Coopetition, a combined word for cooperation and competition, is a business strategy in which two or more parties within a competing market use a cooperative action. This concept is mainly practical in situations where companies are rich in resources and have considerable assets. For example, one industry that could use coopetitive strategies is the public transport sector. Trafikförvaltningen is the organization that is responsible for public transportation in Stockholm County, along with subcontractors known as traffic operating firms (TOFs). Every 8 to 10 years, so-called traffic area contracts are open for bidding where these TOFs have the opportunity to bid on these areas where they operate their traffic and maintain their depots. For this reason, these TOFs can be considered competitors to each other, thus sharing a reluctance to cooperate. Therefore, since bus lines do not always end their travels in the same traffic area they started, the organization can end up with high annual costs in terms of empty travels from traveling back to their traffic area. The study‘s aim is to: investigate the possibilities and potential outcomes for the public transport sector to use cooperative strategies. The focus has been on a strategy in the form of co-sharing of Trafikförvaltningen’s bus depots between its TOFs. A financial calculation analysis has also been performed, estimating how much the organization can save on this. The study is in the form of a case study and takes an intensive research approach. The data collection consists of so-called in-depth and focused interviews with individuals from different companies. The results of this study show an annual saving of 59.5 Million Swedish Krona in the case of Trafikförvaltningen. This case study concludes that establishing a coopetition governance function (CGF) is crucial for implementing a coopetitive strategy within the public transport sector. / Coopetition, ett kombinerat ord för samarbete och konkurrens, är en affärsstrategi där två eller fler parter inom en konkurrerande marknad använder sig av en samarbetshandling. Denna typ av koncept är främst praktisk i situationer där företagen är rika på resurser och har stora tillgångar. En bransch som skulle kunna få god användning av affärsstrategier inom coopetition är kollektivtrafikbranschen. Trafikförvaltningen är organisationen som ansvarar för den allmänna kollektivtrafiken i Stockholms län tillsammans med ett antal underleverantörer som kallas för trafikutövare (TOFs). Varje årtionden sker en budgivning där dessa trafikutövare får möjligheten till att buda på så kallade trafikområden där de utövar sin trafik och har depåer i drift. Av denna anledning kan dessa trafikutövare anses vara konkurrenter till varandra. Eftersom busslinjer inte alltid avslutar sin resa inom samma trafikområde som de startade i kan detta även resultera stora årliga kostnader för organisationen i form av tomkörning. Syftet med denna studie kan sammanfattas som: att undersöka möjligheterna och de potentiella utfallen för kollektivtrafikssektorn att använda sig av konkurrenssamarbetsstrategier. Studiens fokus har därför varit på en strategi i form av samutnyttjande av Trafikförvaltningens bussdepåer mellan dessa trafikutövare. En finansiell beräkningsanalys har även utförts som uppskattat hur mycket organisationen skulle kunna bespara på detta. Studien är i formen av en fallstudie och tar en intensiv forskningsansats. Datasamlingen bestod huvudsakligen av en blandning av så kallade djup- och fokuserade intervjuer med individer från de olika företagen. Resultatet för denna studie visar att en årlig besparing på totalt 59,5 miljoner svenska kronor skulle kunna möjliggöras i Trafikförvaltningens fall. Slutsatsen i denna fallstudie är att etablera en styrgupp för konkurrens- och samarbetsförhållandet (CGF) för att framgångsrikt lyckas effektivisera de rådande omständigheterna inom kollektivtrafikbraschen.

