Background:  Earthquakes and other natural disasters have increased over recent years, more people around the world are living with disabilities. The physical therapists have an important role to increase function and restore quality of life. Although it is stated that early rehabilitation intervention is an essential part of the health response there is limited information about the work and the experiences from physical therapists.  Aim: The aim of this study is to examine physical therapists’ experiences after the earthquakes in Nepal 2015.  Design: This study had a qualitative exploratory design, based on five individual semi-structured interviews using the communication platform zoom. The data was analysed by a qualitative content analysis and had an inductive approach.   Result: The physical therapists’ describes a chaotic situation, the psychological vulnerability in patients made it challenging to motivate and keep the patients focused on their rehabilitation. The huge influx of patients made it hard for the physical therapists to manage their time and led to compromised treatments and the need of early discharge of patients. The physical therapists had dual experiences about their role in the healthcare teams. There was a clear system on how to prioritize the patients based on severity of injuries. Conclusion: This study showed that physical therapists in Nepal had an important role from acute care to follow-up after the earthquakes. The study provides an insight from physical therapists in disaster settings and may contribute to identify barriers in performing their work tasks in future disaster settings. / Bakgrund: Jordbävningar och andra naturkatastrofer har ökat de senaste åren, fler människor runt om i världen lever med kvarstående funktionshinder. Fysioterapeuterna har en viktig roll genom att öka funktionen och återställa livskvaliteten hos dessa patienter. Även om det tydligt anges att en tidig rehabiliteringsinsats är en väsentlig del av arbetet finns det begränsad information om erfarenheterna från fysioterapeuter. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka fysioterapeuters erfarenheter efter jordbävningarna i Nepal 2015. Metod: Denna studie hade en kvalitativ utforskande design, baserad på fem individuella semistrukturerade intervjuer med hjälp av kommunikationsplattformen zoom. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och hade en induktiv ansats. Resultatsammanfattning: Fysioterapeuterna beskriver en kaotisk situation, den psykologiska sårbarheten hos patienter gjorde det svårt att motivera och hålla patienterna fokuserade på deras rehabilitering. En stor tillströmning av patienter gjorde det svårt för fysioterapeuterna att hantera sin tid och detta ledde till att behandlingar behövde kompromissas och ökade behovet av tidig utskrivning av patienter. Fysioterapeuterna hade tvetydiga erfarenheter av sin roll i vårdteamet. Det fanns ett tydligt system för hur man skulle prioritera patienterna baserat på svårighetsgraden av skador. Slutsats: Denna studie visar att fysioterapeuter i Nepal hade en viktig roll för patienten efter jordbävningarna, en roll som sträcker sig från akutvården till uppföljning. Studien ger tydlig insikt i hur fysioterapeuterna upplevde sitt jobb vilket skulle kunna bidra till identifiering av hinder för fysioterapeuter i utförandet sina uppgifter vid framtida katastrofsituationer.

Introduktion: Det har skett en ökning av skador sedan 90-talet kring styrketräning på gym. Då det finns positiva effekter att hämta från styrketräning så kommer det även finnas risker att skada sig. Det har visat sig att de mest frekventa områdena man skadar sig i är axel/skuldra och i ländryggen. Anledningarna till uppkomsten av skador varierar mellan överbelastning av vävnader, att man inte använder sig av rätt teknik eller att ett olycksfall sker. Det finns ett intresse för fysioterapeuter att veta mer om styrketräning då det används inom rehabilitering. Syfte: Syftet med denna studie var att kartlägga omfattningen av skador i samband med styrketräning på gym gällande lokalisation, frekvens och orsak. Metod: 120 enkäter delades ut till styrketränande individer på sammanlagt fyra olika gym i norra Sverige varav 102 kunde användas i studien. Resultat: 40% av alla deltagare i studie hade skadat sig under det senaste året, samt att var tionde person hade skadat sig fem gånger. 43% av alla skador som uppkommit skedde i axel/skuldra området, därefter i fallande ordning var det ländrygg, ben, arm, fot, thorakal och sist handen. Ingen hade skadat huvud/nacke. Orsaken till skada var uppdelad i teknikfel, olycksfall och överbelastning där 47% av alla skador var överbelastning. Konklusion: Resultatet av denna studie visade att 40% av deltagarna hade skadat sig i samband med styrketräning och var tionde person hade skadat sig fem gånger under det senaste året. Majoriteten av skadorna var lokaliserade i axel/skuldra området och nästan hälften av alla skador var överbelastningsskador.

