Att lämna skolan och ta steget ut i arbetslivet är en process som kan vara jobbig för många ungdomar. För eleverna på gymnasiesärskolans nationella program innebär denna process att de vid studenten kommer till ett vägskäl; ett arbete på den öppna arbetsmarknaden eller en sysselsättning på en Daglig verksamhet. Syftet med denna studie är att undersöka hur personalen på gymnasiesärskolans nationella program förbereder eleverna inför övergången till arbetslivet.   Sen 1866 har det funnits en undervisning för elever med en utvecklingsstörning, som då kallades sinnesslöa. Målsättningen med undervisningen har sen dess fokuserat på att göra eleverna så självständiga som möjligt. Idag har gymnasiesärskolan en målsättning som utöver en yrkesutbildning ska ge eleverna verktyg för ett aktivt deltagande i samhället. På den öppna arbetsmarknaden finns det idag flera arbetsmarknadsåtgärder i form av olika anställningsformer, för elever som gått på gymnasiesärskolan är det vanligast med en lönebidragsanställning.   Det här en studie som har en fenomenografisk grund eftersom syftet är att få en förståelse för hur personalen arbetar med att förbereda eleverna. Den metod som har använts är intervjuer av både pedagoger och studie- och yrkesvägledare.   För att analysera det empiriska materialet används Nirjes normaliseringsprincip, Säljös sociokulturella perspektiv och von Wrights Vad eller Vem. Den här studiens resultat visar att målsättningen för flera av intervjupersonernas skolor är att eleverna ska få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Trots detta hamnar många elever inom den Dagliga verksamheten. En del av förberedelsen för övergången till arbetslivet är elevernas praktik. Det som ses som ett hinder för att eleverna ska få ett arbete är, enligt intervjupersonerna, ekonomin, ökade effektivitetskrav och okunskap.

Syftet med studien är att undersöka några gymnasiesärskolelärares syn på motivation och förankring i styrdokumenten i ämnet matematik. Min utgångspunkt är det sociokulturella perspektivet, där delaktighet ligger till grund för motivationen. Delaktighet i det sociala sammanhanget samt i elevernas egen kunskapsutveckling. Jag har valt en kvalitativ ansats och en fenomenografisk analys, mitt fokus är att hitta skillnader i lärarnas uppfattningar kring motivation och styrdokument. Med stöd av denna ansats har jag valt åtta semistrukturerade intervjuer, som metod. Resultatet visar att det finns variationer på hur lärarna ser på motivation och utvecklingstörning. Utfallsrummet är inre förutsättningar för motivation med underkategorierna inuti individen och i samspel med andra och yttre förutsättningar för motivation. De strategier som lärarna sa sig använda för att motivera eleverna i matematikundervisningen handlar om undervisningsmetoder, återkoppling och relationer. Styrdokumenten används dold användning, som verktyg för läraren och som verktyg för eleverna.

Syftet med studien är att beskriva verksamma pedagogers upplevelser av framgångstrategier i arbetet med elever som både har utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För att försöka förstå pedagogernas upplevelser har det sociokulturella samt det relationella perspektivet använts som teoretisk ram. Studiens litteraturöversikt belyser perspektiv på funktionsnedsättningar samt framgångsstrategier med perspektiv på lärande och utveckling. Studien är kvalitativ med inspiration av fenomenologin. Med hjälp av intervjuer ville vi få kunskap om och beskriva vad pedagoger upplever som framgångsstrategier i arbetet med elever som både har utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Resultaten av studien visar sammanfattningsvis att den fysiska lärmiljön bör vara lugn, strukturerad, att eleverna har möjlighet till egna avskärmade platser eller rum samtidigt som det gemensamma utrymmet ger möjligheter till socialt samspel. Lärmiljön bör präglas av goda relationer, delaktighet samt arbetsglädje. Arbetssättet och undervisningen bör vara anpassad utifrån varje elevs förutsättningar. Användning av scheman och bildstöd, förberedelse, hög personaltäthet och att själv tillverka läromedel som är anpassade utifrån varje elevs behov upplever pedagogerna som framgångsstrategier. Studien visar att erfarna pedagoger som är kunniga och trygga i sin profession utvecklar lärmiljöer utifrån en genomtänkt syn på lärande där de sociokulturella och relationella perspektiven är tongivande. Att stärka elevens egna förutsättningar till lärande och socialt samspel upplever pedagogerna som utmaningar då de ser elevens hela livsperspektiv som en given utgångspunkt i sitt arbete. Studien kan bidra till att synliggöra pedagogers upplevelser av framgångsstrategier i arbetet med aktuell elevgrupp samt att bygga upp en bank av kollektivt minne kring möjliga framgångsstrategier.

