<p>År 2006 valde tidskriften 00-tal att tillägna ett av sina nummer den avlidne författaren Mare Kandre. Vad som framgår i detta nummer är att hennes verk och liv har påverkat många, särskilt andra författare. Många har inspirerats och engagerats av henne och känslorna flödar då hon kommer på tal. Citatet ovan är hämtat från Jonas Thentes artikel ”Det låg en skugga över världen igen” publicerad i just detta nummer (2006:23) där han redogör för Kandres verk och hur de har påverkat honom. Den litterära text han talar om i citatet är den åttonde novellen i hennes näst sista bok, Hetta och vitt (2001), som uppenbarligen framkallade en hel känslostorm hos honom. Han beskriver i artikeln hur han i det närmaste hatade henne ett tag på grund av just denna novell. Ärligheten blev för mycket. Novellen berättar om en ensamstående, nybliven mors kamp med att uppfostra och hantera sitt barn. Tillvaron beskrivs praktiskt taget som ett helvete och den omtalade ovillkorliga moderskärleken som enligt norm infinner sig när en kvinna blir mor är här svår att hitta. Enligt Thente är ärligheten så total att den blir svår att greppa och hantera som förälder. Barnet gestaltas som en kropp snarare än som en människa; en kropp som inte slutar skrika och störa. </p><p> Oavsett vad Kandres noveller eller texter handlar om har de det gemensamt att de berör. Hon rör sig över vitt skilda ämnen som krig och föräldraskap och gör det på ett enkelt och okonstlat vis, ofta med just kroppen och det fysiska som ett viktigt element. Just den åttonde novellen i Hetta och vitt var den första texten av Kandre jag läste och precis som hos Jonas Thente väckte den ett antal känslor hos mig vid första läsningen, dock inte av samma karaktär som hans ilska. Istället upplevde jag ärligheten som uppfriskande och välbehövlig då bilden av moderskapet, eller föräldraskapet för den delen, ofta är relativt ensidig. Att få barn beskrivs i diverse tidningar och böcker som något fantastiskt underbart och hedrande, och även om detta på många sätt stämmer och väger upp för allt annat så finns det andra aspekter av fenomenet. Kandre är med andra ord inte rädd för att behandla ämnen som i stort sett är tabubelagda. Även om Thentes reaktion är kraftigt negativ så framkallades den av Kandres ärlighet, förmåga att förmedla en känsla och enligt många skulle det nog ses som toppbetyg. Alla dessa känslor och all den uppskattning Kandre har fått har fångat mitt intresse, därför följer här en litteraturvetenskaplig analys av just Hetta och vitt. Enligt mina efterforskningar blir det den första.</p>

