Syftet med studien var att utifrån ambulanssjuksköterskors berättelser redogöra för upplevelsen av arbetet med HLR vid ett pre-hospitalt omhändertagande och hur fysiska och psykosociala omständigheter kan påverka deras arbetsmiljö samt att undersöka om det automatiska HLR-systemet LUCAS har påverkat arbetssituationen. En kvalitativ intervjustudie med deskriptiv design har genomförts. Undersökningsgruppen bestod av sex ambulanssjuksköterskor på en ambulansstation i Mellansverige. Intervjuerna genomfördes med semistrukturerade frågor och insamlat material analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Utifrån analysen framkom tre kategorier samt temat ”Att känna stöd på arbetsplatsen trots brister i arbetsmiljön”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde arbetsutrymmet i somliga ambulanser så begränsande att det försvårade deras möjlighet att utföra adekvata vårdåtgärder, de upplevde sig vara beroende av LUCAS för att kunna utföra HLR. De upplevde ett svagt stöd från cheferna i frågan om inköp av ambulanser. Vidare framkom att samarbetet med räddningstjänsten var ett viktigt stöd vid HLR samt att en god stämning på arbetsplatsen främjade välbefinnandet. De riktlinjer som ambulanssjuksköterskorna hade att rätta sig efter upplevdes också som ett stöd, samt att det nya HLR-systemet LUCAS till stor del upplevdes avlastande i arbetet med HLR. Författarnas slutsats är att det finns både positiva och negativa upplevelser kring arbetsmiljön bland ambulanssjuksköterskorna och att det behövs mer forskning för att kunna förbättra ambulanssjuksköterskornas arbetsmiljö. / The aim of the study was to describe the ambulance nurses’ own experiences of working with pre-hospital CPR and how the physical and psychosocial factors effected their working environment. To investigate if the automatic CPR-system LUCAS have had any impact on their work situation. This study is based on qualitative interviews with a descriptive design. The study group consisted of six nurses who worked at an ambulance station in the central part of Sweden. The interviews were conducted with semi structured questions and the collected data was analyzed through a qualitative content analysis. The analysis resulted in three categories and a theme. The result showed that the ambulance nurses experienced that the space in some of the ambulances was too limited to be able to provide necessary care for their patients, they experienced being dependent to the LUCAS-device to be able to perform CPR. The ambulance nurses also felt a weak support from the head management when deciding on which ambulance to purchase. Furthermore, it appeared that the cooperation with the emergency services was of a great support when performing CPR as well as creating a good atmosphere between co-workers was of importance for the employee’s wellbeing. The guidelines for the ambulance nurses were also seen as a support as were the new automatic CPR-system LUCAS, which perceived as minimizing the workload on the ambulance personnel during CPR. The authors’ conclusion is that both positive and negative experiences were found in the ambulance personnel´s work environment and that more studies are required in order to improve the ambulance personnel’s work milieu.

The Swedish prehospital/ambulance organization has the last decades evolved from a transport organization to a an organization that focus on alleviate and treating acute medical conditions in the field as well as transporting patient to the emergency ward. The ambulance service is developing continually and offers today a high-tech and highly specialized nursing/care. Which in turn demand a higher standard and competence on the care provider. Ambulance mission can vary in priority and magnitude. This in turn demand a high medical competence our capacity. One of the most important task ́s in pre-hospital work is to prioritize and assess the patient status. The medical judgment lies as a foundation for further caring focus and triage. Feedback and patient monitoring from the hospital can be pin pointing the right diagnosis and support the ambulance nurse to decide if the right pre hospital diagnosis was judged. The aim of the study was to describe specialist educated ambulance nurses need of feedback according to the medical judgment and treatment after terminated ambulance mission. The study was performed as a survey investigation with a quantitative descriptive design. Fifteen specialist educated ambulance nurses in two ambulance stations in Halland participated in the study. The majority of the ambulance nurses recognized the need of feedback/patient monitoring and found it difficult to receive information about patient that been transported to the hospital. Personal relationships to certain patient responsible