Denna studie har fokuserat på villkor, kontroll och reglering av den barnkulturella platsen Schoolforgoodandevil.com och hur den tänkta målgruppen av barn rör sig inom platsen och dess rum. Genom användandet av en netnografisk metod har studien gått i dialog med platsens rum med hjälp av Foucaults heterotopiabegrepp samt barndomsgeografi för att påvisa hur diskursiva praktiker som kretsar kring barnet har påverkat uppbyggnaden av platsen och hur användarna tillåts nyttja dess rum. Anonymisering och censur har varit den främsta taktiken för platsens uppehållande av barnets ”säkerhet”. I analysen används även en social nätverksanalys som är en netnografisk metod för att deskriptivt analysera användarnas dialog för att undersöka förhållning till platsen regler, villkor och kontroll. Studien kommer fram till att målgruppen och positionen av platsen, det vill säga barnet respektive det digitala rummet, var den främsta påverkande faktorn i dess uppbyggnad, regler och kontroll.

<p>Mitt syfte är att undersöka TV som barnkulturellt medium; var det befinner sig på det barnkulturella fältet, vilka emotionella responser det förmår väcka hos sin publik och hur både diskurser om barn och barndom och existentiella frågor formuleras i TV-dramatik för barn. Jag har analyserat fem TV-serier (<em>Vi på Saltkråkan (1964), <em>Ebba och Didrik (1990), <em>Barnens detektivbyrå (1991), <em>Du måste förstå att jag älskar Fantomen (1981) samt <em>Rädda Joppe – död eller levande (1985)) med fokus på just barndomsdiskurser och existentiella frågor. </em></em></em></em></em></p><p>Mina teoretiska utgångspunkter har varit flera då jag försökt hitta en tvärvetenskaplig ingång till mitt ämne. Teorier om kultur och populärkultur, kultursociologisk teori och diskursteori är utgångspunkter, som jag kombinerat med mer specifika teorier om TV, barns TV-tittande och receptionsteori. Min forskningsöversikt presenterar forskning dels kring barns existentiella frågor, dels kring barn som TV-publik och deras emotionella responser på mediet.</p><p>I mina egna analyser har jag kommit fram till att barnet i TV-dramatiken har många ansikten; flera diskurser om barn och barndom samexisterar. Existentiella frågor tas upp och problematiseras på flera sätt; döden, rädslor, kärleken, vänskap och separation är några teman som präglar TV-serierna. Barns rätt till sina känslor inför dessa frågor, och barns rätt att vara just barn och bli tagna på allvar som sådana, är budskap jag tycker mig kunna se i TV-dramatiken. Dessutom skildras barn som kompletta och komplexa människor, med samma breda psykologiska och känslomässiga spektrum som vuxna.</p><p> </p>

Mitt syfte är att undersöka TV som barnkulturellt medium; var det befinner sig på det barnkulturella fältet, vilka emotionella responser det förmår väcka hos sin publik och hur både diskurser om barn och barndom och existentiella frågor formuleras i TV-dramatik för barn. Jag har analyserat fem TV-serier (Vi på Saltkråkan (1964), Ebba och Didrik (1990), Barnens detektivbyrå (1991), Du måste förstå att jag älskar Fantomen (1981) samt Rädda Joppe – död eller levande (1985)) med fokus på just barndomsdiskurser och existentiella frågor. Mina teoretiska utgångspunkter har varit flera då jag försökt hitta en tvärvetenskaplig ingång till mitt ämne. Teorier om kultur och populärkultur, kultursociologisk teori och diskursteori är utgångspunkter, som jag kombinerat med mer specifika teorier om TV, barns TV-tittande och receptionsteori. Min forskningsöversikt presenterar forskning dels kring barns existentiella frågor, dels kring barn som TV-publik och deras emotionella responser på mediet. I mina egna analyser har jag kommit fram till att barnet i TV-dramatiken har många ansikten; flera diskurser om barn och barndom samexisterar. Existentiella frågor tas upp och problematiseras på flera sätt; döden, rädslor, kärleken, vänskap och separation är några teman som präglar TV-serierna. Barns rätt till sina känslor inför dessa frågor, och barns rätt att vara just barn och bli tagna på allvar som sådana, är budskap jag tycker mig kunna se i TV-dramatiken. Dessutom skildras barn som kompletta och komplexa människor, med samma breda psykologiska och känslomässiga spektrum som vuxna.