Bakgrund: Instabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden beror bland annat på för svag muskulatur, något som anses vara en skaderisk. För att uppnå ledstabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden är målet att bli starkare i muskulaturen som omger lederna. Urvalet av träningsinterventioner i syfte att öka stabilitet/styrka i glenohumeralleden och torakoskapularleden är stort, dock saknas en systematisk sammanställning av effekt från enskilda studier. Syfte: Att systematiskt granska litteratur och fastställa effekten av styrketräning i syfte att öka stabilitet i skuldergördeln hos friska personer med eller utan axelbesvär. Metod: En systematisk sökning i databaserna PubMed och Cinahl genomsöktes fram till november 2020 för att identifiera relevanta studier. Randomiserade kontrollerade studier (RCT) med engelsk text inkluderades och risk för bias bedömdes separat av två granskare vid användandet av Physiotherapy Evidence Database (PEDro).  Resultat: Totalt 22 RCT’s (n=1022) inkluderades där styrkeökande interventioner utförs för glenohumeralleden och torakoskapularleden och mättes med dynamometer via isokinetiska eller isometriska test. Träning mot träning indikerar motstridiga resultat, medan studier som undersökt träning mot ingen träning indikerar tydlig effekt avseende stabilitet inom studiepopulationen. Varierande effekt inom olika träningsformer i syfte att öka stabilitet. Dock ökade ett högre antal utfallsmått inom träning för glenohumeralleden och färre skillnader sågs inom resterande grupper. Slusats: Styrkeökande träning ger mer effekt på styrka än ingen styrkeökande träning men på grund av heterogeniteten i studier och brist på data kan inga fasta slutsatser dras gällande effekten av olika träningsmetoder. Således behövs mer experimentella studier som jämför olika typer av träning för att fastställa effekten av stabilitetsträning för skuldergördeln. / <p>Presentationen gjordes på distans via zoom</p>

Introduktion: Majoriteten av personer med kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) diagnosticeras och behandlas inom primärvården i Sverige och enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör interprofessionell samverkan (IPS) erbjudas. Fysioterapeuter har en viktig roll i KOL-behandling. Däremot är det fortfarande oklart vilka fysioterapeutiska insatser som används för personer med KOL i Sverige inom primärvården samt om insatserna skiljer sig mellan privata och offentliga vårdcentraler. Syftet med studien var att kartlägga fysioterapeutiska insatser för personer med KOL inom privata och offentliga vårdcentraler i tre regioner i Sverige. Ett delsyfte var att undersöka i vilken utsträckning dessa vårdcentraler erbjuder IPS. Metod: Tvärsnittsundersökning med enkät i webbformat med slutna frågor. Webbenkäten riktade sig till alla fysioterapeuter (n=289) som arbetade på privata och offentliga vårdcentraler i Region Västmanland, Sörmland och Örebro. Resultat: 96 fysioterapeuter deltog i studien. De mest använda fysioterapeutiska insatserna för personer med KOL var sex minuters gångtest, erbjudandet av träning på vårdcentraler, instruktion av andningsteknik och andningsgymnastik. Privata vårdcentraler erbjöd mest träning vid klinik och offentliga vårdcentraler utförde mest sex minuters gångtester. Resultaten visade på ojämlik användning av IPS mellan och inom regionerna. Slutsats: Studien visar att utvecklingspotential finns gällande användning av fysioterapeutiska insatser och IPS på vårdcentralerna för att kunna följa Socialstyrelsens riktlinjer och erbjuda en jämlik vård för personer med KOL i Sverige. / Introduction: