Equmeniakyrkan bildades 2011 genom ett samgående mellan Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Svenska kyrkan och Svenska Baptistsamfundet har historiskt sett haft oförenliga dopsyner. Troendedopet i Baptistsamfundet kontra barndopet i Svenska kyrkan har varit en skiljelinje mellan de två samfunden. Syftet i denna uppsats är att undersöka denna skiljelinjes betydelse i de ekumeniska samtal som lett fram till överenskommelsen Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (2016). Hur har man i dessa samtal förhållit sig till skillnader i syn på dopet? Har det skett ett närmande mellan en baptistisk dopsyn och en svenskkyrklig? Vad har varit de mest kritiska frågorna i diskussionerna? Hur påverkar överenskommelsen kyrkornas praxis? Undersökningen har ett deskriptivt anslag. Primärmaterial är dokument som överenskommelsen med kommentarer, samtalsrapporter, avtal och remisser. Materialet har undersökts med fokus på kyrkornas syn på dop, tro, medlemskap och församlingssyn. Jag har också använt mig av litteratur om dopsyn och ekumenik. Inom Equmeniakyrkan är en vanlig väg till dopet, först erkänd tro sedan dop. Inom Svenska kyrkan är erkänd tro inte en förutsättning för dop, utan dopet uppfattas som trons förutsättning. På grund av förekommande skillnader i dopsyn och doppraxis förrättar enligt överenskommelsen 2016 respektive kyrka sina egna dop. Däremot fastställs uppfattningen att Kristus verkar i alla dop och man erkänner dop förrättade i den andra kyrkan. Svenska kyrkan tar avstånd från omdop och ingår inte samarbeten lokalt om omdop praktiseras. Intentionen i överenskommelsen är att den, trots teologiska skillnader mellan kyrkorna, ska främja en utveckling mot enhet vad gäller tro, dop och undervisning. Utgångspunkten är ett ideal om den världsvida kyrkans enhet och ett gemensamt uppdrag att verka i världen för fred och rättvisa. En slutsats i min undersökning är att skillnader i dopsyn alltjämt på lokal nivå är en stötesten. Fortsatta forskningsfrågor är: Vilken roll har dopsynen på lokal nivå?  Hur förmedlar man inom samarbetskyrkor i dopsamtal och konfirmationsundervisning kunskap om dopets roll och ställning?

Sammanfattning Uppsatsen har syftat till att utifrån tre sjukhusprästers perspektiv och uppdrag undersöka trostolkning som kommer till utryck när ett dop av svår sjuka barn sker. Hur dop i krissituationer uppstod och hur den tillämpas idag med stöd av Sjukhuskyrkan och i samråd med vårdpersonalen inom Neontala intensivvårdsavdelning. Uppsatsen har även undersökt hur dop i krissituationer kan vara av betydelse för själsligt och existentiell betydelse i förhållande till föräldrarnas behov av existentiell lindring i detta sammanhang. Alla informanter i uppsatsen anser att dop i krissituationer inom andlig vård har betydelse och att de med sitt uppdrag vill bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning när ett barn är döende.    Uppsatsen har en kvalitativ metod med en deduktiv ansats, vilket innebär att man utifrån ett antal professionella erfarenheter eller händelser, det vill säga det empiriska materialet och de valda teorierna, inducerar en sannolik slutsats. De teoretiska perspektiv som uppsatsen bygger på är teorier kring religionspsykologiskt studie: Föräldrars erfarenheter efter spädbarns död, med särskilt hänsyn till ritualers funktion, och den pastorala dopteologin en studie om Griftetal mellan trostolkning och livstydning.   Min kortfattade slutsats är att dop i krissituationer har betydelse såväl för prästen som för dopföräldrarna. Om dopföräldrarna är medlemmar i Svenska kyrkan och önskar ett dop i en krissituation så ingår det i Svenska kyrkan uppdrag att bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning. Med hjälp av dop i krissituationer kan Svenska kyrkan förmedla sin trostolkning samtidigt som en svår situation bekräftas där dopföräldrarna erbjuds förtröstan i hoppet om en uppståndelse för barnet efter döden.

