I denna masteruppsats undersöks hur den svenska bostadsbristen hanteras inom kommunerna i Kronobergs län. I Studien undersöks de konflikter som eventuellt förekommer mellan olika intressen som är involverade i bostadsbehov, bostadsplanering och bostadsbyggande. Det empiriska materialet har skapats genom åtta intervjuer med planerare från sex av de åtta kommunerna i länet, det kommunala bostadsbolaget ifrån Tingsryds kommun samt Kronobergs länsstyrelse. Dessa intervjuer har bearbetats med en kvalitativ innehållsanalys i enlighet med Lundman och Ganeheims tillvägagångsätt. De teorier som appliceras är dels planeringsteori som utgått från Strömgrens redogörelse av planeringsteoretiska paradigm i Sverige (Strömgren 2007), dels agonistisk teori av Mouffe för att analysera hur konflikter kan förstås och vad konsekvenserna blir av olika tillvägagångsätt för att hantera dem (Mouffe 2008). Resultatet är att det går att urskilja tre konflikter med utgångspunkt i materialet, vilka är följande. Konflikt ett: Kommunens behov av tillgängliga bostäder till alla medborgare gentemot den privata sektorns intresse av att bygga bostäder. Konflikt två: Politiska värderingar gällande kommunens bostads­försörjning. Konflikt tre: Planprocessens beaktande av riksintressen och samhälls­aspekter gentemot snabbt och effektivt bostadsbyggande. Slutsatsen är att det svenska planeringssystemet, så som det kan iakttas i Kronobergs län, framför allt fungerar enligt ett rationellt planeringsideal där rationella tekniska lösningar appliceras, samtidigt som de underliggande konflikterna i sig har en politisk karaktär av olika motstridiga intressen som inte kan lösas med rationella metoder. Det existerar underliggande intressen i dessa konflikter som är av politisk karaktär och som i enlighet med Mouffes agonistiska teori bör lyftas fram, belysas och hanteras i en politisk process snarare än i en rationell planeringskontext. Det svenska planeringssystemet agerar i enlighet med Webers beskrivning av en formell rationalitet och kan därför utifrån agonistisk teori inte beakta de subjektiva politiska värderingar som styr systemet.

This dissertation constitutes a critical examination of Swedish spatial planning for safety. Spatial planning for safety rests on a number of assumptions about the desired order of the world. These assumptions appear as given and unproblematic, making the formulation of alternatives appear unnecessary. This dissertation provides an account of how, and on what basis a spatial planning problem such as ‘fear and insecurity’ is formulated and acted upon. It is an account of how and what conceptions of knowledge operate to legitimise ideological representations of spatial planning problems. And furthermore, what these ideological representations of spatial planning problems substantially entail, so as to allow for a political spatial planning practice that formulates and deliberates alternatives. This is carried out by analysing assumptions of public life and knowledge within Swedish spatial planning for safety.  This dissertation finds that Swedish spatial planning for safety constitutes ‘certainty’ as a hegemonic criterion for participating in public life, which operates to limit the articulation of alternative discourses in spatial planning for safety. The desired for safe public life is organised based on visual certainty, where the urban fabric should be configured in such ways as to allow for stereotypical visual identifications of one another. Such a public life reflects an individualised practice, where perceptions of fear should be governed by individuals themselves, by independently assessing situations and environments in terms of risks. This individualised conduct is coupled with the fostering of active subjects, which encompasses being engaged in the local residential areas as well as in one another. Such substantial content of ‘planning for safety’ brings about tensions in terms of its ideological legitimating basis, by moving from principles of ‘rights’, where the individual constitutes the first ethical planning subject, to unitary principles of ‘collective values’, in which the ‘community’ constitutes the first ethical planning subject. These presuppositions are further enabled through the ways in which knowledge is conceptualised in spatial planning. This dissertation argues that a hegemonic instrumental emphasis on knowledge in spatial planning prevails. Having such a hegemonic emphasis on knowledge has the implication that even though spatial planning adopts different assumptions, or moves between alternative assumptions of knowledge, the knowledge becomes meaningful only in its instrumental implementation. The instrumental emphasis on knowledge should be regarded in light of the rational and goal-oriented nature of project-based planning, which constitutes a logic that constrains the emphasis on knowledge in spatial planning. This dissertation argues further that if spatial planning should be considered a political practice that debates its goals and values, a politicisation of the emphasis on knowledge in spatial planning is imperative.