ABSTRACT  In this essay I will touch upon my research question. Where it originates from and how I do my research. I will discuss the motivation of “making” and the polarity which exists within the proces of creating.
Words are powerful and words often suggest a “truth”. My motivation in my research is not suggesting a truth. It is not about a claim. It is about allowing the body to take space without the selfsensorship which lives within the world of words.  The research is about the body and giving the body - having both experienced trauma, joy and struggle- agency and creating a space where “it“ can move between the different stages of “mode”. One of my key questions is, what can we share without using words? And by leaving words and other meaning-creating mediums behind what is allowed to emerge? 
 But the thesis for a big part also touches upon a filmproject discussing how habign two seemingly very differet proejcts can be fruitfull in the creation process. Allowing one to rest from the one project moving into the other. Why do I want to create? A key motivation for creating is the possibility of physically manifesting an idea, memory or atmosphere and allow them, by conceptualisation, to leave me. 
By materialising them I can discard them. A banal but also urgent reason for me to conceptualise ideas/memories/experiences and share them is being mirrored. Having people somehow relate to the experience. And perhaps take something from it.  Working with material and ideas which stems from personal experiences creates a certain amount of doubt. While formulating and being in an ongoing proces it can be fruitful to have an open dialogue, but it also makes me vulnerable to maintaining a connection with my intuition and gut feeling. Questing the quality of things. Questing entitlement. Questing why I feel it has an urgency..

Can an interaction between the inhabitants of a city in a public space lead to a dialogue causing an artistic expression? And is there really a need to define certain places for the arts when we have common spaces and online platform that can fulfill the same function? The goal of this thesis is to give an insight into an artistic project I have been implementing into public space of Prague since Autumn 2021 which is based on the concept of present miscommunication of the arts and digs deep into the possibilities of starting a dialogue through the streets of the city. By using the city as a certain intermediator, the project aims to outline the potential of the place, to display the city as a kind of mosaic of intersecting lives taking place so close together, and to show different perspectives on the very same city. The aim of the project is to point out a kind of anonymous intimacy, which we all experience in the hustle and bustle of the metropolis on a daily basis and to investigate the potential of arts in public space leading to dialog.

Uppsatsen önskade undersöka karaktärerna Jo och Amy samt deras relation i Greta Gerwigs film Little Women (2019) ur ett feministiskt perspektiv. Detta gjordes genom att jämföra gestaltningen av dem i Gillian Armstrongs filmadaption av Little Women från 1994 och genom att utgå från Jens Eders karaktärsklocka och feministisk filmteori. Analysen visade distinkta skillnader i gestaltningarna av och relationen mellan karaktärerna samt att dessa innebär ett starkare feministiskt budskap i Gerwigs film. Resultatet visade att Jo hade en än mer feministisk betydelse än i Armstrongs film eftersom hon tydligare motsätter sig hur ett lyckligt slut för en kvinna måste innebära äktenskap med en man. Hon hade också mer tydligt feministiska åsikter och tankar som presenterades i Gerwigs tillagda repliker. Amy fick mer moderna och feministiska värderingar än samma karaktär i Armstrongs film. Amys ambition att bli en duktig konstnär visade enligt denna analys på motivationer utöver de att gifta sig och gjorde att hon indirekt motsäger att hon som kvinna endast är lämpad som fru och i relation till en man. Med hjälp av Eders karaktärsklocka och feministisk filmteori kunde analysen också visa att en karaktärs feministiska budskap kan fokuseras till deras inre aspekter, deras sociala roller, deras symbol och deras symptom. Den yttre aspekten och därmed den visuella njutningen är inte av betydelse för filmens feministiska budskap utan detta kan fokuseras på karaktärernas andra, ovan nämnda, aspekter. Avslutningsvis redovisades hur åskådarens subjektiva upplevelse inte var av väsentlighet eftersom identifiering med karaktärernas känslor och värderingar tillräckligt tydligt förmedlade filmens feministiska budskap.

Bergman has claimed that he does not have any ideological intention behind his films. He has also been generally criticized for his bourgeois outlook and lack of ideology. Among the vast amount of Bergman studies as well, the ideological aspect of Bergman’s films has been an under-researched area. This thesis will focus on the five-hour television version of Fanny and Alexander (Ingmar Bergman, 1983) and investigate the interrelationship between the formal features of narrative, character, music and their ideological functions, utilizing ideological and formalist approaches. The premise of this study is: films are cultural products that implicitly or explicitly carry ideological messages. Bergman’s films are no exception. Through the blend of contradictory elements in narrative and the representation of fluid subjectivity, Bergman’s cinematic vision provides an “alternative moral picture”, an expression coined by Hector Rodriguez, and functions as ideology critique. This thesis intends to shed more light on the ideological value embedded in Bergman’s films in general, and Fanny and Alexander in particular, and contribute to a comprehensive field of Bergman research.

Uppsatsens syfte är att, genom semistrukturerade intervjuer med programsättare på fyra art-housebiografer i Sverige, utreda vilka programsättningsstrategier som används och varför. Med hjälp av teorier om programstrategier för filmfestivaler och biografer, samt filmvetenskapliga teorier om dispositif och kontextens betydelse för filmupplevelsen besvaras uppsatsens frågeställningar: Vilka strategier tillämpas av programsättare på art-housebiografer i Sveriges tre största städer för att kuratera ett filmprogram som adderar värde till besökarens bioupplevelse, med hänsyn till både text och kontext? Och hur påverkas programsättarnas arbete av yttre faktorer som kulturpolitiska och kommersiella/ekonomiska krav och begränsningar? Resultatet av intervjuerna visar på kontextens betydelse för en värdefull bioupplevelse. Ytterligare framgår i uppsatsen att praktiken ser annorlunda ut än teorin i många fall och att det är ett intrikat nät av yttre faktorer som styr programurvalet och påverkar programstrategierna.