År 2006 valde tidskriften 00-tal att tillägna ett av sina nummer den avlidne författaren Mare Kandre. Vad som framgår i detta nummer är att hennes verk och liv har påverkat många, särskilt andra författare. Många har inspirerats och engagerats av henne och känslorna flödar då hon kommer på tal. Citatet ovan är hämtat från Jonas Thentes artikel ”Det låg en skugga över världen igen” publicerad i just detta nummer (2006:23) där han redogör för Kandres verk och hur de har påverkat honom. Den litterära text han talar om i citatet är den åttonde novellen i hennes näst sista bok, Hetta och vitt (2001), som uppenbarligen framkallade en hel känslostorm hos honom. Han beskriver i artikeln hur han i det närmaste hatade henne ett tag på grund av just denna novell. Ärligheten blev för mycket. Novellen berättar om en ensamstående, nybliven mors kamp med att uppfostra och hantera sitt barn. Tillvaron beskrivs praktiskt taget som ett helvete och den omtalade ovillkorliga moderskärleken som enligt norm infinner sig när en kvinna blir mor är här svår att hitta. Enligt Thente är ärligheten så total att den blir svår att greppa och hantera som förälder. Barnet gestaltas som en kropp snarare än som en människa; en kropp som inte slutar skrika och störa. Oavsett vad Kandres noveller eller texter handlar om har de det gemensamt att de berör. Hon rör sig över vitt skilda ämnen som krig och föräldraskap och gör det på ett enkelt och okonstlat vis, ofta med just kroppen och det fysiska som ett viktigt element. Just den åttonde novellen i Hetta och vitt var den första texten av Kandre jag läste och precis som hos Jonas Thente väckte den ett antal känslor hos mig vid första läsningen, dock inte av samma karaktär som hans ilska. Istället upplevde jag ärligheten som uppfriskande och välbehövlig då bilden av moderskapet, eller föräldraskapet för den delen, ofta är relativt ensidig. Att få barn beskrivs i diverse tidningar och böcker som något fantastiskt underbart och hedrande, och även om detta på många sätt stämmer och väger upp för allt annat så finns det andra aspekter av fenomenet. Kandre är med andra ord inte rädd för att behandla ämnen som i stort sett är tabubelagda. Även om Thentes reaktion är kraftigt negativ så framkallades den av Kandres ärlighet, förmåga att förmedla en känsla och enligt många skulle det nog ses som toppbetyg. Alla dessa känslor och all den uppskattning Kandre har fått har fångat mitt intresse, därför följer här en litteraturvetenskaplig analys av just Hetta och vitt. Enligt mina efterforskningar blir det den första.

I Mare Kandres genombrottsroman Aliide, Aliide (1991) lyfts ofta det starka inifrånperspektivet fram som ett karakteristiskt stildrag, även om romanen berättas utifrån tredje person. Denna stilistiska undersökning analyserar rösternas uttryck i syfte att erbjuda en mer detaljerad och djupgående förståelse för Kandres komplexa berättarteknik, och fokuserar huvudsakligen på att klarlägga ett systematiskt mönster över hur Kandre låter huvudkaraktären Aliide komma till tals. Analysen genomförs med en narratologisk och stilistisk begreppsapparat utifrån en dialogisk språkförståelse som situerar språkliga iakttagelser i en kontext. Genom en kvalitativ analys på detaljnivå undersöks rösternas uttryck i anföringsformerna fri indirekt diskurs och direkt diskurs, vilket visar att berättarrösten och huvudkaraktären Aliides röst framträder både parallellt och separat i anföringsformerna. Vidare framkommer hur interpunktion, deiktiska perspektivmarkörer, bildspråk och rekontextualisering påverkar rösternas styrka, expressivitet och intensitet, eftersom dessa konstruktioner aktualiserar innehållet på olika sätt. Analysen visar även hur dessa språkliga konstruktioner synliggör en tät växelverkan mellan inre och yttre perspektiv samt hur rösterna både separeras och sammansmälter i texten, vilket skapar en komplex samverkan mellan berättaren och huvudkaraktären. Undersökningen visar även att den dialogisitet som förekommer i romanen mellan Aliide och främmande yttranden utgör en viktig faktor för att skapa styrka och expressivitet i Aliides röst, då Aliide intar en svarande position som möjliggör en implicit maktkritik i romanen. Den inre alienation och isolering som delvis har präglat den generella tolkningen av innehållet går således att problematisera och ifrågasätta utifrån ett dialogiskt perspektiv.

No description available.

No description available.

I fokus för denna uppsats ligger främlingskapets problematik i två barndomsskildringar, Walter Ljungquists Källan (1961) och Mare Kandres Aliide, Aliide (1991). Analysen kretsar kring följande frågor: Hur konstrueras barnets främlingskap i båda berättelserna från två skilda tider? På vilket sätt präglar författarnas filosofiska och estetiska insikter den litterära bilden av barnets främlingskap? Vilka olikheter och likheter finns i de två gestaltningarna av barnets främlingskap i förhållande till den andre och till sig själv? Med utgångspunkten i existentiella, psykoanalytiska och antroposofiska perspektiv bildar jag mig en uppfattning om främlingskapets ursprung och dess filosofiska betydelse i olika teoretiska diskurser. / <p>Denna masteruppsats kan vara intressant för alla litteraturvetare som använder psykoanalysen som en teoretisk nyckel. Analysens komparativa karaktär kan även betraktas som en personlig insats i den komparativa litteraturvetenskapen.</p>

No description available.

