No description available.

Med hjälp av teorin om nyhetsvärdering, nyhetsurval och gestaltning besvarar den här kvantitativa innehållsanalysen frågorna: hur lokal- och rikspress rapporterar om flykting- och invandringsfrågor, vilka ämnen som förekommer i rapporteringen, vem som får komma till tals samt hur migranter och flyktingar gestaltas inom Aftonbladet, Dagens Nyheter, Borås Tidning och Eskilstuna-Kuriren. Vi antog att lokalpressens närhet till medborgarna skulle påverka nyhetsurvalet och gestaltningen, och därmed skilja sig från rikspressen. Istället visade resultatet att skillnaderna var marginella i riks- och lokalpressens rapportering. Bäggedera rapporterade i störst utsträckning om politik. Elitaktörer var vanligt förekommande i rapporteringen, men något förvånande fick utlänningar komma till tals lika ofta som rikspolitiker i lokalpress. Vad gäller gestaltningen av asylsökande/nyanlända skrivs de oftare både som subjekt och objekt i riks- än lokalpress. Generellt finns liknande tendenser i vårt material, gällande att gestalta asylsökande och flyktingar som offer, som konstaterats i tidigare forskning. Men lokalpressen rapporterade något oftare om det positiva ämnet “framgångssaga” där främst utlänningar är förekommande. Vi ser att de skillnader som är noterade återfinns både mellan lokal- och rikspressen men även mellan de olika tidningarna, alltså har de två lokaltidningarna inte alltid samma utfall, likaså de två rikstidningarna, utan skillnader finns mellan samtliga fyra tidningar.

Sammanfattning  Det finns idag flera exempel på att utländska privatpersoner förvärvar fastigheter som är av strategisk betydelse för den nationella säkerheten. I skrivande stund finns det trots detta ingen lagstiftning inom svensk rätt som gör det möjligt att förbjuda fastighetsförvärv när förvärvet utgör en nationell säkerhetsrisk. Syftet med denna uppsats är därför delvis att utreda bakgrunden till det rådande rättsläget, varför det anses finnas ett behov av en skyddsreglering som begränsar utländska fastighetsförvärvare utom EU/EES-samarbetet och vilka rättsliga hinder som begränsar möjligheterna att utforma en skyddsreglering.  Mina slutsatser från arbetet är att det redan på 1800-talet ansågs finnas ett behov av att kontrollera utländskt ägande av fast egendom varpå det stiftades regler mot det som sedan existerade fram till det svenska inträdet i EU. Därefter har det inte funnits någon reglering av anfört slag. Säkerhetsläget har dock på senare år försämrats vilket har medfört att det återigen anses finnas ett behov av en skyddsreglering. Det underliggande behovet grundar sig i faktumet att det finns fientliga aktörer som bedriver verksamhet för att underminera andra länders suveränitet och försvarsförmåga.  För att kunna implementera en skyddsreglering av anfört slag finns det begränsningar såväl internationellt som nationellt. Det primära hindret för införandet av en skyddslagstiftning är enligt mina efterforskningar i EU-rätten och närmare bestämt det skydd som den fria rörligheten för kapital ställer upp för tredje land. Vid en komparativ jämförelse av olika länders skyddsreglering i Sveriges närhet framgår att det vanligaste utformningen på skyddsregleringen är ett tillstånds- och registreringsförfarande för fastighetsförvärv av medborgare utom EU/EES. Baserat på den komparativa jämförelsen samt utifrån andra beaktansvärda faktorer för regleringen summeras mitt resonemang till att ett införande av en skyddsreglering inte är en komplett åtgärd för att komma underfund med fientliga aktörer. Däremot är en skyddsreglering enligt mina slutsatser ett behövligt verktyg för att kunna stävja och begränsa möjligheterna att kunna förvärva fast egendom i fientligt syfte.

Under Swedish law, an alien convicted of an offence punishable by imprisonment may be sentenced to deportation if there is reason to assume that the alien will reoffend, or if the offence is so serious that the alien should not be permitted to stay. Upon release, the alien may be held in immigration detention for the purpose of enforcing the deportation order. While detention is generally subject to maximum time limits, criminal deportees face indefinite detention. This exceptional treatment raises questions about the proper purpose of immigration detention and respect for the right to liberty. This paper investigates and critically analyses the Swedish regulatory framework for the detention of criminal deportees from a human rights perspective. It reveals how the alien’s criminal record and assumptions about the risk for reoffending play adecisive role both in the decision to detain and the length of detention. The right to liberty, which protects the individual against illegal and arbitrary detention, does not prohibit the use of immigration detention for crime prevention purposes, provided it is subsidiary to the primary purpose of enforcing the deportation order. Administrative detention is, however, arguably an inappropriate tool for the prevention of crime. Moreover, the Swedish legislation lacks a coherent and satisfactory basis. A thorough enquiry into the use of immigration detention as a crime prevention measure is necessary, to analyse data on the detention of criminal deportees and examine how criminal law measures could be more appropriately used to counter serious threats to public order, without unnecessary encroachment on the right to liberty.