Den 1 juli 2006 trädde lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden[1] (LUA) ikraft. Lagen är ett resultat av Sveriges genomförande av direktiv 2004/25/EG om uppköpserbjudanden[2] (takeover-direktivet) som inför en harmoniserad reglering av offentliga uppköp av noterade aktier. Regleringens syfte är att garantera målbolagets aktieägare en rättvis och rimlig behandling samtidigt som önskade omstruktureringar möjliggörs. Genom principen att det är aktieägarna som själva skall ta ställning till budet och godkänna försvarsåtgärder skyddas de från ledningen. Genom principen om likabehandling av aktieägare, vad gäller t.ex. premie, skyddas minoriteten. För Sveriges del har detta område sedan tidigare endast reglerats av självreglering utarbetad av Näringslivets Börskommitté (NBK) som blivit giltig i och med noteringsavtalen. Aktiemarknadsnämnden (AMN) har sedan starten agerat tolknings- och dispensinstitut avseende dessa Takeover-regler. I och med direktivets genomförande kom bestämmelserna om bl.a. budplikt och försvarsåtgärder att lagregleras, samtidigt som ett lagstadgat krav för budgivare att följa den befintliga självregleringen[3] (takeover-reglerna) infördes. Detta har inneburit att AMN numera på delegation från Finansinspektionen (FI) utför myndighetsutövning och tolkar lag vid tolknings- och dispensuttalanden avseende LUA. Detta ger upphov till ett antal frågor, bl.a. angående nämndens sammansättning och värdet av dess uttalande som rättskälla. Tolknings- och dispensfrågor får enligt LUA överlåtas till ett organ med representativa medlemmar för näringslivet. De som främst berörs av nämndens uttalanden är ett aktiemarknadsbolags huvudsakliga intressenter; bolaget självt och dess aktieägare. Aktieägarna kan även delas upp i en majoritet och en minoritet. På den svenska aktiemarknaden är det vanligt med en stark majoritet eller kontrollägare. Den för svenska förhållanden accentuerade intressekonflikten är därför mellan majoritets- och minoritetsintresset. AMN:s ledamöter utses av Föreningen för god sed på aktiemarknadens styrelse, vars huvudmän är framförallt branschorganisationer. I uppsatsen konstateras att det både bland föreningens huvudmän och nämndens ledamöter finns ett starkt representerat lednings- och majoritetsintressen medan ett utpräglat minoritetsintresse endast finns hos en ledamot i nämnden. Det har anförts att domare och akademiker skall garantera rättssäkerheten men på grund av att de endast utgör en marginell del i nämnden får de anses sakna avsedd verkan. AMN:s uttalanden avseende LUA bör formellt sett inte ha någon prejudicerande verkan då nämnden är första instans. Det är dock lagstiftarens avsikt att tyngdpunkten skall ligga i första instans, vilket tillsammans med den mycket låga frekvensen av överklaganden får till följd att nämnden hittills i praktiken varit högsta instans. Vad gäller takeover-reglerna är AMN även i fortsättningen enda instans och tolkare. I avsaknad av fler avgöranden från högre instans får därför AMN:s uttalanden tillmätas stor vikt vad gäller god sed på aktiemarknaden. [1] Lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. [2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden. [3] Regler rörande offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden NASDAQ OMX Stockholm, den 1 oktober 2009, utvecklade av NBK.

