En förutsägbar centralbank är en viktig del i teorin för ett väl fungerande inflationsmål med stabil prisstegringstakt på önskvärd nivå. Förutsägbarheten ämnar att styra marknadsagenternas förväntningar i linje med målet sådant att löner och priser sätts efter detta. Eftersom en högre förutsägbarhet delvis är synonymt med hur en centralbank inkorporerar systematik vad gäller förhållningssätt till förändringar i marknadsfaktorer torde därför också den förda räntepolitiken vara möjlig att till viss grad beskriva med en reaktionsfunktion. I den här studien testas de tre riksbankscheferna, Urban Bäckström, Lars Heikensten och Stefan Ingves förda räntepolitik mot ett antal variabler relevanta mot den teoretiska bakgrunden. Resultaten visar hur räntepolitiken förefaller ha blivit mer systematisk efter Urban Bäckströms tid som riksbankschef och hur systematiken verkar förändrats under Stefan Ingves tid. Riksbanken frångick marknadsförväntningar under finanskrisens ned- och uppgång och grundade beslut efter deras egen data i större utsträckning. Från 2014 förefaller Riksbanken tvärtom föra en politik i linje med marknadens förväntningar. Sammanfattningsvis kan Riksbanken idag beskrivas som mer ödmjuk om sin egen förmåga och hur denna för en politik därefter. Studien ger en inblick i vad som föranlett en förändrad reaktionsfunktion, och således också Riksbankens resonemang till en viss grad.

Inflationen har i många länder varit låg sedan finanskrisen 2008. I försök öka inflationstakten har centralbanker sänkt sina räntor till rekordlåga nivåer. I Danmark, Schweiz och Sverige har styrräntorna varit negativa. John B Taylor föreslog 1993 en makroekonomisk regel med syfte att kunna ge en prognos för styrräntan. Enligt Taylorregeln kan styrräntan förklaras av tidigare perioders inflationstakt och bruttonationalprodukt. Denna uppsats syftar till att undersöka Taylorregelns empiriska relevans i Danmark, Schweiz och Sverige under perioden 2000 till 2018. Två tester genomförs. Det första är att, med en linjär regressionsmodell, undersöka sambandet mellan styrränta, inflationsgap och BNP-gap. Det andra är ett Granger-kausalitetstest för att se om den implicerade kausaliteten i Taylorregeln stämmer. Granger-testet bygger på resultaten från en vektor autoregression. Resultaten i denna uppsats visar att det finns ett samband mellan inflationstakt och styrränta, men inte mellan BNP-gap och styrränta i de valda länderna under undersökningsperioden. Vidare visar resultaten att kausaliteten går från inflationsgap och BNP-gap mot styrränta, som Taylorregeln föreslår. Resultatet lyckas inte påvisa att negativa styrräntor skulle påverka Taylorregelns relevans. / The rate of inflation has been low in many countries since the financial crisis in 2008. In attempts to increase the inflation rate, central banks have lowered their interest rates to historically low levels. In Denmark, Switzerland and Sweden, the central banks key interest rates have been negative. In 1993, John B Taylor proposed a macroeconomic rule with the aim of providing a forecast for the key interest rate. According to the Taylor rule, the policy rate can be explained by the inflation rate and gross domestic product of previous periods. This paper aims to investigate the empirical relevance of the Taylor rule in Denmark, Switzerland and Sweden during the period 2000 to 2018. To do this, two tests are performed. The first is that, with a linear regression model, investigate the relationship between the key interest rate, the inflation gap and the GDP gap. The second is a Granger causality test to see if the implicit causality of the Taylor rule is correct. The Granger test is based on the results of a vector autoregression. The results of this paper show that there is a correlation between the rate of inflation and the key interest rate, but not between the GDP gap and the key interest rate in the selected countries during the investigation period. Furthermore, the results show that causality goes from the inflation gap and the GDP gap towards the key interest rate, as the Taylor rule suggests. The result does not suggest that negative key interest rates would affect the relevance of the Taylor rule.