The construction industry faces challenges with efficiency and communication due to the interdependence of stakeholders and the transition between distinct phases of projects. Traditional project delivery methods often result in adversarial relationships, poor communication, higher costs, and schedule overruns. Partnering, introduced in the 1980s, aims to address these issues by promoting cooperative relationships and collaborative project management. However, the concept of partnering lacks a universal definition, making its implementation difficult. This leads to a lack of understanding about the dynamics between various stakeholders beyond just the client and contractor. Current literature mainly focuses on these two parties, neglecting the broader range of stakeholders involved in construction projects and failing to recognize the interdependency of stakeholders in a larger supply chain. To address this gap of partnering relationships, the thesis adopted Eriksson's (2015) theoretical framework, which includes four dimensions—strength, scope, duration, and depth—to identify the obstacles and opportunities that exists in the implementation of partnering. The thesis aims to increase the understanding of clients', main contractors’ and subcontractors’ views on partnering in relation to one another to facilitate the implementation of partnering. The aim of the thesis was achieved by answering the following questions: 1. What are the obstacles and opportunities for implementing project partnering from the perspective of each stakeholder in relation to one another? 2. What do clients, main contractors, and subcontractors respectively require in relation to one another to foster project partnering? Data was collected by conducting semi-structured interviews in collaboration with a company with individuals across the three stakeholder groups: client, main contractor and subcontractors. The results show that while stakeholders have minor differences in defining partnering, they agree on three key factors that influence the implementation: trust, openness and high engagement. Therefore, the main conclusions of the thesis are that in order to facilitate project partnering, stakeholders need to collectively define partnering to unify their understanding and address differing views. Awareness of the benefits can increase openness. Establishing trust and openness early should be done through a mix of formal and informal activities to develop relationships on both a personal and professional level. Initially, both types of activities should be frequent, with informal activities maintained during the production phase while the frequency of formal activities is lowered. Early broad stakeholder involvement ensures shared expectations and vision. The scope should be narrowed from the client side towards the production phase to improve communication. Key subcontractors should coordinate their work with each other from the start, and the client should stay engaged and show their presence during the production phase to promote collaboration. Choosing naturally cooperative individuals who can influence others is essential. Maintaining the partnering attitude throughout the project requires involving the same individuals in all phases. / Byggbranschen står inför utmaningar med effektivitet och kommunikation på grund av beroendeförhållandet mellan aktörer och övergången mellan de olika faserna av projekt. Traditionella projektleveransmetoder resulterar ofta i konfliktfyllda relationer, dålig kommunikation, högre kostnader och förseningar. Samverkan, som introducerades på 1980-talet, syftar till att lösa dessa problem genom att främja samarbetsrelationer och kollaborativ projektledning. Begreppet samverkan saknar dock en universell definition, vilket gör implementeringen svår. Detta leder till bristande förståelse för dynamiken mellan olika aktörer, utöver endast beställaren och huvudentreprenören. Nuvarande litteratur fokuserar mest på dessa två parter och försummar det bredare spektrumet av aktörer som är involverade i byggprojekt. Vidare misslyckas de med att erkänna beroendet mellan aktörer i en större försörjningskedja. Klyftan i litteraturen om samverkans relationer bemöttes genom att anta Erikssons (2015) teoretiska ramverk, som inkluderar fyra dimensioner–intensitet, bredd, varaktighet och djup–för att identifiera hinder och möjligheter vid implementeringen av samverkan. Studien syftar till att öka förståelsen för beställares, huvudentreprenörers och underentreprenörers syn på samverkan i förhållande till varandra för att underlätta implementeringen av samverkan. Syftet med studien uppnåddes genom att besvara följande frågor: 1. Vilka är hindren och möjligheterna för att implementera projektsamverkan ur varje aktörs perspektiv i förhållande till varandra?2. Vad kräver beställare, huvudentreprenörer respektive underentreprenörer i förhållande till varandra för att främja projektsamverkan? Data samlades in genom att genomföra semistrukturerade intervjuer i samarbete med ett företag med individer från de tre intressentgrupperna: beställare, huvudentreprenör och underentreprenörer. Slutsatserna visar att även om aktörerna har mindre skillnader i hur de definierar samverkan, är de överens om tre nyckelfaktorer som påverkar implementeringen: tillit, öppenhet och högt engagemang.Således visar de huvudsakliga slutsatserna av avhandlingen att för att främja projektsamverkan i byggbranschen krävs det att aktörer gemensamt definierar samverkan för att enas om en förståelse och hantera olika synsätt. Medvetenhet om fördelarna kan öka öppenheten. Att etablera tillit och öppenhet tidigt bör göras genom en blandning av formella och informella aktiviteter för att utveckla relationer både på en professionell och personlig nivå. Inledningsvis bör båda typerna av aktiviteter vara frekventa, med informella aktiviteter bibehållna under produktionsfasen medan frekvensen av formella aktiviteter minskas.  Tidig bred aktör medverkan säkerställer gemensamma förväntningar och vision. Omfattningen bör smalnas av från beställarens sida mot produktionsfasen för att förbättra kommunikationen. Viktiga underentreprenörer bör samordna sitt arbete med varandra från början, och beställaren bör förbli engagerad och visa sin närvaro under produktionsfasen för att främja samarbete. Att välja naturligt samarbetsvilliga individer som kan påverka andra är avgörande. För att bibehålla samverkansattityden genom hela projektet krävs att samma individer är involverade i alla faser.

