Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2006.

Diss. Stockholm : Handelshögskolan, 2009.

<p>Validerat; 20101217 (root)</p>

No description available.

No description available.

No description available.

Purpose: The problem is that small building entreprenuers generally don’t participatein public procurement since they are experiencing the process to be time-consuming,expensive and complicated. The main objective is to produce a proposal for howsmall municipalities can work to make the participation of small buildingentreprenuers in public procurement easier. Method: The main objective has been achieved with qualitative enquiries such asinterviews. These interviews have been made with three small municipalities and onesmall building entrepreneur. Findings: To make it easier for small building entreprenurs to participate in publicprocurement small municipalities can work with simplifying the administrativeregulations with the help of frequently asked questions from the entreprenurs. They can procure total contracts, partnering-projects or split contracts which afterward iscombined to a coordinated generalcontract. They can also try to keep a good contactwith their local entreprenuers. They can identify which documents that are necessaryto demand at the tendering and which they can submit afterwards. Another initiativeto increase the entreprenuers interest is to organize a gathering where the municipalitycan inform and answer questions about public procurement. Implications: The problem is not demarcated just in Sweden but throughout theEuropean Union. The proposal can be used in other member states but needs furtherdevelopment to make a greater difference during a longer perspective. Svenskt Näringsliv (2014) earlier warned that an increase of the direct procurement limitwould affect the competition badly. The essay clarify that the increase did not bringany difference to the competition since the municipalities uses internal guide-lines.The internal guidelines involves internal monetary limits for the municipalities. Thisis to ensure a good competition when procuring direct awards. Hopefully the proposalwill help to solve the overall problem that small building entrepreneurs generallydon’t participate in public procurement. Limitations: The essay only covers municipalities with a population ofapproximately 30.000 people, but the problem is most likely present in bigmunicipalities as well. It was a suitable boundary that was made becausemunicipalities with approximately 10 000 people often cooperate with bigmunicipalities. Such a small municipality would not contribute to the empirics thatwere necessary to fulfill the main objective. Keywords: Public procurement, Act (2007:1091) on public procurement,Municipality, Contract, Building entrepreneur.

Titel: Offentlig upphandling av måltidstransporter- en fallstudie på Lerums kommun Bakgrund: Lagen om offentlig upphandling, LOU, berör alla kommuner och statliga myndigheter. Lagen reglerar hur en upphandling ska gå till; processen och vad kommunerna får göra, vad de måste göra och vad de inte får göra. Lerums kommun omfattas av LOU och vid en kommande upphandling av en transporttjänst för måltidsleveranser vill kommunen författa ett förfrågningsunderlag som går i linje med kommunens miljövision, utan att bryta mot reglerna som LOU innefattar. Miljövisionen innebär att vara Sveriges ledande miljökommun 2025 och för att kunna uppnå målet är det viktigt att alla parter i kommunen hjälps åt och bidrar på sitt sätt. Syfte: Syftet med denna uppsats är att ta fram förslag på hur en offentlig verksamhet kan integrera sin miljövision i förfrågningsunderlaget för upphandling utav en viss transporttjänst. Metod: Forskningsdesignen för studien är en fallstudie med en kvalitativ forskningsmetod. Personal på serviceenheten på Lerums kommun har intervjuats i ostrukturerade och semistrukturerade intervjuer för att samla in data. Urvalet har gjorts genom snöbollsurval med en första kontakt med servicechefen på kommunen. Slutsats: Lerums kommun bör låta anbudsgivarna göra ruttplaneringen. De bör införa kontraktsvillkor angående fossilfria drivmedel samt specificera ett krav på decibelnivå gällande buller. För att förenkla uppföljning av kraven som ställs i förfrågningsunderlaget kan kommunen använda sig av prestationsmått som exempelvis ledtid och leveransprecision. Det bör i kommande förfrågningsunderlag tydliggöras vilka kostnadseffekter som bortfall och tillkomst av stopp innebär. Det bör även specificeras vilka uppsägningstider och förvarningstider som skall gälla för detta. Slutligen bör kommunen använda kvalitetsvärderingmodellen för utvärderingen av anbud.

