Bakgrund: Att etablera och säkra patientens luftvägar med intubation är en av anestesiologins viktigaste grundpelare och ingår därmed i anestesisjuksköterskans kompetensområde. Syfte: Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av situationer medsvår intubation och lagarbetet i samband med en sådan. Metod: Studiens design är deskriptiv och explorativ med en kvalitativ ansats som metod där tio anestesisjuksköterskor i åldrarna 28 till 51 år intervjuades. Semistrukturerade öppna intervjufrågor användes för datainsamlingsmetoden. Bearbetningen av det insamlade materialet bearbetades och analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fem kategorier av upplevelser identifierades: Tankar och reaktioner (stress och mental förberedelse), Kommunikation mellan anestesiolog och anestesisjuksköterska (vikten av en tydlig kommunikation, kommunikation som upplevdes positiv, samt bristande kommunikation),Ledarskap, Arbetsmiljö, och Den preoperativa bedömningen av patientens luftväg. Slutsats: En tydlig kommunikation och ett bra ledarskap var en väsentlig del i arbetet med en svårintubation. En bristande arbetsmiljö kunde ibland uppstå i form av hög ljudnivå på operationssalen. Väsentliga detaljer kring patientens luftväg som försvårade en intubation luftväg kunde uppmärksammas om den preoperativa bedömningen skulle vart fullständigt gjord. Detta är någotsom både anestesisjuksköterskor och anestesiologer bör beakta i sitt arbete i situationer med svårintubation.

Bakgrund: Det är vanligt att patienter som ska genomgå generell anestesi och operation är ängsliga och oroliga preoperativt. Denna stress har en negativ inverkan på hela det perioperativa förloppet. Därför är det viktigt att anestesisjuksköterskan uppmärksammar dessa patienter och bemöter dem på ett förtroendefullt sätt. Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans erfarenheter av hur en känsla av trygghet och tillit kan förmedlas till vuxna, med preoperativ ängslan och oro inför generell anestesi och operation. Metod: Systematisk litteraturstudie som bestod av åtta kvalitativa vetenskapliga studier. Dessa granskades och analyserades utifrån litteraturstudiens frågeställning. Resultat: Fyra teman för att förmedla trygghet och tillit blev Omvårdnadsrelation, Värdighet, Holistiskt synsätt och Kompetens. Den perioperativa dialogen gör omvårdnaden synlig och skapar ett meningsfullt sammanhang för patienten, som därigenom känner sig sedd och deltagande i situationen. Denna interaktion bidrar till att patienten känner sig trygg nog att överlämna sig i anestesisjuksköterskans händer. Slutsats: Resultatets fyra teman är alla betydelsefulla och sker integrerat med varandra i mötet med patienten. Tillsammans kan dessa teman ses som anestesisjuksköterskans nyckel till att skapa en förtroendefull omvårdnadsrelation som ger patienten trygghet och tillit.

Blödning är en komplikation som inte sällan förekommer under operation. I anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter ingår att bedöma, dokumentera och åtgärda blödning som uppkommer peroperativt. Blodförluster kan medföra komplikationer för patienten och därmed resultera i ökat lidande. Blödningsbedömningen sker oftast genom visuell uppskattning, vilket visat sig vara en mycket osäker metod som oftast stämmer dåligt överens med den verkliga blödningen. Syftet med den här studien var att undersöka anestesisjuksköterskans förmåga att visuellt uppskatta peroperativ blodförlust. En kvantitativ studie genomfördes, där 30 anestesisjuksköterskor deltog. Deltagarna fick uppskatta mängden blod som fanns på tre olika material (operationsduk, kompresser och sugbehållare) på två olika stationer, sammanlagt sex stationer. Deltagarna fick även skatta sin egna förmåga till uppskattning. Därefter undersöktes hur många av deltagarnas skattningar som var inom den 20 % gräns som författarna angivit som acceptabel felmarginal. Vidare undersöktes om det fanns något samband mellan kön, yrkeserfarenhet, egenskattning och förmågan att uppskatta visuell blödning. Resultatet visade att underskattning av blödning var vanligast, men det var inga stora skillnader mellan över- underskattning. I studien framkom att visuell blödningsbedömning är en svår och osäker metod. Det behövs utbildning för att kunna genomföra en mer korrekt visuell bedömning. Men bättre vore att ta fram andra metoder som är lättare att använda, säkrare och därmed mer tillförlitliga.