Bakgrund: Efter en litteratursökning uppmärksammades att forskning kring leverantörsrelationer existerar, men att den däremot är bristfällig gällande kopplingen mellan leverantörsrelationer och styrning av socialt ansvar. Faktum är att många leverantörsrelationer misslyckas och att styrning kan fungera som en lösning till problemet. Problematiken kommer av att företag upplever svårigheter med att kontrollera sina underleverantörers arbete med socialt ansvar eftersom den delen av verksamheten ligger utanför företagens direkta ägande och kontroll.  Ekonomisk styrning består av flertalet styrverktyg som kan fungera som hjälpmedel för företags styrning av sina underleverantörer för att få dem att agera på ett önskvärt sätt och därmed realisera huvudföretagets strategi kring socialt ansvar. Syfte: Syftet med studien är att skapa en styrmodell över hur svenska företag styr sina underleverantörer till att arbeta med socialt ansvar i en leverantörsrelation. Genomförande: Genom att kombinera teoretiska modeller och resonemang med tio kvalitativa intervjuer, på tre företag, har en fallstudie genomförts för att besvara syftet. Resultat: Studiens resultat pekar på att företag kan nyttja leverantörsrelationer till att styra underleverantörers arbete med socialt ansvar. Krav och riktlinjer som sedermera formuleras i kontrakt anses vara lämpligare än uppförandekoder och standarder. Kontraktet fungerar som beslutsunderlag, bevismaterial samt styrdokument vid uppföljningar och utvärderingar och är därmed betydande för styrningen av socialt ansvar i leverantörsrelationer. Formella och informella styrverktyg fungerar som komplement till varandra, studien kan däremot inte styrka att informell styrning reducerar behovet av formell styrning. Tillit är en viktig faktor för leverantörsrelationen, men kommunikation och interaktion anses vara viktigare för styrningen av socialt ansvar. / Background: After a literature search we discovered that research about supplier relationships exist, however the connection between supplier relationships and control of social responsibility is insufficient. The fact is that many supplier relationships end up failing and management control can function as a solution to the problem. The problem arises from companies experiencing difficulties in controlling their subcontractors’ work with social responsibility. The subcontractors’ work with social responsibility is difficult for the companies to control since it lies outside the direct ownership and control of the companies. Management control comprises of several management tools that function as facilitators to ensure that subcontractors act in the desired manner and thus realizing the social responsibility strategy of the main company. Purpose: The aim of the study is to create a framework of how Swedish companies control their subcontractors to work with social responsibility within the supplier relationships. Completion: Through a combination of theoretical model and reasoning with ten qualitative interviews, at three companies, a case study has been conducted in order to answer the purpose. Conclusion: The finding of the study show that companies can use supplier relationships to control the subcontractors’ work with social responsibility. Requirements and guidelines subsequently formulated in contracts have been proven to be more adequate than codes of conducts and standards. The contract function as a basis for decision making, as evidence and a regulatory document used for monitoring and evaluations and therefore plays a central role in controlling social responsibility. Formal and informal control are complementary and the study cannot find evidence that informal control reduces the need for formal control. Trust is an important factor for the supplier relationships, but communication and interaction are seen as more important for controlling social responsibility.

La sous-traitance est une pratique constante dans le domaine de la construction, en raison de ses atouts économiques et techniques. Par cette pratique, les sous-traitants effectuent des travaux sans être, sur le plan juridique, liés contractuellement au maître de l’ouvrage. Comment assurer le paiement de leurs créances, eu égard au risque de défaillance de l'entrepreneur. Le législateur a prévu un régime légal de protection et la pratique a élaboré des mécanismes. Le régime légal, bien qu’il assure efficacement la protection des créances des sous-traitants, comporte certaines faiblesses dans son application qui peuvent causer des inconvénients aux sous-traitants et au propriétaire. L’assurance de titres et des retenues de fonds par l’institution financière ou le notaire peuvent pallier ces difficultés pour le propriétaire. Les mécanismes de protection élaborés par la pratique, tels que le cautionnement et les garanties monétaires, accroissent la protection des sous-traitants lorsqu’ils sont utilisés parallèlement au régime légal et profitent au propriétaire. / Subcontracting is an established practice in the construction industry, because of its economic and technical strengths. Through this practice, sub-contractors perform work without being contractually bound to the client. How to ensure payment of their claims, given the risk of default by the contractor. The legislature has provided a statutory system of protection and the practice has developed mechanisms. Although the statutory scheme ensures effective protection of subcontractors’ claims, it has certain weaknesses in its application, which may cause inconveniences to the subcontractors and the owner. Title insurance and the withholding of funds by the financial institution or notary can overcome these difficulties for the owner. The protection mechanisms developed through practice, such as bond and currency guarantees, increase the protection of subcontractors when used in conjunction with the statutory scheme and benefits the owner.