Most of the diagnosis and treatment for individuals with chronic obstructive pulmonary disease (COPD) take place in primary care centers in Sweden, and according to the Swedish National Health guidelines, interprofessional collaboration (IPC) should be offered to individuals with COPD. Physiotherapists have an important role in the treatment of COPD. However, it is still unclear which physiotherapeutic interventions are used in primary care and whether these interventions differ between private and public health care centers (HCC). The aim of this study was to identify which physiotherapeutic interventions are used for individuals with COPD in private and public HCC in three regions in Sweden. This study also investigated to what extent HCC are offering IPC. Methods: A cross-sectional study with an online format with closed-end questions. The online survey was aimed to reach all physiotherapists (n = 289) who worked at HCC in Västmanland, Sörmland and Örebro. Results: 96 physiotherapists participated in the study. The most used physiotherapeutic interventions for people with COPD were the six-minute walk test (6MWT), offer of training at HCC, instruction in breathing techniques and breathing exercises. Private HCC offered mostly exercise training and the public HCC mostly 6MWT. The results also show differences in healthcare interventions and IPC between and within the regions. Conclusion: The study shows that there is room for improvement regarding use of physiotherapeutic interventions and IPC in HCC in order to follow the National Health guidelines and offer equal care for individuals with COPD in Sweden.

Introduktion Då fler i befolkningen blir äldre innebär det ett större behov av särskilda boenden (SäBo). Där kan personer som inte klarar av sina personliga aktiviteter i dagliga livet (ADL) få bo och erbjudas det stöd som krävs för ett funktionellt liv. En del av teamet som arbetar med att hjälpa äldre personer att leva ett aktivt och delaktigt liv är fysioterapeuter.  Syfte Syftet med denna studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att jobba inom ett eller flera SäBo. Metod Detta är en kvalitativ intervjustudie där vi intervjuat fysioterapeuter med erfarenheter att arbeta inom SäBo. Deltagarna rekryterades via lämplighetsurval samt snöbollsurval. Intervjuerna genomfördes via Teams videosamtal med Microsoft Teams och efter att intervjuerna transkriberats analyserades de med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Ett väldigt varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och bort prioriteringar leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra arbetskategorier. Studien resulterade i fyra kategorier och nio underkategorier. Kategorierna är: Stress på grund av hög arbetsbelastning, Anpassbarhet krävs för att möta arbetets alla krav, Samverkan med personal och ledning påverkar privata måendet samt Brukarnas välmående påverkar arbetets betydelse. Ett varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och att behöva prioritera mellan ärenden leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra personalgrupper.  Slutsats Fysioterapeuter som jobbar inom SäBo har stora ansvarsområden samt många människor som de måste förhålla sig till. För att få en mer hållbar arbetsmiljö för fysioterapeuter på SäBo bör satsningar göras på fler resurser för att minska på belastningen. Att hantera den höga stressen samt anpassa sig till brukarna är en stor del av arbetet. Det finns få studier om fysioterapeutens känslor och upplevelser, och vår studie kan ha bidragit med ny information inom detta område men mer forskning krävs.

