social representation mäter överensstämmelsen mellan  partiföreträdares sociala bakgrund och partisympatisörers sociala bakgrund. Frågeställningen lyder, hur deskriptivt representativa i socio-ekonomiskt avseende är Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna för sina väljare? Det första syftet är att ge en beskrivande analys av Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas företrädare i riksdagen efter år 2018 och deras sociala bakgrund. Det andra syftet är att undersöka väljares sociala representation genom en beskrivande analys av partisympatisörers sociala bakgrundsprofil. Bakgrundsvariabler som undersökts bland partiföreträdarna och väljarkåren är kön, utbildning, och yrke. Den deskriptiva sociala representation som undersöks i Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna fokuserar på frågan om klass i första hand. Uppsatsens resultat visar att Sverigedemokraternas riksdagsgrupp i själva verkat har en högre andel arbetare och en högre andel icke-akademiker än Socialdemokraterna bland företrädarna. Utöver att Sverigedemokraterna blivit mer likvärdiga Socialdemokraterna vad gäller arbetarväljare har  Sverigedemokraterna dessutom gått om Socialdemokraterna i termer av arbetarföreträdare. Uppsatsens resultat visar också att Sverigedemokraterna har en högre överrepresentation bland arbetarväljare än Socialdemokraterna.