La sous-traitance est une pratique constante dans le domaine de la construction, en raison de ses atouts économiques et techniques. Par cette pratique, les sous-traitants effectuent des travaux sans être, sur le plan juridique, liés contractuellement au maître de l’ouvrage. Comment assurer le paiement de leurs créances, eu égard au risque de défaillance de l'entrepreneur. Le législateur a prévu un régime légal de protection et la pratique a élaboré des mécanismes. Le régime légal, bien qu’il assure efficacement la protection des créances des sous-traitants, comporte certaines faiblesses dans son application qui peuvent causer des inconvénients aux sous-traitants et au propriétaire. L’assurance de titres et des retenues de fonds par l’institution financière ou le notaire peuvent pallier ces difficultés pour le propriétaire. Les mécanismes de protection élaborés par la pratique, tels que le cautionnement et les garanties monétaires, accroissent la protection des sous-traitants lorsqu’ils sont utilisés parallèlement au régime légal et profitent au propriétaire. / Subcontracting is an established practice in the construction industry, because of its economic and technical strengths. Through this practice, sub-contractors perform work without being contractually bound to the client. How to ensure payment of their claims, given the risk of default by the contractor. The legislature has provided a statutory system of protection and the practice has developed mechanisms. Although the statutory scheme ensures effective protection of subcontractors’ claims, it has certain weaknesses in its application, which may cause inconveniences to the subcontractors and the owner. Title insurance and the withholding of funds by the financial institution or notary can overcome these difficulties for the owner. The protection mechanisms developed through practice, such as bond and currency guarantees, increase the protection of subcontractors when used in conjunction with the statutory scheme and benefits the owner.

This thesis deals with monitoring the efficiency of marketing at construction company. The aim of the work is comparing the effectiveness of investments in marketing for the new and regular customers. The output of work is matching of the amount of investments made in marketing in contrast obtaining new and retaining existing customers during achieving the same profits.

Construction order is an essential production unit of a building company. Managing the order in a building company focuses on processing offers, productive preparation and realisation of construction works. The practical part of this thesis describes and examines the management of orders in two construction companies, whose production is oriented toward realisation of ground-based buildings. The result of this thesis is a comparison of these two companies, the lay-out of standard forms and their implementation into agency of the companies to improve their preparation and realisation of the order.

This thesis deals with problems concerning the management of construction orders in the construction company. This work aims to introduce specific principles, methods and procedures during the management of construction order. First described project „Hotel****Čeladná“, and I continue to work supplier's preparation order.

The diploma thesis deals with the subcontracting management on a construction contract. The purpose is to define costs for permanent employees and for external employees in specific construction company, known as a subcontractor. There are some concepts which are defined, such as construction contract and market, prices in construction, project management. The following part evaluates the way how the subcontractors are selected for the construction contract and its management. There is a research of preparedness this construction contract. In the end there is an evaluation of selection process with the subcontractors in the specific construction contract, subconstructors management and construction contract management.

L’hypothèque légale de la construction est le principal mécanisme de protection des créances des intervenants de l’industrie de la construction. Par l’adoption de ce régime, le législateur a voulu protéger l’intégrité économique de cette industrie. Par contre, l’utilisation de notions mécaniques plus ou moins efficaces dans la mise en œuvre de l’hypothèque légale, la prolifération d’outils de contournement contractuels et les mécanismes de protection des propriétaires nuisent à l’efficacité du régime légal à protéger les créances des sous-traitants. Des correctifs pourraient néanmoins être apportés pour restaurer l’équité du régime légal. Par ailleurs, lorsqu’un immeuble appartient à l’État ou l’un de ses mandataires, il devient pratiquement impossible pour un sous-traitant d’exercer ses recours hypothécaires compte tenu des privilèges et immunités dont jouissent l’État et de ses mandataires. Les biens affectés à l’utilité publique des personnes morales de droit public non-mandataires de l’État jouissent également d’une grande protection, surtout dans le domaine municipal. Ceci rend bien illusoire tout recours hypothécaire intenté par un sous-traitant malgré le fait le législateur cherchait justement, par le maintien d’un régime légal, à protéger leurs créances. / The construction hypothec is the main mechanism for the protection of the claims of every participant in the construction industry. With the adoption of this legal regime, the Quebec legislator tried to protect the economic integrity of this industry. However, the use of notions more or less efficient for the execution of this legal regime, the increase of contractual mechanisms which avoid the application of the legal regime and legal dispositions which protect the owners harm the efficiency of the legal regime to correctly protect subcontractor's claims. Nevertheless, some correctives can be found to restore the legal regime's equity. Moreover, when a immoveable is owned by the State or any of its agents, it is practically impossible for a subcontractor to exercise his hypothecary rights because of the State's privileges and immunities. The property appropriated to public utility of the legal persons established in the public interest which are not agents of the State enjoy also a strong protection, particularly in the municipal sector. In any case, it is rendering illusory the exercise by a subcontractors of any of his hypothecary rights despite the fact that the legislator's goal, by maintaining this legal regime, was precisely to protect their claims.