nurses on caring units showed in some cases important to obtain information about patients. To design a plan for a regular feedback according to judgment and treatment after concluding the assessment could serve as a cost efficient education to the ambulance nurses and increase patient assurance. The result could in the future be used to design a action plan for recurring feedback in regard to assessment and treatment after completed mission. In conclusion one can claim that this is a free of charge competence improvement where all parts can be benefiting if we let the ambulance nurse have the opportunity to patient follow up. / Det senaste decenniet har den svenskaambulanssjukvården utvecklats från att vara en transportorganisation till enorganisation som även fokuserar på att lindra och behandla akuta tillstånd.Ambulanssjukvården utvecklas fortlöpande och i dagsläget är det enhögteknologisk och högspecialiserad vård vilken ställer större krav påpersonalens kompetens. Ambulansuppdrag kan variera i prioritet och omfattningvilket ställer krav på en hög medicinsk kompetens. En av de viktigasteuppgifterna inom prehospitalt arbete är att prioritera och bedöma patienterstillstånd. Bedömningen ligger som grund förfortsatt vårdinriktning och prioritering. Återkoppling/patientuppföljningfrån sjukhuset kan innebära att rätt diagnos sätts samt hjälpaambulanssjuksköterskan att avgöra om prehospitalt bedömt tillstånd varitkorrekt. Syftet med studien var att beskriva specialistutbildadeambulanssjuksköterskors behov av återkoppling avseende bedömning och behandlingefter avslutat ambulansuppdrag. Studien genomfördes som en enkätundersökning.Femton specialistutbildade ambulanssjuksköterskor från två ambulansstationer iHalland ingick i studien. Majoriteten av ambulanssjuksköterskorna såg behovetav återkoppling/patientuppföljning samt ansåg att det är svårt att fåinformation om de patienter som lämnats på sjukhuset. Personliga relationertill patient ansvarigsjuksköterska på vårdande enheter visade sig spela en vissroll när det gällde att får information om patienterna. Utformande av enhandlingsplan för regelbunden återkoppling avseende bedömning och behandlingefter avslutat ambulansuppdrag skulle utgöra en relativt kostnadseffektivutbildning för ambulanssjuksköterskor som skulle kunna öka patientsäkerheten.Resultatet kan komma att användas i framtiden för att utforma en handlingsplanför regelbunden återkoppling avseende bedömning och behandling efter avslutat ambulansuppdrag.Avslutningsvis kan påstås att det är gratis kompetenshöjning där alla ärvinnare om ambulanssjuksköterskan får möjlighet till patientuppföljning.

No description available.

Bakgrund: Prehospitala förlossningar är en sällsynt förekommande händelse, men när så sker är ambulanssjuksköterskor med i 90 % av fallen. Ambulanssjuksköterskor har en begränsad utbildning i förlossningssjukvård och samarbete med barnmorskor förekommer på olika sätt. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av samarbetet i samband med prehospitala förlossningar. Metod: En kvalitativ studie gjordes vid tre ambulansstationer och två förlossningskliniker. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med totalt 7 sjuksköterskor i ambulans som vid ett eller flera tillfällen samarbetat med barnmorska vid prehospital förlossning samt 6 barnmorskor som vid ett eller flera tillfällen på något sätt varit behjälplig till ambulanssjuksköterska vid prehospital förlossning. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två teman med tre kategorier i varje. Första temat var Att samarbete och respekt med patientfokus ger trygghet i ovan situation och kategorierna i temat var; Att samarbeta för föräldrarnas bästa, Att ha respekt för varandras professioner och kunskap och Att känna trygghet. Det andra temat var Att se utvecklingsmöjligheter för ökad kunskap och bättre förutsättningar för samarbete med följande kategorier; Att ha behov av kunskap om förlossning och en vilja att förmedla den, Att ha behov av rutiner och riktlinjer och Att ha behov av teknisk utveckling. Slutsats: Både ambulanssjuksköterskorna och barnmorskorna är positiva till samarbete och vill utveckla detta. Ambulanssjuksköterskorna upplever trygghet och ett stöd i samarbetet med barnmorskorna och vill lära sig mer om förlossningsvård. Barnmorskorna är förstående och vill finnas till hands för ambulanssjuksköterskorna och de välkomnar hospitering. Forskningsimplikationer: I studien beskrivs långa avstånd till förlossningsklinik, relaterat till centralisering. Det framkommer också om förändring av utrustning i ambulanserna. Det skulle behövas mer forskning kring hur detta påverkar upplevelsen för ambulans-sjuksköterskorna, upplevelsen för den födande kvinnan och hur detta påverkar säkerheten för förlossningsvården.

SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld inom prehospital akutsjukvård, samt se vilka konsekvenser detta ledde till. Metod: 67 enkäter delades ut på ambulansstationer i Uppsala län. Av 67 tillfrågade var det 34 ambulanssjuksköterskor som svarade på enkäten. Insamlingen av data genomfördes med hjälp av enkäter som bestod av sex öppna frågor som sedan analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet som baseras på ambulanssjuksköterskornas svar visade att 97 % av respondenterna hade blivit utsatta för verbala hot och att mer än varannan utsatts för fysiskt våld på något arbetspass. Detta ledde till olika upplevelser hos ambulanssjuksköterskorna. Konsekvenserna upplevdes som större vid verbala hot än fysiskt våld. Genom analysen identifierades fyra kategorier; Omvårdnadssituationer med verbala hot och fysiskt våld, Privata- och yrkesrelaterade konsekvenser av fysiskt våld vid omvårdnadssituationer, Yrkesrelaterade konsekvenser av verbala hot vid omvårdnadssituationer samt Stöd för ambulanssjuksköterskor vid inträffade hot- och våldshändelser. Under dessa fyra kategorier tog ambulanssjuksköterskorna upp konsekvenser som både var yrkesrelaterade och privata. Slutsats: Studien visade att verbala hot och fysiskt våld mot ambulanssjuksköterskor är mycket vanligt förekommande. Detta resulterade i att majoriteten av ambulanssjuksköterskorna upplevde att omvårdnadssituationen blev obehaglig och de därför som en direkt konsekvens av detta reagerade med försiktighet, distanstagande från patienten eller direkt upphörde med patientvården. Studien visar att det uppstod större konsekvenser vid verbala hot än fysiskt våld. En fungerande handlingsplan fanns, men kunde bli bättre och tydligare. Detta tyder på att förbättringsåtgärder behöver göras när en hot- och/eller våldshändelse inträffar mot ambulanssjuksköterskor. Författarnas förhoppning är att studien ska fungera som underlag för förbättringar i prehospitala verksamheter. / Purpose: Aim of this study was to describe the experiences of threats and violence against ambulance nurses in prehospital emergency care, and see what consequences this entailed. Method: 67 questionnaires were distributed to ambulance stations in Uppsala County. Of the 67 asked ambulance nurses were there 34 that responded to the survey. The collected data was conducted using questionnaires that consisted six open-ended questions and then analyzed from a qualitative content analysis. Results: The results of the ambulance nurses responses revealed that 97% of respondents had been subjected to verbal threats and more than half experienced physical violence in any shift. This led to different experiences of ambulance nurse. The consequences were higher for verbal threats than physical violence. Through the analysis four categories were identified; Nursing Situations with verbal threats and physical violence, Private and occupational consequences of physical violence at nursing situations, Occupational consequences of verbal threats at nursing situations and Support for ambulance nurses to actual threats and incidents of violence. During these four categories, ambulance nurses brought up consequences that were both professional and private. Conclusion: The study showed that verbal threats and physical violence against ambulance nurses are very common. This resulted in that most ambulance nurses experienced that the nursing situation became uncomfortable and therefor, as a direct consequence they reacted with caution, distance itself from the patient or direct cessation of patient care. The study's findings showed that there were more consequences of verbal threats than of physical violence. A workable plan of action existed, but could be better and clearer. This suggests that improvements need to be made when a threat and/or violent incident occurs against ambulance nurse. The authors hope is that the study can become a basis for improvements in the pre-hospital operations.

Introduktion: Antalet patienter med psykisk ohälsa har setts öka de senaste åren. Ambulansens funktion har också vuxit från att vara ett transportmedel till att bedriva avancerad sjukvård, vilket även avspeglas i den prehospitala vården av patienter med psykisk ohälsa. Forskning visar att sjuksköterskor har en negativ syn på patienter med psykisk ohälsa samt att de upplever rädsla och osäkerhet i vårdandet på grund av bristande kunskap. Att inte känna sig trygg kan leda till felaktiga bedömningar av patientens verkliga vårdbehov. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa i de olika delarna av vårdkedjan i den prehospitala vårdmiljön. Metod: Tio stycken intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från fem ambulansstationer i Mellansverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat/Slutsats: Studien visade att ambulanssjuksköterskor upplevde en bristande kunskap i att bemöta, bedöma och vårda patienter med psykisk ohälsa i den prehospitala miljön. Den upplevda kunskapsbristen upplevdes leda till osäkerhet i samband med patientmötet och således sämre vård för patienten. Hot och våld var något som också upplevdes i samband med vården av patienter med psykisk ohälsa där utbildning i bemötande och riskförebyggande arbete skulle kunna förbättra arbetsmiljön för ambulanssjuksköterskor och öka tryggheten i vårdandet av patienterna. De upplevde också att kommunikationen och patientomhändertagande hade blivit bättre på psykiatriska akutmottagningen under senaste tiden, men där en ökad förståelse och insikt i varandras verksamheter skulle kunna göra samarbetet och kommunikationen ännu bättre. / Introduction: The number of patients with mental illness has increased in recent years. The ambulance has also grown from being a means of transport to being able to give advanced medical care, which is also reflected in the prehospital care of patients with mental illness. Research shows that nurses have a negative view of a patient with mental illness and nurses experience fear and insecurity in nursing for the patients due to insufficient knowledge. The uncertainty can lead to incorrect assessments of the patient's actual care needs. Purpose: The purpose of the study was to investigate ambulance nurses experiences of caring for patients with mental illness in the various parts of the care chain in the prehospital environment. Method: Ten interviews were conducted with ambulance nurses from five stations in central Sweden. The interviews were then analyzed with a "qualitative content analysis". Result/Conclusion: The result showed that ambulance nurses experienced a lack of knowledge in responding, assessing and caring for patients with mental illness in the prehospital environment. The perceived lack of knowledge leads to insecurity of caring and thus poorer care for the patient. Threat and violence was also experienced in the care of patients with mental illness, where education in communication and risk prevention could improve the working environment for ambulance nurses and increase the safety of patient care. They also felt that communication and patient care had improved on psychiatric emergency services in recent years, but with better understanding and insight into each other's operations could make collaboration and communication even better.