Bakgrund: Substansberoende patienter innefattar personer som missbrukar beroendeframkallande substanser, till exempel narkotikaklassade läkemedel som opioider. Det är en patientgrupp anestesisjuksköterskor inte träffar dagligen i sin yrkesroll, men kan med utvecklad tolerans och eventuell abstinens på grund av långvarig behandling av kronisk smärta eller annat missbruk vara en utmaning för anestesisjuksköterskor att optimera smärtlindring på utan att främja deras beroende.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att ge farmakologisk smärtlindring till patienter som är substansberoende, i vårdsammanhang där anestesi-sjuksköterskor är verksamma.Metod: Litteraturstudie med systematisk ansats baserad på sju artiklar framtagna utifrån databassökningar utförda i CINAHL och PubMed. Tre artiklar har kvalitativ ansats och fyra artiklar har kvantitativ ansats. Huvudresultat: Två teman identifierades utifrån resultatet: Behov av utbildning och Anestesisjuksköterskors interaktion med substansberoende patienter. En brist på kunskap om substansberoende patienter identifierades men erfarenhet i yrket samt utbildning och kunskap ledde till ökad trygghet vid behandling av dessa patienter. Opioidsparande anestesi var en metod för att smärtlindra men även minska risken för återfall hos substansberoende patienter. Metoden kräver dock mer utbildning och erfarenhet saknas hos anestesisjuksköterskor. Bedömning av smärta hos substansberoende patienter upplevdes som utmanande och svårt. Fördomar gentemot patientgruppen med substansberoende var en punkt som många anestesisjuksköterskor upplevde kunde påverka behandling och bemötande.Slutsats: Anestesisjuksköterskor upplevde flertalet utmaningar vid farmakologisk smärtlindring av substansberoende patienter. Kunskapsmässigt fanns det brister och anestesisjuksköterskor kunde uppleva att de inte hade tillräcklig kunskap om hur patientgruppen svarar på läkemedel och hur deras toleransutveckling av opioider påverkar smärtbehandlingen. Anestesisjuksköterskor upplevde även att smärtbedömning av dessa patienter kunde vara utmanande och det uttrycktes oro över risken att bli manipulerad.

Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors syn på samvete, grad av samvetsstress och analysera samband mellan dessa variabler. Bakgrund: Anestesisjuksköterskan ställs ofta inför etiska situationer som är potentiella källor till samvetsstress. Ett positivt samband mellan samvetsstress och utbrändhet finns. Sjuksköterskans egen syn på samvete kan påverka graden av samvetsstress. Inga studier som beskriver grad av samvetsstress och syn på samvete hos anestesisjuksköterskor har hittats. Design: Studien är en beskrivande tvärsnittsstudie. Metod: Datainsamlingen skedde hösten 2015. 34 anestesisjuksköterskor besvarade samvetsstresskalan (SCQ) och skalan för syn på samvete (PCQ). SCQ analyserades med T-test och Cohen´s d, PCQ analyserades med Fisher’s exakta test. Sambandsanalys utfördes med Spearman’s rho. Resultat: Majoriteten anestesisjuksköterskor kan uttrycka vad deras samvete säger och kan följa sitt samvete på arbetet. De skattar betydligt lägre grad av samvetsstress jämfört med tidigare studier. Anestesisjuksköterskor som arbetar heltid/dagtid skattar högre grad samvetsstress vad gäller att inte kunna leva upp till andras förväntningar på sin arbetsinsats jämfört med de som arbetar deltid/skiftgång. Det finns ett positivt samband mellan anestesisjuksköterskors skattningar av samvetsstress och att uppfatta sitt samvete som en börda. Konklusion: Att vårda en patient åt gången och inte behöva prioritera mellan olika patienters behov kan möjligen vara en skyddande faktor mot samvetsstress. Fortsatt forskning krävs för att undersöka vilka faktorer som verkar skyddande för anestesisjuksköterskor. Enkäterna för syn på samvete och samvetsstress behöver omarbetas och anpassas till anestesisjuksköterskors arbete. / Aim: To describe nurse anaesthetists’ perception of conscience, degree of stress of conscience and to analyse the relationship between these variables. Background: The nurse anaesthetist is often put in ethical situations that are potential sources to stress of conscience. There is a positive connection between stress of conscience and burnout. The nurse’s own perception of stress of conscience can affect the degree of stress of conscience. No studies were found to describe degree of stress of conscience and perception of conscience among nurse anaesthetists. Design: The study is a descriptive cross-sectional study. Methods: The data was collected during autumn of 2015. 34 nurse anaesthetists answered the stress of conscience questionnaire (SCQ) and the perception of conscience questionnaire (PCQ). SCQ was analysed with T-test and Cohen’s d, PCQ was analysed with Fisher’s exact test. Correlation analysis was performed with Spearman’s rho. Results: A majority of nurse anaesthetists could express what their conscience says and can follow their conscience at work. They estimated considerably lower degree of stress of conscience compared to earlier studies. Nurse anaesthetists working fulltime/daytime estimates higher degree of stress of conscience when not being able to live up to others expectations on their work effort compared to those working part-time/shifts. There is a positive connection between nurse anaesthetists’ estimations of stress of conscience and receiving their conscience as a burden. Conclusions: To care for one patient at a time and not having to prioritise between different patients’ needs could be a protective factor against stress of conscience. More research is needed to examine which factors are protective for nurse anaesthetists. The questionnaires perception of conscience and stress of conscience need to be developed and adapted to the work of nurse anaesthetists.

