Flera studier har undersökt idrottare utan för parasporten och deras syn på antidopingarbetet. Idrottarna är alla överens om att utan ett aktivt antidopingarbete skulle dopingfallen öka. Antidopningsarbetet kan till och från upplevas som påfrestande men något idrottarna ställer upp på för att tävla på lika villkor. I den forskning som finns är paraatleter inte inkluderade. Det kan vara ett problem eftersom samhället och idrotten utgår ifrån att personer har full funktion. Hur dopingkontroller upplevs och om de är genomförbara för paraatleter behöver studeras. Syftet med denna studie är att belysa paraatleters upplevelse av antidopingarbetet och vilka förbättringsmöjligheter som paraatleterna eventuellt ser. En kvalitativ metod har använts. Studien genomfördes med semistrukturerade intervjuer. I studien deltog sexparaatleter med nyligen avslutade karriärer. Resultatet av studien visar att paraatleter anser att antidopingarbetet är viktigt för att förhindra doping. De ser även värdet i att antidopingarbetet inom parasporten växer eftersom det ger legitimitet till parasport på alla nivåer. Paraatleter har olika syn på anpassningar kring dopingprov. De paraatleter som hade problem att genomföra dopingprov var också de som var mest kritiska till antidopingarbetet. Slutsatsen är att paraatleter som har problem att genomföra ett dopingprov ser störst behov av utveckling och bättre anpassningar. Atleterna kommer fram till att det behövs mer utbildning tidigare eftersom de tror att det är missar och okunskap som gör att de flesta paraatleter fälls för doping. Om de skulle utbildas innan elitnivå om doping och antidopingarbete tror de att dopingfallen skulle minska. Paraatleter sitter på en mängd idéer till anpassningar och utveckling av antidopingarbetet till exempel [1] andra möjligheter att lämna urin, [2] blodprov istället för urinprov, [3] blindskrift på behållarna, [4] taktilmärkning för att underlätta för blinda och synskadade för att nämna några

Syftet med studien var att utforska tränares syn på och attityder till doping och antidopingarbete inom ungdomsidrott. De specificerade frågeställningarna var: hur uppfattar tränare föreningens roll inom antidopingarbete? hur ser tränarna på sin roll som förmedlare av normer, kroppsnormer, prestation och doping? hur anser tränare att de kan påverka och utveckla antidopingarbetet inom ungdomsidrott? Den metod som valdes var kvalitativa semistrukturerade intervjuer där sex tränare från olika ungdomslag medverkade. Intervjuerna genomfördes via zoom/teams och live. Analysverktyget som användes var tematisk innehållsanalys och via de verktyget framkom 78 koder som blev till fem teman. Resultatet av studien visade på att tränarna hade dålig kännedom om doping dock var det tydligt att doping inte var acceptabelt. Det saknas ett aktivt antidopingarbete i majoriteten av föreningarna och mycket var kopplat till tidsbrist och inställningen att doping inte förekommer inom deras sport. Tränarna påstod sig själva vara viktiga för ungdomarna och deras sätt att agera och uttrycka sig kan ha en bidragande effekt i hur ungdomarna formas. Slutsatsen av studien var att tränare saknar kunskap inom doping och föreningens antidopingarbete är väldigt vagt. Det finns förbättringsmöjligheter i utbildningar kopplat till doping. Då många tränare under sin utbildning inte blivit informerade om doping skulle möjligtvis en större del läggas till i tränarutbildningen som belyser antidoping. Tränarna har en betydande roll i sina attityder och värderingar kopplat till doping och kroppsnormer, att fortsätta prata med ungdomar om sunda värderingar till kroppen kan vara en viktig bidragande faktor för att undvika framtida dopningsproblematik.