Uppsatsen undersöker musikalfilmens unika användning av det instrumentella, sången och dansen. Genom en innehållsanalys av scener ur Singin´ in the Rain (1952) och La La Land (2016) studeras de tre aspekterna ur ett multimodalt perspektiv för att undersöka hur de uttrycker glädje i musikalfilm. Uppsatsen ämnar konkretisera och förklara vilka komponenter som skapar glädjeuttrycket och hur de kan användas. Resultatet lyfter fram dynamiken inom de tre aspekterna som en komponent för glädjeuttrycket, exempelvis en varierad ljudstyrka eller intensitet i sångrösten. Dynamiken skapar en nyanserad ljudbild och beskrivande rörelser som uttrycker glädje. Resultatet visade även på att instrumenten, sången och dansen inom de utvalda filmscenerna innefattar meningsskapande komponenter som separat kan uttrycka andra känslor än glädje, liksom sorg och ilska. De resurser som inte uttrycker glädje kan omvandlas när de samverkar med resurser från en annan aspekt som besitter ett glädjeuttryck. Genom att kombinera aspekterna är det möjligt för de icke-glädjefyllda resurserna att bidra till glädjeuttrycket. Sammanfattningsvis uttrycker det instrumentella, sången och dansen glädje genom ett dynamiskt samspel mellan de meningsskapande komponenterna.

Denna uppsats undersöker ifall det finns visuella likheter eller skillnader mellan dramafilmer från Sverige och Italien år 2021. Detta görs utifrån perspektivet av färgkorrigering, färgbearbetning och ljussättning. Syftet med denna uppsats är att förstå hur långfilmer inom dramagenren färgkorrigeras och färgbearbetas i Sverige och Italien. Detta för att undersöka om det finns visuella ideal som associeras med genren i respektive land. Metoden för att utföra denna undersökning är en visuell analys där två kollage baserade på tio filmer vardera från de två länderna sammanställs, analyseras och jämförs. Analysen och jämförelserna grundar sig i teoretisk kunskap, men även bildverktygen vektorskop och histogram i programmet DaVinci Resolve Studio 18. Resultatet visar att svenska filmer år 2021 generellt sett hade low-key ljussättning, högmättnadsgrad och en varm färgnyans men det fanns en del undantag. De svenska filmerna hade även en högre ljusstyrka. De italienska filmerna hade en low-keyljussättning, en varm färgnyans, en lägre grad av mättnad och ljusstyrka än vad de svenska filmerna hade.

Syftet med studien var att få kunskap om hur ämnet ensamhet visad på film uppfattas av olika –åldersbestämda - målgrupper. Uppsatsen undersöker specifikt målgruppernas känslor, tankar, intryck och associationer kring dessa filmer. I studien har det tillämpats kvalitativ metod i form av receptionsforskning, där fokusgrupper och enkäter har utförts med tre olika generationsgrupper. Grupp ett var representanter för generation X var folk födda mellan 1958 och 1977. Grupp två som var representanter av generation Y var folk födda mellan 1987 och 1997 och grupp tre representerades av generation Z folk födda mellan 1999 och 2002. Resultatet påvisar att generation Y och Z ser på ensamhet som en känsla som kan uppstå oavsett sammanhang, medan generation X menar att om de till exempel är bland folk är de inte ensamma. Resultatet visar att filmskapare behöver göra filmer som är allmängiltig, så att följden blir att flera olika åldersgrupper kan relatera till dem. Resultaten visar även att respondenterna behöver kunna sätta sig själv eller någon i deras närhet i perspektivet av filmen annars uppfattar de inte ensamhet.

I syfte att undersöka likheterna och skillnaderna mellan klassisk Hollywooddramaturgi och alternativ dramaturgi har denna uppsats utfört en innehållsanalytisk undersökning av manusen till Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans Förbannelse och Naked. Frågeställningarna har formulerats för att komma fram till hur aspekten mål påverkar ett manus, hur målen påverkar handlingen och vad för dramaturgi som går att urskilja via denna aspekt i de två valda manusen. Resultaten visade att protagonisterna i manusen hade likheter, främst vad gäller deras skicklighet att använda tal som ett vapen, dock i två olika syften. Måltydligheten i manusen skiljde sig, där manuset till Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans Förbannelse, visade på en måltydlighet som inte återfanns i Naked. Analyserna resulterade i slutsatsen att klassisk dramaturgi är svår att följa till punkt och pricka i praktiken och att manus ofta kräver ett bryt av den norm som dramaturgier utgör.

För många kan film vara deras första kontakt med en blind person och därför är det väsentligt att blinda representeras på ett rättvist sätt. 36 internationella filmer analyserades för att se vilka hjälpmedel som användes i filmerna och hur detta relaterar till hur det ser ut i Sverige. Av de 36 filmerna valdes fyra ut där huvudkaraktärerna analyserades utefter teorier från Eder och Schweintz. Resultatet av karaktärsanalysen visar att de blinda karaktärerna gestaltas på olika sätt och har olika stereotyper. Den vanligaste stereotypen är att den blinda karaktären saknar sin syn och vill ha tillbaka den. En stereotyp som däremot inte var vanlig i dessa filmer var annorlunda ögon eller användandet av solglasögon. Majoriteten av de blinda karaktärerna såg ut som de seende karaktärerna förutom när de använde hjälpmedel som en vit käpp eller ledarhund. Statistiken från filmerna visar inte en lika jämställd bild som statistiken från Synskadades riksförbund. Det är fler filmer med blinda män än blinda kvinnor vilket syns tydligast i statistiken om vit käpp. Ledarhundsstatistiken stämmer bättre överens med statistiken från Synskadades riksförbund som visar att det är några fler kvinnor än män som använder ledarhund. Slutsatsen blir därför att många av filmerna visar upp en blind karaktär som någon kan känna igen sig i, även fast karaktären visar upp en stereotyp. Representationen av blinda karaktärer visar nu en större bild av vad de kan göra än vad som visades innan 2000-talet.