In this paper, I study the bodies in Mare Kandre’s two novels Bestiarium (1999) and Xavier (2002), with the help of Mikhail Bakhtin’s theories of the grotesque. I examine the worldview that is portrayed in the novels – focusing on the attitude towards death – and seek answers to the following questions: how do the human bodies look and how do they relate to their surroundings? What does the way they are portrayed say about the world the novels portray? And what role does laughter play in the novels? I also examine the similarity between a grotesque body, and a gothic monster. As a result, I find that one body may exist both in life and death at the same time, that the bodies can merge together, and that the boundaries between body and world may be exceeded. I also find the grotesque abilities of the body not to be threatening, but filled with possibilities. Here, even monsters are not harmful. / I den här uppsatsen undersöker jag kropparna i Mare Kandres två romaner Bestiarium (1999) och Xavier (2002), med utgångspunkt i Michail Bachtins teorier om det groteska. Jag söker svar på hur hans begrepp kan öka förståelsen för den värld som målas upp i romanerna, med ett fokus på inställningen till döden. Jag ställer mig frågor om hur de mänskliga kropparna ser ut och hur de förhåller sig till resten av världen, vad sättet de gestaltas på säger om romanvärlden och vilken roll skrattet spelar i romanerna. Jag undersöker också likheten mellan groteska kroppar och gotiska monster. I min analys visar jag att kropparna i Mare Kandres romaner kan befinna sig både i livet och döden samtidigt, att de ständigt är i rörelse och kan uppgå i varandra. Dessutom kan gränsen mellan kropp och värld upplösas. Jag visar också på att den glädje som kännetecknade medeltidens grotesk bara kan förnimmas, men att de groteska kropparna trots det besitter positiva möjligheter. Inte ens monster måste här besegras, då de inte utgör något hot.

<p>The purpose of this essay is to investigate the melancholic, poetic language in Bübins unge (Bübin´s brat) by Mare Kandre (1962 – 2005). In my opinion the novel, which is about a teenage ritual, also gives an imaginary arena for archaic and unmentionable experiences of the libido. It is therefore a witness to the truth of the subjects complex mind. To my assistance I have Julia Kristeva´s theory on the abjection, the successful melancholia and her concepts of the outsider and the catharsis. The method I use in my investigation is an interpretation, which is both an analytic and a hermeneutic process, i.e. a deconstructive, analytic operation based on a theory on the language and the subject and a construing, hermeneutic movement. In my pursuit I investigate structures, which make the intermittent fragmented language readable and coherent. From this point of view I study words and effects (sensations) that relate to the contrast semiotic-symbolic in Bübins unge, and disentangle energy of the affect.</p><p>Mare Kandre, Bübins unge (1987). Julia Kristeva, Pouvoirs de l´horreur (1980) and Soleil noir (1987).</p>

Ett försök att ringa in och diskutera en tradition inom film som skulle kunna kallas barngotik. En viss blandning av skräckfilm och barnfilm med barn i huvudrollen. Med utgångspunkt i min egen filmiska praktik som regissör och manusförfattare diskutera jag vad denna tradition öppnar upp mot för tankesätt, politiskt och filosofiskt, och hur det relaterar till surrealism och gotik. Jag använder mig även av Mare Kandres författarskap som inom litteraturen kan sägas arbetat inom just barngotik och de frågeställningar som kommer upp; Hur kan man öppna upp för ett barnperspektiv genom användandet av atmosfär, skräck, förebådan och genom att använda sig av "det okända", och vad betyder det att göra det i film?