Myndigheter i Sverige gör idag inköp för 550-600 miljarder per år, när något av dessa avtal sluts sker det genom en så kallad upphandling. Regelverket kring upphandlingar har till syfte att skapa en rättvis och fungerande marknad där alla anbudsgivare ska ha samma förutsättningar samt att myndighetens behov kan tillgodoses. Som resultat av detta är det av stor vikt att myndigheter har möjlighet att inom lagens ramar göra så effektiva upphandlingar som möjligt. Lagstiftningen rörande offentliga upphandlingar är baserad på EU rättsliga direktiv och har sin grund i ett antal principer som ska genomsyra hela förfarandet. Möjligheterna att anpassa förfarandet är således begränsade. I uppsatsen kommer lagstiftningen undersökas för att ge en tydlig förståelse för vilka problem och möjligheter som föreligger vid val av upphandlingsförfarande. När ett ramavtal med flera leverantörer ska upphandlas finns två allmänt antagna upphandlingsförfaranden. I det första tillvägagångssättet ingår myndigheten i ett ramavtal där villkoren är fasta och att leverantörerna rangordnas utifrån dessa. När ett avrop sedan utförs så görs det från den högst rankade leverantören. Problemet med detta tillvägagångssätt är möjligheterna att frångå den prioriterade leverantören. Om leverantören av någon anledning förlorar sin expertkompetens eller åsidosätter sina åtaganden kan således konsekvenser för myndigheten bli stora. Det andra tillvägagångssättet är förnyad konkurrensutsättning vilket är mer flexibelt än den första metoden men också är mer tidskrävande då en "mini-upphandling" ska äga rum vid varje avrop. Eftersom den är tidskrävande är den inte lämplig då många små avrop ska göras kontinuerligt och inte heller då avrop måste göras på kortvarsel. Tillvägagångssätten skulle kunna vara en anledning till varför regelverket bedömts som oflexibelt. Som eventuell lösning på problemet finns modellen Förnyad rangordning och gäller ramavtal med fasta villkor. Skillnaden här är dock att rangordningen är anpassningsbar, modellen ger således myndigheterna efter planerad utvärdering en möjlighet att ändra rangordningen beroende på utvärderingens utfall. Syftet med detta är att bibehålla konkurrens under avtalsperioden och därigenom öka möjligheten att fullfölja sina statliga åtaganden. Syftet med uppsatsen blir att svara på huruvida modellen är förenlig med gällande rätt, att undersöka och behandla de problem som innefattas med användandet av den. Detta för att underlätta förståelsen för de problem lagstiftningen medför, för att förtydliga problematiken och möjligheterna kring förnyad upphandling. I vår slutsats konstaterar vi att det ges möjlighet för en upphandlande myndighet att anpassa tillvägagångssättet så länge någon form av rangordning föreligger. Problematiken uppstår huruvida metoden förnyad rangordning är förenlig med principen om öppenhet. För att uppnå kravet på öppenhet i upphandlingsförfarandet måste de villkor som gäller för avtalet tydligt framgå i förfrågningsunderlaget. Problemet uppkommer under ramavtalets löptid då möjligheten att justera rangordningen kan leda till osäkerhet för leverantörerna, då de inte vet hur rangordningen kan komma att se ut. Ett argument för att öppenhetsprincipen skulle vara uppfylld är att parterna har accepterat avtalsvillkoren samt att utvärdering sker enligt tidigare godtagna utvärderingskriterier. Vad som krävs för att kravet på öppenhet ska vara uppfyllt kan vi enbart spekulera i då en vägledande dom inte förekommer.

Inom offentlig upphandling strävar myndigheter efter att anskaffa varor, byggentreprenader eller tjänster till ett så lågt pris som möjligt utan att kvaliteten eftersätts. Antagande av anbud som är så låga att inte anbudsgivaren klarar av att leverera till det offererade priset eller till den utlovade kvaliteten riskerar dock att i förlängningen medföra ökade kostnader för den upphandlande myndigheten, vilket inte innebär en effektiv användning av offentliga medel. Huvudregeln är att samtliga anbud som lämnas i en offentlig upphandling ska utvärderas av den upphandlande myndigheten. I 12 kap. 3 § Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling finns dock ett undantag från huvudregeln, vilket ger upphandlande myndigheter en möjlighet att förkasta onormalt låga anbud. Det saknas emellertid en definition av vad som utgör ett onormalt lågt anbud. Det råder även viss tveksamhet vad gäller placeringen av bevisbördan för att ett onormalt lågt anbud som kan förkastas föreligger. Osäkerheten avseende innebörden av begreppet onormalt lågt anbud samt bevisbördans placering kan medföra att upphandlande myndigheter sällan utnyttjar möjligheten att förkasta onormalt låga anbud. Den slutsats som kan dras vad gäller vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud är att det inte är lämpligt att ta fram en generell definition av begreppet. Istället bör en sammantagen bedömning göras för att fastställa huruvida ett onormalt lågt anbud föreligger, eftersom det torde underlätta för upphandlande myndigheter dels att identifiera misstänkt låga anbud, dels att bedöma huruvida de också är onormalt låga. I bedömningen bör hänsyn tas till anbudsgivarens leveransförmåga, marknadspris, nivån på övriga anbud i upphandlingen och anbudets seriositet. Vad gäller bevisbördans placering tyder praxis på att EU-domstolen har ansett att bevisbördan bör vara delad mellan parterna medan svenska domstolar har placerat hela bevisbördan hos den upphandlande myndigheten. På grund härav har kan det hävdas att svenska domstolar beslutat i strid med vad EU-domstolen har uttalat, vilket strider mot såväl principen om EU-rättens företräde som lojalitetsplikten. Svenska domstolar har således förbisett både sekundär- och primärrätten. Det är dock sannolikt att placeringen av bevisbördan kommer att justeras av svenska domstolar i och med ett nyligen avgjort mål, där Kammarrätten i Göteborg ålade anbudsgivaren bevisbördan för anbudets seriositet. Vidare har ett nytt upphandlingsdirektiv nyligen antagits, i vilket strängare regler om onormalt låga anbud har införts. Genom de strängare reglerna säkerställs bland annat att det råder lika villkor mellan anbudsgivarna, vad gäller efterlevnad av miljö-, social- och arbetsrättslig reglering, vilket torde bidra till främjandet av effektiv konkurrens. Det kan däremot ifrågasättas huruvida artikel 69 om onormalt låga anbud i det nya upphandlingsdirektivet kommer att leda till ökad förutsebarhet, då det inte framgår vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud. Utformningen av artikeln i kommissionens ursprungliga förslag gav däremot ledning angående vilka faktorer som kan indikera att ett onormalt lågt anbud föreligger. Det kan därför antas att förslaget skulle ha lett till ökad förutsebarhet avseende vilka faktorer som bör tillmätas betydelse i bedömningen. Avslutningsvis, vad gäller frågan om varför det i det nya upphandlingsdirektivet inte föreskrivs ännu strängare regler angående onormalt låga anbud, kan slutsatsen dras att det inte torde vara lämpligt att föreskriva en regel som automatiskt förkastar sådana anbud. En sådan regel riskerar att strida mot likabehandlingsprincipen eftersom den skulle innebära att det kontradiktoriska förfarandet inte skulle tillämpas.