Bakgrund: Plantar fasciit är ett inflammatoriskt tillstånd i foten som uppstår till följd av mikrotrauman på senstråket som går under foten. Tillståndet oftast självläkande, men kan vara ihållande. Kan vara mycket smärtsamt och begränsande. Behandlingsmetoder som finns är stretching, tejpning, nattskena och fysioterapi. Stötvågsbehandling är behandlingsmetod som används vid stötvågsbehandling, anses vara en säker metod. Syfte: Kartlägga vilken effekt stötvågsbehandlingen hade på plantar fasciit avseende smärta och/eller funktion. Metod: För att besvara syftet utfördes en litteraturstudie. Sökningarna utfördes i två sökbaser, LTU:s sökbas och Pubmed. Resultat: 8 studier inkluderades och granskades. Stötvågsbehandling jämfördes med placebobehandling. Majoriteten avstudierna (fem av åtta) uppvisade goda resultat med statistiskt signifikans till fördel för stötvåg. Två av studierna uppvisade fördel till stötvåg, men det fanns ingen statistisk signifikans i studierna. Sista studien uppvisade ingen signifikant skillnad eller fördel till någon av grupperna. Stötvågsbehandling med medel- eller högeffekt uppvisade bättre resultat än lågeffekt i denna litteraturstudie. Radiell stötvåg hade mer tillförlitligt resultat än fokuserad stötvåg i denna sammanställning med. Konklusion: Stötvåg verkar kunna ha en positiv effekt på plantar fasciit avseende smärta och funktion. Stötvåg med medel- eller högeffekt är två alternativ för effekt. Radiell stötvåg kan även vara att föredra över fokuserad då den gav tillförlitligare resultat.

Magister Scientiae (Physiotherapy) - MSc(Physio) / Stroke is the second leading cause of death globally and the consequences on human and economic health are of major concern. The aim of this study was to determine and explore the participation restrictions experienced by stroke patients. The study populations were stroke patients living within the community in Western Cape, South Africa. A mixed methods approach was used to collect data in this study which consisted of two phases. For the first phase, the descriptive, observational cross sectional design was used to determine the participation restrictions of stroke patients living within the community and the factors associated with community with respect to integration. In this phase, an interviewer- administered questionnaire was used to collect data; the instrument for this study is the standard World Health Disability Assessment Schedule 2.0 (WHODAS 2.0) for disability assessment which includes the International Classification of Functioning Health and Disability (ICF) concept in disability assessment which has been tested and found to be reliable and valid, to determine various participation restrictions among stroke patients living in the society. While in the second phase of this study, two focus group discussions were conducted at the selected community health centre; these participants were conveniently selected from those who participated in the first phase of the study. This was conducted to retrieve in-depth information on difficulties encountered in participating in daily life situations. The Statistical Package for Social Sciences (SPSS) was used for descriptive and inferential statistics. Chi square and Anova t-test was used to determine the association between the demographics statistic and participation restrictions. Alpha level was set at 0.05. For qualitative findings, audiotaped interviews and note taken were transcribed and translated into English; the expressed ideas were coded and reduced into subthemes, themes and categories. Ethical clearance and permission to conduct study was sought, consents from participants were sought, clearly stating the right to participate and withdraw from the study was respected and anonymity and confidentiality has been ensured. The result of the study showed that participants encountered difficulty with cognition, (23.3% of participants reported severe difficulty in learning a new task; 20% reported severe difficulty analyzing and finding solution to day to day activities), mobility (34% acknowledged difficulty walking a long distance like one kilometer after stroke), self-care ( 44% indicated difficulty staying alone for few days after stroke, while the majority, 61% complaints of difficulty with getting dressed by self), getting along with people with the majority of the difficulties (36%) are sexual activities, household activities with major complaints (46.6% and 31.4%, for severity and exemption respectively) in getting needed household work done, severe difficulty (51.7%) reported in relaxation and pleasure after stroke, 50.8% been financially restrained after stroke, 40% with difficulty in joining in the community activities, 39.2% severely affected by people perception towards them and 25.8% of the participants indicated extreme time spent on health; all difficulties investigated within the society 30 days after the incidence of stroke. However, the result of the qualitative phase reported the participation restrictions experienced by the participants. Difficulty in cognition was reported, which promotes indiscipline among family members. Limitation in activity level such as in mobility (walking for a long distance, standing from a sitting position), in self-care (washing the whole body, eating, staying alone after stroke), in getting along (maintaining friendship, sexual activities), in household activities and work activities was reported. Participants experienced difficulty in joining in community activities, emotional fluctuations, poor perception of attitudes of others after stroke, excessive use of time on health conditions, increased financial impact of health condition and burden impact on family was reported. Environmental barriers such as transportation and toilet facilities were reported. The current study findings suggest appropriate and specific programmes should be aimed at improving participation among stroke survivors in the community.