<p>I denna undersökning har det utifrån tre skilda trossamfund undersökts hur enskilda medlemmar förhåller sig till frågeställningar utifrån dopet och periferin kring detta. Det har visats att åsikterna kring dopet kan komma i konflikt med varandra och kontentan av resultatet är att det, i dagsläget, är högst osannolikt med ett djupare samarbete de tre trossamfunden emellan. Det är oliktänkandet kring doppraxis som inte enar alla tre trossamfunden, vare sig utifrån enskild medlem eller trossamfund. Dock finns det en uttalad samarbetsvillighet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan, vilka redan ingått en ekumenisk överenskommelse (offentliggjord april 2006).</p><p>Utifrån Bibeln kan jag inte finna något fokus, där det framgår att det endast finns EN sanning kring dopet. Det ligger endast en självklarhet i att det finns en samhörighet mellan komponenterna tro och dop.</p><p>Dock är det inte troligt att något enda trossamfund eller medlem i sådant ger dopet den betydelse det i ursprunget hade, vilket beskrivs i Nya testamentet.</p><p>Utifrån vad jag kommit fram till i undersökning har det framkommit ytterligare frågeställningar som skulle vara intressanta att gå vidare med. Dessa är:</p><p>• konstaterandet att det är Svenska kyrkan som förrättar de flesta vuxendopen. Kan detta få någon konsekvens för ekumeniken? I så fall, vilken?</p><p>• hur människan ser på dopet; endast som lydnadshandling eller även som trygghetsfaktor?</p>

<p>En undersökning och diskussion av motiv för att döpa barn, med fokus på Svenska kyrkan. Motiven studeras från tre olika aktörers perspektiv: 1) Traditionen, framförallt den lutherska reformatoriska traditionen, 2) Svenska kyrkans nutida lära och reflektion, samt 3) De föräldrar som valt att låta döpa sina barn. En stor spänning blir synlig i skillnaden mellan dopföräldrarnas syn på dopet och de övriga två aktörernas dopsyn. Men även mellan traditionen och Svenska kyrkans nutida lära finns avgörande skillnader, framförallt vad gäller synen på människan och på dopets eventuella nödvändighet. Två möjliga vägar framåt diskuteras; dels vad det skulle innebära att tydligare lyfta fram berättelserna om Jesu dop som modell för det kristna dopet, dels hur liturgin i gudstjänsten kan ses som ett kommunikativt växelspel.</p>

En undersökning och diskussion av motiv för att döpa barn, med fokus på Svenska kyrkan. Motiven studeras från tre olika aktörers perspektiv: 1) Traditionen, framförallt den lutherska reformatoriska traditionen, 2) Svenska kyrkans nutida lära och reflektion, samt 3) De föräldrar som valt att låta döpa sina barn. En stor spänning blir synlig i skillnaden mellan dopföräldrarnas syn på dopet och de övriga två aktörernas dopsyn. Men även mellan traditionen och Svenska kyrkans nutida lära finns avgörande skillnader, framförallt vad gäller synen på människan och på dopets eventuella nödvändighet. Två möjliga vägar framåt diskuteras; dels vad det skulle innebära att tydligare lyfta fram berättelserna om Jesu dop som modell för det kristna dopet, dels hur liturgin i gudstjänsten kan ses som ett kommunikativt växelspel.

I denna undersökning har det utifrån tre skilda trossamfund undersökts hur enskilda medlemmar förhåller sig till frågeställningar utifrån dopet och periferin kring detta. Det har visats att åsikterna kring dopet kan komma i konflikt med varandra och kontentan av resultatet är att det, i dagsläget, är högst osannolikt med ett djupare samarbete de tre trossamfunden emellan. Det är oliktänkandet kring doppraxis som inte enar alla tre trossamfunden, vare sig utifrån enskild medlem eller trossamfund. Dock finns det en uttalad samarbetsvillighet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan, vilka redan ingått en ekumenisk överenskommelse (offentliggjord april 2006). Utifrån Bibeln kan jag inte finna något fokus, där det framgår att det endast finns EN sanning kring dopet. Det ligger endast en självklarhet i att det finns en samhörighet mellan komponenterna tro och dop. Dock är det inte troligt att något enda trossamfund eller medlem i sådant ger dopet den betydelse det i ursprunget hade, vilket beskrivs i Nya testamentet. Utifrån vad jag kommit fram till i undersökning har det framkommit ytterligare frågeställningar som skulle vara intressanta att gå vidare med. Dessa är: • konstaterandet att det är Svenska kyrkan som förrättar de flesta vuxendopen. Kan detta få någon konsekvens för ekumeniken? I så fall, vilken? • hur människan ser på dopet; endast som lydnadshandling eller även som trygghetsfaktor?

<p>Uppsats i Kyrko- och missionsstudier C.</p>