<p>Under mina första år som obehörig lärare har jag arbetat med en elev med lindrig utvecklingsstörning. Eleven har genom sin lindriga utvecklingsstörning svårt att ta emot längre instruktioner, hamnar eleven i nya situationer blir eleven stressad och eftersom eleven genomför sina uppgifter med stor noggrannhet hamnar eleven efter med skolarbetet. Syftet med studien var att se hur en elev som har lindrig utvecklingsstörning utvecklas genom att träna med ett arbetsminnesträningsprogram som heter Robomemo och hur resultaten kan sättas i ett integreringsperspektiv. Resultatet visade att eleven hade en stor utveckling både om jämförelsen sker utifrån medelindexutvecklingen samt utifrån sitt eget startindex. Slutsatserna som kunde dras utifrån studiens resultat var kopplingen mellan arbetsminnet och möjligheten till inlärning är tydlig och att arbetsminnesträning kan ha en mycket positiv påverkan på elever med lindrig utvecklingsstörning som är integrerade. Studien är intressant ur ett integreringsperspektiv då individperspektivet, där man söker en förändring hos eleven blir relevant.</p>

<p>Syftet med denna studie var att utifrån kriminalvårdspersonalens bild söka förståelse för vad fängelsepåföljd för lagöverträdare med utvecklingsstörning kan innebära. Vår undran var om fängelseanstalter har resurser att rehabilitera och vårda personer med utvecklingsstörning som har särskilda behov. Vi ville även undersöka vilka effekter fängelsepåföljd kan få för personer med utvecklingsstörning. Ytterligare en fråga var om det i dagsläget finns andra alternativ till slutna anstalter för dessa lagöverträdare. Med en kvalitativ ansats har vi via telefon intervjuat två kriminalvårdsinspektörer och erhållit svar via e-post från ytterligare två kriminalvårdsinspektörer inom kriminalvården, samt erhållit svar via e-post från en sakkunnig person inom kriminalvårdens huvudkotor. Studien grundar sig även på tidigare forskning samt debatt i media.</p><p>Det resultat som framkom var, att det i dagsläget inte finns särskilda alternativa anstalter för lagöverträdare med utvecklingsstörning. Däremot finns åtalsunderlåtelse, skyddstillsyn samt fotboja som alternativ till fängelsepåföljd. Resultatet visade även att kriminalvårdare inte har någon särskild kompetens att vårda och rehabilitera personer med utvecklingsstörning. De resurser som fanns att tillgå var arbetsträning, individuell terapi, gruppterapi, psykiaterkonsult samt psykologresurser. De negativa effekter som fängelsepåföljd kunde medföra var att det inte var lämpligt med fängelsepåföljd då situationen kunde vara mycket förvirrande för dessa personer, samt att de blev utnyttjade till att utföra kriminella handlingar och mobbade. Det framkom även positiva effekter i form av att dessa personer kunde bli omhändertagna av andra ”normalbegåvade” interner. Detta motsäger tidigare forskning samt medias bild där det framkommit att personer med utvecklingsstörning farit illa av att vistas i fängelse. Den slutsats vi kommit fram till är det finns ett behov av ett alternativ till fängelsemiljön, då det visat sig att fängelsepåföljd inte är ett lämpligt straff för dessa personer.</p>

No description available.

No description available.