Musik är en stor komponent i den audiovisuella upplevelsen av film. Det är därför gynnsamt för filmskapare och filmkompositörer att förstå hur musik och bild i olika aspekter samverkar. Denna uppsats undersöker hur tillägget av musik, dess rytmiska kvaliteter, samt tempo påverkar upplevelsen av klipprytm och flödestempo. En filmsekvens sattes samman som existerade i fyra olika versioner: en utan musik och de resterande tre med musik i olika tempon. Musiken komponerades med starka rytmiska inslag. Som underlag för undersökningen har tolv deltagare medverkat i ett visningstest. Kvantitativa resultat från undersökningen visar att tillägget av musik har en påverkan på det upplevda flödestempot. Klipprytmens påverkan av tillagd musik tenderade utifrån kvalitativa svar att variera mellan deltagarna. De rytmiska kvaliteterna i musiken hade inte någon tydlig påverkan på upplevelsen av klipprytm eller flödestempo. Det gick ej heller att urskilja något tydligt samband mellan musiktempo och upplevt flödestempo eller klipprytm. Dock tyder resultatet på att musik har större inverkan än bild på den temporala upplevelsen i film, eftersom musiken hos alla deltagare skapade en förändrad upplevelse av sekvensens hastighet. Överlag pekar denna undersökning på klipprytm och flödestempo som subjektiva och individuella fenomen, som påverkas av musik, rytm och tempo på olika sätt mellan olika individer.

The creative process has its highs and lows. Even for people whose passion is creating, often the journey of actually realizing one's ideas can turn into a grueling thing. In the worst case scenario it gets to a point where the artist ends up burning out, losing faith in the project or simply not wanting anything to do with the idea anymore after a long, frustrating artistic process. Animation in particular is a medium that requires an incredible amount of work, where realizing even a short idea takes a huge amount of time and effort.  How do you find a balance between the spark of creativity versus being practical and productive, so that you can realize your ideas without burning out? Through examining the insights learned during the process of making an animated short film, this paper explores how to protect the creative spark and tackle some practicalities though a creative process in order to make it manageable.

The purpose of this study is to examine the social and political functions of the video halls in Kampala, Uganda, based on a field study conducted during two months in the end of 2011. 13 video halls in nine different areas of Kampala form the basis of this study, and the methods being used are observations and structured and semistructured interviews with video hall owners, attendees, street vendors and "people on the street". The video halls are then problematized and discussed through theories on (social) space: Michel Foucault's (1967/1984) concept of "other spaces" and heterotopia; David Harvey's (1996) dialectical approach to the production of space, and; Nick Couldry and Anna McCarthy's (2004) volume on the concept of MediaSpace. The study finds that the social space of the video hall is closely linked with questions of morale and “otherness”: the video hall is by many regarded an immoral place, where thieves gather and people do drugs. This frames the video hall outside of the "normal" social imaginary, even by many of the people attending the hall. The study also finds that the potential for political resistance or an alternative public sphere – one of the main features of Foucault's heterotopia – as seen in the video parlors in Nigeria (Okome 2007) do not seem to have any bearing in the Ugandan context. Factors such as the lack of educational films, and the moral contestation of the social space, is argued to be the cause of this, however the study also makes the argument that the video hall itself, as well as the academic field of film in general, has to be taken more seriously by the academia in Uganda in order to make sense of the functions and implications of this "othering" of the social space that is the video hall.

I denna uppsats utforskas tv-serien Bee and Puppycat: Lazy in Space utifrån ett våldsperspektiv. Tv-serien framför det unik och lugn våldsgestaltning som är intressant att utforska. Uppsatsen utforskar tre frågeställningar: vad har våldet för funktion i tv-serien? Vad har våldet för påverkan i tv-serien? Hur motiverar tv-serien våld? Frågeställningarna undersöks genom en kvalitativ innehållsanalys som utgår från tidigare forskning och teori. Tv-serien undersöks utifrån tidigare forskning om slapstickkomedi, tre olika definierade typer av våld, och hämnd-våld. I analysen framgår det hur tv-serien använder sig av orealistiska gestaltningar för att göra våldet i tv-serien mindre drabbande. Denna uppsats utforskar även hur våldet skiljer sig mellan karaktärerna i den valda tv-serien såväl som objekt och vad det har för inverkan på dess gestaltning. Utöver det utforskas det även hur antagonisterna porträtteras och hur protagonisternas våld motiveras. Avslutningsvis besvaras de tre frågeställningarna utifrån analysen och förslag på vidare forskning inom området anges.

Ett försök att ringa in och diskutera en tradition inom film som skulle kunna kallas barngotik. En viss blandning av skräckfilm och barnfilm med barn i huvudrollen. Med utgångspunkt i min egen filmiska praktik som regissör och manusförfattare diskutera jag vad denna tradition öppnar upp mot för tankesätt, politiskt och filosofiskt, och hur det relaterar till surrealism och gotik. Jag använder mig även av Mare Kandres författarskap som inom litteraturen kan sägas arbetat inom just barngotik och de frågeställningar som kommer upp; Hur kan man öppna upp för ett barnperspektiv genom användandet av atmosfär, skräck, förebådan och genom att använda sig av "det okända", och vad betyder det att göra det i film?