This research approaches independent film producer-distributor company A24 as a neoliberalentity in the context of the contemporary indie film industry. A24’s deliberate construction ofa public image as the ‘cool’ outsider positions them on the borders of independentcinema—in Indiewood. By means of a critical discourse analysis on A24’s indieness, framedby theories of paratextuality and neoliberalism, this research examines the essence of indieoppositionality as performed by A24. The respective indieness and neoliberal character ofindustry trendsetter A24 assist in reflecting on the general trend of independent cinema sincethe digital media wave of the mid-2010s, and suggest a trend towards a neoliberalmainstream-alternative middle ground.

Denna uppsats undersöker vad som kan uppfattas som ’dåligt’ den narrativa strukturen i The Room (2003) och hur det kan bidra till filmens kulturella uppfattning som ’dålig’. Texten går också genom vad ’dålig’ film kan vara samt hur uppfattning om det kan bidra till uppfattning vad man bör fokusera på i stället i ett narrativ. Uppsatsen analyserar The Room genom Syd Fields treaktsstruktur för att se om filmen bryter konventionella berättarnormer. Uppsatsen tar även upp Robert McKees beskrivning av karaktärer och hur de intrigeras i narrativet och Alberto Baraccos hermeneutiska filmanalysmetod som metod för uppsatsen. Hermeneutik används i under analys av filmen för att förklara hur författarna tolkar händelseförloppet. Analysen svarar på uppsatsens frågeställningar om filmen följer konventionell berättarstruktur, vad som bygger upp narrativet i filmen och vilka aspekter som bidrar till filmens uppfattning som ’dålig’.

Uppsatsen undersöker musikalfilmens unika användning av det instrumentella, sången och dansen. Genom en innehållsanalys av scener ur Singin´ in the Rain (1952) och La La Land (2016) studeras de tre aspekterna ur ett multimodalt perspektiv för att undersöka hur de uttrycker glädje i musikalfilm. Uppsatsen ämnar konkretisera och förklara vilka komponenter som skapar glädjeuttrycket och hur de kan användas. Resultatet lyfter fram dynamiken inom de tre aspekterna som en komponent för glädjeuttrycket, exempelvis en varierad ljudstyrka eller intensitet i sångrösten. Dynamiken skapar en nyanserad ljudbild och beskrivande rörelser som uttrycker glädje. Resultatet visade även på att instrumenten, sången och dansen inom de utvalda filmscenerna innefattar meningsskapande komponenter som separat kan uttrycka andra känslor än glädje, liksom sorg och ilska. De resurser som inte uttrycker glädje kan omvandlas när de samverkar med resurser från en annan aspekt som besitter ett glädjeuttryck. Genom att kombinera aspekterna är det möjligt för de icke-glädjefyllda resurserna att bidra till glädjeuttrycket. Sammanfattningsvis uttrycker det instrumentella, sången och dansen glädje genom ett dynamiskt samspel mellan de meningsskapande komponenterna.

Denna uppsats undersöker ifall det finns visuella likheter eller skillnader mellan dramafilmer från Sverige och Italien år 2021. Detta görs utifrån perspektivet av färgkorrigering, färgbearbetning och ljussättning. Syftet med denna uppsats är att förstå hur långfilmer inom dramagenren färgkorrigeras och färgbearbetas i Sverige och Italien. Detta för att undersöka om det finns visuella ideal som associeras med genren i respektive land. Metoden för att utföra denna undersökning är en visuell analys där två kollage baserade på tio filmer vardera från de två länderna sammanställs, analyseras och jämförs. Analysen och jämförelserna grundar sig i teoretisk kunskap, men även bildverktygen vektorskop och histogram i programmet DaVinci Resolve Studio 18. Resultatet visar att svenska filmer år 2021 generellt sett hade low-key ljussättning, högmättnadsgrad och en varm färgnyans men det fanns en del undantag. De svenska filmerna hade även en högre ljusstyrka. De italienska filmerna hade en low-keyljussättning, en varm färgnyans, en lägre grad av mättnad och ljusstyrka än vad de svenska filmerna hade.

Syftet med studien var att få kunskap om hur ämnet ensamhet visad på film uppfattas av olika –åldersbestämda - målgrupper. Uppsatsen undersöker specifikt målgruppernas känslor, tankar, intryck och associationer kring dessa filmer. I studien har det tillämpats kvalitativ metod i form av receptionsforskning, där fokusgrupper och enkäter har utförts med tre olika generationsgrupper. Grupp ett var representanter för generation X var folk födda mellan 1958 och 1977. Grupp två som var representanter av generation Y var folk födda mellan 1987 och 1997 och grupp tre representerades av generation Z folk födda mellan 1999 och 2002. Resultatet påvisar att generation Y och Z ser på ensamhet som en känsla som kan uppstå oavsett sammanhang, medan generation X menar att om de till exempel är bland folk är de inte ensamma. Resultatet visar att filmskapare behöver göra filmer som är allmängiltig, så att följden blir att flera olika åldersgrupper kan relatera till dem. Resultaten visar även att respondenterna behöver kunna sätta sig själv eller någon i deras närhet i perspektivet av filmen annars uppfattar de inte ensamhet.