The aim of this study was to evaluate restoration methods used in a revegetation project for the heavily disturbed area around the abandoned underground mine Stekenjokk, located in an alpine area in Västerbotten County, Sweden. The studies were initiated in 2013 by Enetjärn Natur AB on behalf of Boliden Mineral AB and several methods were adopted in the purpose of investigating the feasibility of different restoration methods. Seeding, plantation of adult plants and transplantation of vegetation turfs were performed in combination with addition of organic matter. In addition, ‘safe sites’ were created either by addition of cobbles to the surface, creation of holes in the ground or by putting out coconut mats. All plant material, e.g. seeds, plantation of adult plants and transplantation of vegetation turfs, resulted in new establishment of plants in the area. Spontaneous establishment of plants was also observed in several of the examined plots. Several of the methods used are probably suitable for restoration of the old industrial area in Stekenjokk. However, the success varied among different methods and there was a tendency for higher survival of plants in experimental plots to which soil had been added. A combination of addition of plant material (seeds or adult plants), addition of organic matter and creation of ‘safe sites’ seemed most effective in accelerating revegetation in the heavily degraded area in Stekenjokk. However, sample sizes were small and more studies should be conducted to confirm the generality of this conclusion.

Syftet med uppsatsen ämnar till att genom en fallstudie undersöka hur och med vilka medel som staten hanterar konkurrerande markanvändning. Fördjupningen i ämnen sker genom en analyserande fallstudie om hur policyverktyget riksintresse appliceras i praktiken. En djupare analys är gjord av hur länsstyrelsen i Västerbotten använt sig av policyverktyget då fallen om de oförenliga riksintressena gruvnäring och rennäring skulle värderas emot varandra i områdena kring Rönnbäcken i Storumans kommun och Stekenjokk i Vilhelmina kommun. Studien undersöker de svårigheter som kan uppstå i bedömningsprocesserna med ett svagt formulerat policyverktyg, när två riksintressen vill använda samma markområden och där ingen samexistens ses som en möjlig lösning. I uppsatsen redogörs det hur Länsstyrelsen i Västerbotten, tillsammans med berörda sektorsmyndigheter handlat och fattat beslut i två fall, i Rönnbäcken inom Storumans kommun och Stekenjokk inom Vilhelmina kommun, vilka problem som identifieras och vad som blir följderna av ett policyverktyg som inte motsvarar behoven som ställs i dagens samhälle. Utöver detta så lyfts slutligen problemet om urfolksrättigheter att bedriva sin traditionella näring, som i detta fall strider mot tillämpningen av riksintressen.

<p>Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.</p>

Vattendirektivet som trädde i kraft år 2000, innebär ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågorna i Sverige. Omfattande arbete pågår i Sverige för att ta fram underlag som de kommande vattenmyndigheterna kommer att behöva för att kunna arbeta enligt direktivets bestämmelser. En central del som måste utredas är hur lång den akvatiskt ekologiska återhämtningstiden är när restaureringar och efterbehandlingsåtgärder genomförts. Fem svenska efterbehandlingsprojekt med avseende på metallföroreningar har undersökts i en fallstudie. En översiktsstudie har genomförts på hur fterbehandlingssituationen för metallföroreningar ser ut i Sverige genom att personer vid samtliga av landets länsstyrelser har kontaktats. Överlag är uppföljningen av genomförda projekt ofullständiga och i de flesta fall har inga studier på den akvatiska ekologin gjorts. De fem projekten visar på att en återhämtning kan ske på ca fyra år. Om invandring av arter från mindre påverkade lokaler är begränsad eller om genomförda åtgärder inte är tillräckliga kan återhämtningen ta mer än tio år. Kraftigt skadade ekosystem kan bli obalanserade med dominerande arter som följd, vilket kan förlänga återhämtningstiden med flera år.

Studien syftar till att undersöka konflikter inom riksintressesystemet med särskilt fokus på värdefulla ämnen eller material. Intresset för svenska mineralfyndigheter har ökat och med nya gruvetableringar kommer konflikter om markanspråk. Syftet med studien är att utifrån samhällsstyrningen, undersöka om tillämpningen av 3 och 4 MB följer intentionerna med lagstiftningen med fokus på mineralnäringen och dess konflikt med andra intressen. Riksintressesystemet som studeras, uppkom på 60- och 70-talen på grund av att staten upplevde ett behov av att kunna ange långsiktiga nationella riktlinjer för mark- och vattenhushållningen. Genom det skulle konflikter mellan industrietableringar, bebyggelseutveckling och bevarandevärda kvaliteter hanteras. Arbetet med att utarbeta riktlinjer skulle inbegripa staten, länsstyrelserna och kommunerna vilka skulle föra en dialog med planer, utredningar och riktlinjer. Arbetet utmynnade i en lagreglering av riktlinjerna som blev hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen, NRL. NRL angav skydd för verksamhetsanknutna och geografiskt anknutna riksintressen. Under 90-talet infördes riksintressena i MB. De har kritiserats för att brista i tillämpningen och att systemet inte är anpassat till dagens situation. Regeringen har därför startat en utredning med uppdraget att se över riksintressena. De teoretiska utgångspunkterna för studien har varit governancelitteratur som beskriver hur förskjutningar i samhällsstyrningen sker genom samverkan mellan privata och offentliga aktörer. Även plan- och miljöparadigmen som företräder expertkunskap och kommunikation som sätt att ta fram rätt beslut. I studien görs en fallstudie på två koncessionsansökningar (ansökningar om att få bedriva gruvverksamhet), Rönnbäcken och Stekenjokk, där båda fall berör en konflikt mellan framför allt rennäringen och mineralnäringen. En kvalitativ innehållsanalys används med hjälp av analyskategorier från governancelitteraturen för att ställa upp och studera beslutsdokumenten kring ärendena. Analysen av de två fall som studerats visar att en viss förskjutning i samhälls- styrningen skett där privata aktörer initierar processen att utpeka riksintressen för värdefulla ämnen eller material. I övrigt är processen dock centralt styrd med statliga myndigheter som fattar beslut om att peka ut riksintressen och bevilja eller avslå bearbetningskoncession för gruvetableringar. Inom ramen för paradigmen konstateras också att olika instanser i processen tar beslut inom de olika tankemönstren vilket får effekten att beslut grundas på olika kriterier. Utifrån studiens frågeställningar konstateras att konflikter råder och kommer bl.a. till uttryck genom att aktörer bedömer påtaglig skada olika. Riksintressesystemet har en tydlig ärendegång hos statliga myndigheter för prövningen av koncessioner, men skiljer sig åt mellan ärendena. Effekten av att bevarande- och exploateringsintressen ligger under samma paragraf, riskerar att skapa samma problem som fanns vid riksplaneringens tillkomst där bevarandeintressen inte tillmättes något skydd mot exploateringsintressen. Till slut dras slutsatsen att intentionerna inte följs eftersom regeringen i ett ärende beviljat en gruvetablering trots att gruvan anses som kortsiktig markanvändning. Långsiktighet och bevarandeintressen skulle i intentionerna ges starkare skydd, men i ena fallet är det trots allt tydligt att den ekonomiska betydelsen av fyndigheten inom riksintresset för värdefulla ämnen eller material väger tyngre än andra riksintressena inom området.