Bakgrund: Idag är det allmänt känt att fysisk aktivitet är bra för vår hälsa. Regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för en rad sjukdomar och förtidig död. Många länder har rekommendationer för minsta nivå av fysisk aktivitet. Dessa rekommendationer baserar sig på forskning om nivåer av fysisk aktivitet i förhållande till hälsovinster. Det finn stora skillnader i den fysiska aktivitetsnivån hos olika grupper i samhället. Forskning tyder på att personer med utvecklingsstörning tillhör en grupp som inte når upp till rekommendationerna för fysisk aktivitet. Syftet med denna studie var att undersöka om elever som går i gymnasiesärskolan är lika fysiskt aktiva som gymnasieelever. Syftet var också att undersöka om det finns någon skillnad i antal steg per dag mellan pojkar och flickor i gymnasiesärskolan samt om elever i gymnasiesärskolan når upp till rekommendationerna för antal steg per dag. Totalt 25 elever från en gymnasiesärskola och 26 elever från en gymnasieskola deltog i studien. Under fyra på varandra följande dagar fick de bära en förseglad stegräknare som lästes av varje morgon. Resultaten visade att det inte var någon signifikant skillnad i antal steg per dag mellan gymnasiesärskoleeleverna och gymnasieeleverna. Gymnasiesärskoleeleverna uppfyllde rekommendationerna för antal steg per dag. Det var ingen signifikant skillnad i antal steg per dag mellan pojkar och flickor i gymnasiesärskolan. Konklusion: Det var ingen skillnad i antal steg per dag och båda grupperna kom upp i rekommendationerna för antal steg per dag.

Särskolan är en skolform för elever med utvecklingsstörning. Gymnasiesärskolan tillhör särskolans frivilliga skolform och erbjuder en fyraåring utbildning för ungdomar i åldern 16-20 år. Den har samma läroplan som gymnasieskolan. Under de senaste åren har det skett en ökning av antalet elever som skrivs in i särskola. Den största procentuella ökningen har andraspråkselever stått för. Diskussionen kring särskolan är en politisk högaktuell fråga. Diskussionen handlar bland annat om hur särskolan ska utformas och vilka kriterier som ska gälla för att en elev ska bli inskriven. Genom min studie vill jag få bild av hur andraspråkselevers identitet och självbild påverkas av att vara inskrivna i särskolan.Då jag vill ta reda på andraspråkselevers upplevelser och erfarenheter av gymnasiesärskolan valde jag en kvalitativ metod byggd på intervjuer. Studien visar att ungdomarna upplevt sin tidiga skolgång positivt men vid övergången till högstadiet har problemen ökat och ungdomarna har haft svårigheter att nå målen för grundskola. De förklaringar ungdomarna själva lyfter fram som orsak till att de misslyckats med måluppfyllelsen är att det ställdes högre krav på deras språkliga förmåga under högstadietiden. Två av tre ungdomar ger uttryck för att de har känt sig tvingade att börja på gymnasiesärskola.De ger en bild av att ha blivit vilseledda och inte fått rätt information om vad som menas medsärskola. De upplever inte att de passar in på gymnasiesärskolan och de känner att särskoletillhörigheten är utpekande. Ungdomarna framhåller att de inte får tillräckliga utmaningar i gymnasiesärskolan.

Syftet med denna studie är att utifrån professionellas perspektiv få en ökad kunskap och förståelse för den ökande andelen av elever som skrivs in i särskolan. Huvudfrågan som denna studie försöker belysa är: Vilka faktorer ligger bakom elevökningen i särskolan? För att uppnå mitt syfte kommer jag fokusera på de följande frågeställningar: Vad innebär elever i behov av särskilt stöd? Vilka är kriterierna för rätt till särskoleundervisning?   För att kunna ge svar på mina frågor tillämpade jag en kvalitativ metod, där utförde jag intervjuer med olika yrkesgrupper som jobbar med dessa elever. Resultaten av studien analyserades med hjälp av teorier om socialkonstruktivism och social kategorisering. Analysresultaten visade att det finns olika orsaker till elevökningen i särskolan. Utifrån materialet har olika faktorer påverkat elevökningen i särskolan. Det kan antas att elevökningen i särskolan är en följd av särskolans kommunalisering. Samtidigt orsaker till denna ökning är att kraven på elevernas kunskapsinhämtning har ökat i skolan. Det framgår också att det finns många brister i de olika utredningar som görs för att fastställa om barnet har diagnos eller inte.