Background and need: Burn injuries are a major cause of hospital admission in low-income countries such as Zimbabwe and often lead to secondary complications such as disfigurements, contractures, and scar formations. The study aimed to establish “Guidelines for Rehabilitation of Musculoskeletal Impairments and Functional Limitations for Zimbabwe for Patients with Burns” based on the best evidence available. There were three good candidates for use as the source guideline, but ultimately, the Agency for Clinical Innovation (ACI) of New South Wales in Australia guidelines1 was chosen. The contextualisation of these guidelines for the Zimbabwean situation was informed by the outcomes of five sub-studies. A summary of the methodologies applied and the key results follow. Methods and Results: The Epidemiology of Burns in Zimbabwe: The characteristics of patients with burns in Zimbabwe was established through a retrospective record review (descriptive review) to characterise patients admitted with burns to the two central hospitals in Harare over fifteen months. The sample consisted of 926 admission records and 435 full patient folders were retrieved and analysed. Unfortunately, 425 full folders of children were missing and 85 folders of adults. There was a clear difference in presentation between children and adults, with children constituting over threequarters of all admissions, but with less severe injuries. Post-discharge follow-up: Access to rehabilitation and impact on Health-Related Quality of Life (HRQoL): The second study investigated the utilisation of post-discharge care, regarding referral after discharge and home programme. This was a study with a small sample, 14 adult and 23 child respondents. Despite referrals having been made to local rehabilitation departments, there was practically no further post-discharge contact with rehabilitation and only a single person received post-discharge rehabilitation. Both Health-Related Quality of Life (HRQoL) instruments used by the adult respondents indicated less impact on physical domains of functioning with the greatest impact in pain and emotional well-being. In the absence of trained counsellors, rehabilitation therapists might need to step into this role. Systematic review: The broad objective of this review was to systematically evaluate the effectiveness, safety and applicability to low-income countries of therapeutic exercises utilised by physiotherapists to improve function in patients with burns. The review, which included 19 papers, established that exercises (either resistance or aerobic), are effective and generally have a positive effect on muscle strength and aerobic capacity. However, there was a risk of bias in many of the papers and the evidence is not of high quality. As most of the research enrolled paediatric patients older than seven years and no adverse effects were reported, it can be concluded that resistance exercise is safe for this group of patients. However, as most children admitted with burns are younger than seven years, exercise needs to be carefully monitored in this group as safety and efficacy have not been proven for younger children. iii The results from this support the use of aerobic and resistance as an important component of a burn rehabilitation program as they have shown to improve muscle strength aerobic capacity and functional status even after hospital discharge, especially in patients with severe burns. Documentation of the current rehabilitation practice: This phase documented clinical interventions used to treat musculoskeletal problems by observation of seven rehabilitation workers (not only physiotherapists), based in the five central hospitals, one provincial and one district hospital. The treatments of five adults and five paediatric patients were observed at each hospital, a total of 70 treatments in all. The most significant finding was that the management of patients with burns was offered by a single rehabilitation worker a Physiotherapists (PT), Occupational Therapists (OT) or Rehabilitation Technician (RT), working in Burns' Units without any specialised training or additional courses. The management of burns across all hospitals was similar, and information saturation was reached with the planned number of observations. Passive and active movements were used almost universally, and the patients received a ward programme, which included positioning. Sitting and standing were included in some patients and patients were monitored for any adverse effects. A major weakness observed was the lack of baseline assessment or treatment progress during treatment. No compression bandages were applied and no scar tissue massage was done. Identification and adaptation of the suitable guidelines: Following a literature search and examination of different guidelines by two independent reviewers, the Agency for Clinical Innovation of New South Wales, Australia1 was chosen as a candidate for amendment. The guidelines were amended based on the results of the previous studies and subjected to a Delphi process with four to six Zimbabwean rehabilitation therapists who were experienced in the field of burn management. A credible set of guidelines for Zimbabwe for the rehabilitation of musculoskeletal impairments and functional limitations was thus produced. Conclusion: The current study adds to the body of knowledge through the development of guidelines for the physiotherapy rehabilitation of musculoskeletal impairments and functional limitations for patients with burns in low- and middle-income countries. The thesis has provided an evidence-based framework for patients, rehabilitation workers and policymakers to inform the provision of effective management of patients with burns. The Zimbabwe Guidelines should be regarded as a first attempt rather than the final version and hopefully will be subjected to further review as they are tried out in practice.