Bakgrund: I Sverige väntar för närvarande ca 800 personer på att få transplanteras med ett, eller flera organ. För dessa svårt sjuka människor är organtransplantation sista utvägen. En organdonation är en ovanlig företeelse och det behövs mer kunskap om olika aspekter av omvårdnad vid organdonation. Det finns ganska mycket forskning kring sjuksköterskors upplevelser i samband med organdonation. De flesta studier har emellertid fokuserat på intensivvårdssjuksköterskor, så det saknas kunskap om anestesisjuksköterskors upplevelser av organdonation. Syfte: Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser i samband med organuttagsoperationer från avlidna donatorer. Metod: Studien hade en kvalitativ design där data samlades in med hjälp av intervjuer som analyserades med innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att de intervjuade anestesisjuksköterskorna såg en uttagsoperation som en del i det dagliga arbetet. Det var en arbetsuppgift bland andra, och den utfördes på ett professionellt och värdigt sätt. Det framkom också en enighet om att det trots allt förekom utmaningar i processen. Slutsats: För anestesisjuksköterskorna i detta arbete, så upplevdes inte en uttagsoperation som något speciellt. Men det krävs fler studier som enbart handlar om anestesisjuksköterskors upplevelser i samband med organdonation. Och då helst i en annan kontext, för att på det viset kunna finna mer generaliserbara utvecklingsområden.

Anestesisjuksköterskan har komplexa arbetsuppgifter och kan beskrivas som spindeln i nätet på operationssalen. God kommunikation med övriga professioner är en förutsättning för ett välfungerande teamarbete. Många professioner med olika kompetenser ingår i ett operationsteam och om kommunikationen brister kan det resultera i konsekvenser för både patienter och personal. Tidigare forskning visar att simuleringsövningar och hjälpmedel som till exempel WHO-s ”Surgical safety checklist” förbättrar kommunikationen och teamarbetet men att de inte utförs eller används i den utsträckning som rekommenderas. Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser av hur kommunikationen och teamarbetet perioperativt fungerar mellan de olika ingående professionerna. Åtta semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer med anestesisjuksköterskor genomfördes. Analysmetoden kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats användes. Analysen utmynnade i tre huvudkategorier och åtta underkategorier. Huvudkategorierna var Kommunikationsvägar och hjälpmedel, Trygghet i teamet samt Tillvarata varandras kompetenser. Resultatet visade att god kommunikation var en förutsättning för gott teamarbete och att en gemensam genomgång inför varje arbetspass, samt att kontinuerligt jobba i samma team, gav bättre kommunikation och därmed ett mer välfungerande teamarbete. Anestesisjuksköterskor behövde ibland vara modiga för att kommunikationen skulle fungera och detta upplevdes lättare ju längre arbetslivserfarenheten var och om anestesisjuksköterskan kände sig trygg i teamet. Resultatet stämmer överens med tidigare forskning inom ämnet men då tidigare forskning inte belyser anestesisjuksköterskors upplevelser framkom andra perspektiv i denna studie.

Preoperativ oro och/eller ångest hos patienter som skall genomgå en operation är ett mycket vanligt förekommande fenomen. Som en del i anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter ingår att lindra denna oro. Denna studie utgår ifrån anestesisjuksköterskans perspektiv och syftade till att undersöka hur de upplever och erfar mötet med denna patientkategori. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Nio anestesisjuksköterskor intervjuades. Av den insamlade datan gjordes en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet utmynnade i tre huvudkategorier; Att möta oron, Vårdorganisationens inverkan på anestesisjuksköterskan samt Anestesisjuksköterskans strategier i mötet med patienten. I studiens resultat framkom att anestesisjuksköterskor dagligen möter patienter som upplever en preoperativ oro och ångest i varierande grad. Oron och ångesten inför en operation visade sig hos patienterna på olika sätt. Olika känslor framkallades hos anestesisjuksköterskorna i mötet med patienten såsom frustration och ledsamhet. I resultatet framkom att vårdorganisationen var ett hinder för att kunna möta den oroliga patienten på bästa sätt och därför ansågs arbetsmiljön vara viktig. I resultatet kom fram att dagens sjukvård präglas av höga krav på att utföra många operationer på kort tid. Anestesisjuksköterskorna använde sig av olika strategier i mötet med den oroliga patienten. Det handlade om att förbereda sig, att finna orsaken, att skapa en god relation, att anpassa sig, att samarbeta med kollegor samt att använda läkemedel för att lindra den preoperativa oron. Studien indikerar att för ett optimalt omhändertagande av de patienter som upplever en preoperativ oro och/eller ångest måste anestesisjuksköterskan ges tid. Beslutsfattare högre upp i vårdorganisationen måste bli medvetna om att tid måste avsättas till reflektion och feedback för anestesisjuksköterskor för att möjliggöra personlig utveckling. Inom vårdverksamheten måste även reflektion kring hur personcentrerad vård går ihop med lean föras. Om anestesisjuksköterskan får tiden på sin sida minskar risken för upplevd stress och ett hållbart arbetsliv kan uppnås. Om den preoperativa oron