Den prehospitala miljön är unik inom hälso och sjukvården och den bjuder på många utmaningar för att se till att erbjuda en högkvalitativ och säker vård i akuta situationer. Den första vårdkontakten som fås av patienter med akuta tillstånd sker ofta prehospitalt med ambulanspersonal. Patienter känner sig lättande och tacksamma då ambulans anländer. Under utryckning är ambulanssjuksköterskearbetet ett riskfyllt arbete i flertalet avseenden. Det finns en mängd evidens på att en ambulans under larm (prio 1) är en svår arbetsmiljö att arbeta i, med faror för personal och patient.  Syftet var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda i ambulans under prio 1 uppdrag. Metod som användes var kvalitativ och studien bygger på åtta stycken kvalitativa intervjuer gjorda i Västra Sverige. Intervjuerna utgick från åtta öppna frågor. Som analysmetod användes en kvalitativ innehållsanalys med manifest tolkningsnivå. Studiens resultat resulterade i fyra kategorier och tretton underkategorier. Kategorierna var att känna sig otrygg, att känna sig trygg, att få tillfredställelse och att känna sig begränsad. Att ambulanssjuksköterskorna kände sig otrygga under prio 1 uppdrag berodde till stor del på kollegors körsätt som påverkade tryggheten negativt. Den körstil som kollegan förde fram ambulansen i, hade en stor inverkan på ambulanssjuksköterskans upplevelser av vårdandet på prio 1 uppdrag. Stress och höga förväntningar från allmänhet och sig själv var en faktor som ambulanssjuksköterskorna tyckte skapade en otrygghet i vårdandet. Trygghetsfaktorer som ambulanssjuksköterskan upplevde var att arbeta med sin arbetskollega, behandlingsriktlinjer som stöd samt att känna sig säker i vårdandet under uppdrag. Analysen av resultatet visade på begränsningar i den egna vårdmiljön under prio 1 uppdrag samt att upplevda begränsningar i den egna säkerheten på grund av att det egna säkerhetsbältet inte kunde vara fastspänt under vårdtiden i en rullande ambulans. Begränsningar upplevdes även då det i vissa fall kändes som om vårdutrymmet kunde vara trångt och bullrigt. I vissa fall upplevdes vården under prio 1 uppdrag stressigt på grund av tidspress och osäkerhet om patientens tillstånd. Slutsatsen författarna gjorde av studien innefattade att det ofta känns stressigt att vårda under prio 1 uppdrag, dock kan ett prio 1 uppdrag innebära att ambulanssjukvårdarna känner sig trygga eftersom det finns klara behandlingsriktlinjer som används som stöd i vårdandet. Att öka medvetenheten om ambulanssjuksköterskans upplevelser främjar kvalitetsutvecklingen i vården.