Bakgrund: Muskuloskeletal smärta är den vanligaste orsaken till dysfunktion globalt sett. Detta kan leda till ett rädsla-undvikande beteende hos patienten. Ett sätt att bemöta denna patientgrupp är att integrera det biopsykosociala synsättet. Tidigare forskning har visat att det finns en osäkerhet bland fysioterapeuter i användningen av detta. Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att bemöta patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende.  Metod: En kvalitativ deskriptiv intervjustudie med ett ändamålsenligt urval av fysioterapeuter med en beteendemedicinsk inriktning verksamma inom primärvården. Datamaterialet analyserades enligt en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Ur analysprocessen framkom fyra kategorier gällande bemötande av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende: karaktäristiska beteenden hos patienterna, framgångsrika strategier, befintlig kunskap i att hantera denna patientgrupp samt socioekonomiska skillnader.  Slutsats: Informanterna i studien upplevde att det var viktigt att se till helheten vid bemötandet av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende men på grund av osäkerhet kunde alltför komplexa patientfall bli svårbehandlade som fysioterapeut. Detta pekar på ett behov av fortsatt utbildning gällande integrering av det biopsykosociala synsättet för att fysioterapeuter ska känna sig säkra i hur de ska bemöta denna patientgrupp.

Terränglöpning sker på varierande underlag med stora höjdskillnader, utmanande miljöer och ställer höga krav på utövaren. Ökat excentriskt arbetet i nedre extremitet vid utförslöpning har kopplats till mer skador och värk. Få tidigare studier har gjorts på utförslöpning brantare än -12º lutning. Syftet med studien var att jämföra muskelaktiviteten i nedre extremitet och bål vid brantare utförslöpning och användning av olika skor. Syftet var också att undersöka deltagarnas upplevelser under testet. Metod: Fyra kvinnor deltog, tillfrågade med bakgrund av erfarenhet inom terränglöpning (ålder 36 ±3,6 år, vikt 63 ±3,7 kg, längd 170 ±1,7 cm). Studien utfördes på en ramp där deltagarna sprang två gånger per lutning och skomodell. Muskelaktivitet mättes med elektromyografi (EMG) för nedre extremitet och bål. EMG-amplituden beräknades med root mean square (RMS) och medelvärde och standardavvikelse presentades för respektive lutning och sko. Ett frågeformulär skapades för att undersöka deltagarnas upplevelser av testen. Resultat: Framsida lår och ryggsträckarmuskulaturen visade ökad aktivitet från 0º till - 20º och - 26º samt ännu högre vid - 32º lutning. Magmuskulaturen visade ökad aktivitet från 0º till övriga lutningar. Ingen skillnad mellan skor noterades, utom ökad aktivitet i magmuskulaturen vid löpning med Inov8 jämfört med Salomon, vilket var den sko som deltagarna upplevde hade bäst grepp mot underlaget. Konklusion: Brant utförslöpning visade ökad muskelaktivitet i främst framsida lår och bålmuskulatur. På grund av få mätningar gjordes ingen signifikansanalys. Resultaten från denna pilotstudie är endast preliminära indikationer, större studier med fler deltagare och testförsök behövs. De subjektiva upplevelserna från deltagarna var generellt positiva och utgör viktig information vid framtida studier.