<p> </p><p>Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors kunskaper och rutiner för positionering och mobilisering under operationer med en anestesitid över 3 timmar. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätundersökning, med en kvalitativ aspekt. Data insamlades genom en enkät som lämnades ut till samtliga anestesisjuksköterskor på ett länssjukhus och ett länsdelssjukhus i Mellansverige. Resultatet visade att ca hälften av respondenterna önskar sig mer kunskap om vikten av positionering för att kunna förebygga skador. Anestesisjuksköterskor som ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om positionering undersöker oftare patientens hudstatus inför en längre operation. Det anestesisjuksköterskorna uppgav att de utför under långa operationer för att förebygga postoperativa skador var: gymnastik/rörelser, massage, lägesändringar, lägeskontroll och övrigt tryckförebyggande. Fler respondenter med lång yrkeserfarenhet upplevde att det finns tid att undersöka en patientens hudstatus inför en längre operation. Länssjukhusets anestesisjuksköterskor byter oftare finger för saturationsmätaren och upplever ett bättre samarbete med övriga i operationsteamet. Slutsatsen är att det kan behövas ytterligare kunskap och omvårdnadsrutiner för att minska risken för postoperativa skador i samband med kirurgisk positionering.</p> / <p> </p><p>The aim of present study was to describe anaesthetic nurse's knowledge about and procedures used for positioning and mobilization during surgery where anesthesia prolonged for a longer period than 3 hours. Data were collected by a questionnaire, to all anaesthetic nurses at two different Swedish hospitals. The results showed that approximately half of the respondents would like to have more knowledge about positioning in order to prevent injuries. The anaesthetic nurses that more frequently examined the patient's skin condition before extended surgery, also showed more confidence in the subject of positioning. The results also showed that the anaesthetic nurses used physical exercises, massage, change of position and other preventative measures concerning pressure adjustments in order to avoid postoperative injuries. An additional part of the respondents with more professional experience had more time to examine a patient's skin condition prior to extended surgery. The anaesthetic nurses at one of the hospital changed the finger for the pulseoxymeter more frequently; they also experienced better teamwork within the operating team<strong>. </strong>The conclusion is that there might be a need for more knowledge about positioning to reduce the risk of postoperative injures due to skin or nerve pressure during extended surgery.</p>

<p>Bakgrund. Enligt den nya kompetensbeskrivningen för anestesisjuksköterskor framgår bland annat att anestesisjuksköterskan ska ha kompetens att övervaka och följa upp ventilation och cirkulation hos sina patienter. Det har länge varit vanligt att använda volymkontrollerad ventilation (VCV) till patienter som genomgår bukkirurgi. Nu finns det ett annat alternativ, tryckkontrollerad ventilation (PCV). Det är ett omdiskuterat ämne huruvida det mer traditionella VCV eller det senare PCV ska tillämpas på patienter som genomgår bukkirurgi. Syfte. Syftet med denna studie var att beskriva de aspekter som avgör anestesisjuksköterskans val av ventilationsmode vid bukkirurgi. Metod. Studien har en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Tio anestesisjuksköterskor fick svara på en frågeguide. Frågeguiden var konstruerad med öppna frågor. Svaren analyserades utifrån ett innehållsanalytiskt perspektiv. Resultat. Svaren på frågeguiden redovisas utifrån följande subkategorier: patientens bakgrund, operationsberoende aspekter, operationens förlopp, patient instabilitet, utbildning samt patientsäkerhet. Diskussion. Det visade sig att det fanns aspekter som påverkade anestesisjuksköterskan inför valet av ventilationsmode så som: patientens ålder, tidigare sjukdomar, operationsteknik samt kunskap om anestesiapparaten.</p>