<p>Den 1 juli 2006 trädde lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden[1] (LUA) ikraft. Lagen är ett resultat av Sveriges genomförande av direktiv 2004/25/EG om uppköpserbjudanden[2] (takeover-direktivet) som inför en harmoniserad reglering av offentliga uppköp av noterade aktier. Regleringens syfte är att garantera målbolagets aktieägare en rättvis och rimlig behandling samtidigt som önskade omstruktureringar möjliggörs. Genom principen att det är aktieägarna som själva skall ta ställning till budet och godkänna försvarsåtgärder skyddas de från ledningen. Genom principen om likabehandling av aktieägare, vad gäller t.ex. premie, skyddas minoriteten.</p><p>För Sveriges del har detta område sedan tidigare endast reglerats av självreglering utarbetad av Näringslivets Börskommitté (NBK) som blivit giltig i och med noteringsavtalen. Aktiemarknadsnämnden (AMN) har sedan starten agerat tolknings- och dispensinstitut avseende dessa Takeover-regler.</p><p>I och med direktivets genomförande kom bestämmelserna om bl.a. budplikt och försvarsåtgärder att lagregleras, samtidigt som ett lagstadgat krav för budgivare att följa den befintliga självregleringen[3] (takeover-reglerna) infördes. Detta har inneburit att AMN numera på delegation från Finansinspektionen (FI) utför myndighetsutövning och tolkar lag vid tolknings- och dispensuttalanden avseende LUA. Detta ger upphov till ett antal frågor, bl.a. angående nämndens sammansättning och värdet av dess uttalande som rättskälla.</p><p>Tolknings- och dispensfrågor får enligt LUA överlåtas till <em>ett organ med representativa medlemmar för näringslivet</em>. De som främst berörs av nämndens uttalanden är ett aktiemarknadsbolags huvudsakliga intressenter; <em>bolaget självt och dess aktieägare</em>. Aktieägarna kan även delas upp i en majoritet och en minoritet. På den svenska aktiemarknaden är det vanligt med en stark majoritet eller kontrollägare. Den för svenska förhållanden accentuerade intressekonflikten är därför mellan majoritets- och minoritetsintresset.</p><p>AMN:s ledamöter utses av Föreningen för god sed på aktiemarknadens styrelse, vars huvudmän är framförallt branschorganisationer. I uppsatsen konstateras att det både bland föreningens huvudmän och nämndens ledamöter finns ett starkt representerat lednings- och majoritetsintressen medan ett utpräglat minoritetsintresse endast finns hos en ledamot i nämnden. Det har anförts att domare och akademiker skall garantera rättssäkerheten men på grund av att de endast utgör en marginell del i nämnden får de anses sakna avsedd verkan.</p><p>AMN:s uttalanden avseende LUA bör formellt sett inte ha någon prejudicerande verkan då nämnden är första instans. Det är dock lagstiftarens avsikt att tyngdpunkten skall ligga i första instans, vilket tillsammans med den mycket låga frekvensen av överklaganden får till följd att nämnden hittills i praktiken varit högsta instans. Vad gäller takeover-reglerna är AMN även i fortsättningen enda instans och tolkare. I avsaknad av fler avgöranden från högre instans får därför AMN:s uttalanden tillmätas stor vikt vad gäller god sed på aktiemarknaden.</p><p>[1] Lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden.</p><p>[2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden.</p><p>[3] Regler rörande offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden NASDAQ OMX Stockholm, den 1 oktober 2009, utvecklade av NBK.</p>

No description available.

No description available.

Ett offentligt uppköpserbjudande skiljer sig från andra typer av företagsförvärv på så sätt att det riktar sig till en större ägandekrets. Eftersom köparen av praktiska skäl inte kan förhandla enskilt med aktieägarna riktar sig köparen istället, i ett offentligt erbjudande, till alla aktieägare i bolaget. Aktieägarna har sedan att förkasta eller acceptera erbjudandet. Förfarandet kring ett offentligt uppköpserbjudande kräver en aktiv målbolagsstyrelse för att tillvarata aktieägarnas intresse. Takeover-reglernas koppling till LUA har i och med revideringen tydliggjorts och de två regelverken utgör tillsammans stommen i regleringen av offentliga uppköpserbjudanden. Målbolagsstyrelsens roll vid ett offentligt uppköpserbjudande kommer främst till uttryck i punkterna II.17, II.19 och II.20 i takeover-reglerna. Takeover-reglerna har reviderats ett antal gånger sedan de första reglerna, då benämnda rekommendationer, utkom 1971 och målbolagsstyrelsens roll har vid varje revidering utvecklats till att bli mer omfattande. De nya takeover-reglerna träder i kraft den 1 juli 2012. Förutom frågan om hur de nya reglerna kommer att påverka målbolagsstyrelsens roll framträder frågan om vilka intressen som målbolagsstyrelsen ska tillvarata och hur dessa förhåller sig till varandra. Intressebegreppen, aktieägarnas intresse och bolagets intresse, kommer till uttryck såväl aktiemarknadsrättsligt som aktiebolagsrättsligt. Märkbart vid analys av ändringarna är att de till viss del har skett genom kodifiering av AMN:s uttalanden och doktrin på området. Reglerna har även anpassats, om än inte fullt ut, till brittiska Takeover Code. Ett tydligt exempel är ändringen avseende avtal om deal protection-arrangemang. För att utröna de konkreta konsekvenserna av regeländringarna krävs, i vissa fall, uttalanden från AMN eller komplettering och uppdatering av doktrin på området. Målbolagsstyrelsens roll har, i och med de nya takeover-reglerna, blivit än mer omfattande samtidigt som dess position, gentemot budgivaren, har stärkts genom tydligare reglering för hur styrelsen ska agera.