Psykisk ohälsa är ett växande problem i samhället där ambulansteam möter patienterna i prehospital miljö. World Health Organization belyser att psykisk ohälsa ökar och suicid är den näst vanligaste dödsorsaken bland 15–29 åringar. I Sverige år 2020 vårdades 6 666 personer hospitalt efter suicidförsök och samma år omkom 1 168 person till följd av suicid. Studiens syfte var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta och vårda suicidala patienter. En intervjustudie genomfördes med sex informanter som alla var ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever det vårdande mötet som komplex och en svår utmaning. De upplever att de är beroende av ett välfungerande kollegialt samspel inför mötet med patienten. Svårigheterna i vårdmötet handlade om att vårda utan frivillighet, känna osäkerhet kring den vårdande kompetensen och att möta hot och våld. Att vara öppen och ärlig, lyssna och ge patienten tid upplevs vara en nödvändig grund i det vårdande mötet. Deltagarna belyser även att mötet berör på ett personligt plan. Ambulanssjuksköterskors upplevelser av det vårdande mötet och vårda suicidala patienter är ett relativt outforskat ämne. Ökad kunskap om hur ambulanssjuksköterskor bör förhålla sig till, möta och vårda suicidala patienter kan förhoppningsvis bidra till ett bättre och ett mer patientsäkert omhändertagande. / Mental illness is a growing problem in society where ambulance teams meet patients in prehospital environments. The World Health Organization highlights that mental illness is increasing and suicide is the second most common cause of death among 15–29-year-olds. In Sweden in 2020, 6,666 people were treated in hospital after suicide attempts and in the same year 1,168 people died because of suicide. The purpose of the study was to shed light on ambulance nurses' experiences of meeting and caring for suicidal patients. An interview study was conducted with six informants, all of whom were ambulance nurses. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses experience the caring meeting as complex and a difficult challenge. They feel that they are dependent on a well-functioning collegial interaction before the meeting with the patient. The difficulties in the care meeting were about caring without volunteering, feeling insecure about the caring competence, and facing threats and violence. Being open and honest, listening and giving the patient time is perceived as a necessary foundation in the caring meeting. The participants also highlight that the meeting touches on a personal level. Ambulance nurses' experiences of meeting and caring for suicidal patients is a relatively unexplored topic. Increased knowledge of how ambulance nurses should relate to, meet, and care for suicidal patients can hopefully contribute to better and more patient-safe care.

Bakgrund: Förlossning är en ovanlig händelse för ambulanssjukvården, men antalet prehospitala förlossningar ökar. Ambulanssjuksköterskans roll är att vägleda, stödja och hantera eventuella komplikationer samt skapa en trygg vårdmiljö. Oron för komplikationer är dock stor, både för mamman och barnet, och kunskapsbrist inom obstetrik skapar stress samt rädsla hos personalen. Förlossningen är en stark individuell upplevelse, med känslor av kamp, smärta och glädje för de blivande föräldrarna.  Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda vid prehospital förlossning. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och nio deltagare. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Etiska överväganden inkluderade informerat samtycke, frivilligt deltagande, konfidentialitet och risk-nyttoförhållande.   Resultat: Resultatet visar ett brett känslospann med rädsla, panik och stress till eufori, lycka och glädje samt olika sätt att erhålla stöd och betydelsen av kunskap. Huvudkategorierna som återfinns är: hantering av otrygghet under vårdförloppet, förmånen av att vara delaktig vid födseln av ett nytt liv, teamarbete vid prehospitalförlossning, kunskapens betydelse för att uppleva trygghet.   Slutsats: Huvudfynd som identifierades var upplevelsen av barnmorskans stöd via telefon samt fysisk närvaro samt den lycka kärlek och glädje en prehospitalförlossning kan innebära. De kliniska implikationer som föreslås är teambaserad träning och översyn av smärtbehandlingsalternativ.  Nyckelord: Ambulanssjuksköterskor, Prehospital förlossning, Teamarbete, Upplevelser. Tack: Författarna tackar alla som medverkat i studien; verksamhetschefen som givit godkännande för studiens genomförande, alla deltagare som delgivit sina upplevelser och således bidragit till ny kunskap och vår handledare som bidragit med sin expertis. / Background: Childbirth is a rare event for prehospital emergency medical services, but the number of prehospital deliveries is increasing. The role of the ambulance nurse is to support, manage complications, and create a safe environment. However, there is great concern about complications for both the mother and the baby, and a lack of knowledge in obstetrics creates stress and fear among the staff. Aim: The aim is to describe ambulance nurses' experiences of caring for prehospital childbirth. Method: Qualitative interview study with an inductive approach and nine participants. The material was analyzed using content analysis. Considerations included informed consent, voluntary participation, confidentiality, and risk-benefit ratio. Results: The results show a wide range of emotions from fear and stress to euphoria and joy, as well as different ways to receive support and the importance of knowledge. The main categories found are: insecurity during the process, the privilege of being involved in childbirth, teamwork in prehospital childbirth, the importance of knowledge for confidence. Conclusion: The main findings identified were the experience of the midwife's support via phone and physical presence, as well as the joy that a prehospital childbirth can bring. The clinical implications suggested are team-based training and a review of pain management options. Keywords: Ambulance nurses, Experiences, Prehospital childbirth, Teamwork. Acknowledgements: The authors thank those who participated in the study; the department manager who approved the study, all participants who shared their experiences and thus contributed to new knowledge, and our supervisor who contributed with their expertise.