Alla nyproducerade studentbostäder handikappanpassas i Sverige. Regler för att bostäder ska handikappanpassas framgår i tre juridiska grundpelare nämligen PBL, PBF och BBR. Detta leder till en oproportionerlig användning av yta i respektive bostad. Därtill befinner sig Sveriges studenter i en prekär situation. Bostäderna som är tillgängliga för dem är svåra att få tag i, har höga hyror och är undermåligt planerade.Följaktligen synes det onödigt att ödsla resurser på att handikappanpassa samtliga studentbostäder när ytterst få har behov av det. Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida det finns utrymme för en förändring av Boverkets byggregler angående handikappanpassning av studentbostäder. För att undersöka detta kommer följande frågeställningar att besvaras. Hur stort är behovet av att ändra Boverkets föreskrifter? Hur ser den svenska modellen ut och hur kan man förbättra den? Är detta förenligt med internationella bestämmelser? Hur hanteras handikappanpassning av studentbostäder i Norge? Vilka potentiella effekter kommer en föreskriftsändring att leda till? För att svara på dessa frågor har en ansats till rättsvetenskaplig metod använts för att sammanställa en bakgrund med fakta. Vidare har en kvalitativ metod använts för att bredda perspektiven i analysen. I huvudsak tar handikappanpassningen upp mycket yta i hygienrummen, då de ska dimensioneras för en rullstolsburen och dess medhjälpare. Antalet personer på eftergymnasial nivå som är i behov av detta står inte i rimlig proportion till att samtliga studentbostäder ska anpassas, då endast ett fåtal personer som studerar har en funktionsnedsättning. Förändring av regelverket gällande handikappanpassning är ett känsligt ämne. Detta beror på att Sverige tolkat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som att den byggda miljön ska vara tillgänglig för alla. Norges tolkning av samma konvention är däremot att 20 procent handikappanpassas och resterande besöksanpassas. Implementeras denna modell i Sverige, är det troligare att följden blir förhöjd livskvalitet för hyresgästerna snarare än sänkta hyror och fler bostäder på marknaden. / All newly produced student housing in Sweden is designed to be accessible for individuals with disabilities, governed by three key pillars: PBL, PBF and BBR. This leads to a disproportionate use of space in each housing unit. Additionally, Swedish students are in a precarious situation. The student housing is difficult to obtain, has high rents, and is poorly planned. Consequently, it seems unnecessary to waste resources on making all student housing accessible when very few actually need it. The purpose of this thesis is to investigate whether there is room for change in the Building Regulations concerning accessibility adaptations for student housing. To explore this, the following questions will be answered: How great is the need to amend Boverket’s building regulations? What does the Swedish model look like and how can it be improved? Is this consistent with international regulations? How is accessibility for student housing managed in Norway? What potential effects will a change in regulations lead to?To answer these questions, a legal method has been used to compile a background with facts. Furthermore, a qualitative method has been used to broaden the perspectives of the analysis. Primarily, the accessibility adaptations take up significant space in the bathrooms, as they must be sized for a wheelchair user and their assistant. The number of individuals at the post- secondary level who need this is not proportionate to the requirement for all student housing to be accessible, partly because only a few individuals of study age have disabilities. Changing the regulations regarding accessibility adaptations is a sensitive issue. This is because Sweden interprets the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities to mean that the built environment should be accessible to all. Norway, on the other hand, interprets this to mean that 20 percent should be fully accessible while the rest should be visitable. If this model is implemented in Sweden, it is more likely that the result will be an increased quality of life for tenants rather than lower rents and more available housing on the market.

The construction industry stands in front of a challenge to decrease theirclimate footprint in order to build more environmentally friendly. There iscurrently a desire to investigate the possibility to use wood to a largerextent. Compared to the more conventional building materials, wood has ahigher risk of being damaged due to moisture, which can lead to moldgrowth. In Boverket’s Building Regulations its stated that buildings are tobe designed to ensure that conditions detrimental to human health areavoided.The report has investigated the moisture-technical possibilities of usingcross-laminated timber, CLT, instead of concrete in large-scaleconstructions.Moisture simulations of four different structural parts has been conductedwith concrete and CLT as the supporting structure. The simulations showedthat there is no theoretical risk of moisture damage. The study shows that itis possible to change the materials, but that the right conditions arerequired to protect and prevent the occurrence of moisture damages duringproduction. At present, there is no possibility to guarantee that moisturedamages on CLT is avoided without the use of weather protection. A wellworkedmoisture safety plan is essential for a moisture-proof productionphase, the use of industry standard ByggaF can be a valuable and vital toolto ensure it.

Den första januari 2015 trädde en ny regel i kraft, PBL 8 kap. 4 a §. Regeln innebär att kommuner inte får ställa egna krav på ett byggnadsverks tekniska egenskaper, även kallat särkrav. Med egna krav anses sådana krav som är mer ambitiösa än vad regelverket tillåter. Krav på byggnadsverks tekniska egenskaper finns angivna i plan- och bygglagen (PBL), plan- och byggförordningen (PBF), Europeiska konstruktionsstandarder (EKS) och i Boverkets byggregler (BBR). En anledning till förbudet är att särkrav anses påverka byggkostnaderna, vilket i sin tur påverkar förutsättningarna för att tillgodose behovet av bostäder. I utredningar som utfördes åt regeringen hävdades att särkrav medför merkostnader på mellan 10 och 15 procent vid bostadsbyggandet. Regeringen ansåg även att samma krav ska gälla över hela landet för att underlätta den industriella produktionen av byggnadsverk. När lagförslaget lades fram bemöttes det negativt av många kommuner och myndigheter, vilket gör det intressant att undersöka om kommunerna väljer att följa den nya regeln. Syftet med studien är att undersöka i vilken utsträckning kommuner, i bygglovsprocessen och vid upprättade av exploateringsavtal, bryter mot särkravsförbudet i PBL 8 kap. 4 a §. Studien utgår från exploateringsavtal och bygglovsärenden vars handlingar är upprättade efter 2015-01-01 då särkravsförbudet trädde i kraft. I studien ingår bygglovshandlingar från åtta kommuner i Västra Götalands län och exploateringsavtal från 34 av Sveriges kommuner. I studien används en kombination av en kvalitativ och kvantitativ metod samt en juridisk metod. Särkrav som förekommer i studien är klassificerade som tydliga eller vaga särkrav. Bedömning av särkravens klassificering är författarnas egna och utgår från grundsatsen att byggherren är fri att välja metod så länge föreskrifterna i BBR uppfylls. Studiens resultat visar att 24 av de 42 kommunerna som ingår i studien ställer särkrav, vilket motsvarar 57 procent av de granskade kommunerna. Tolv kommuner ställer tydliga särkrav, fyra ställer vaga särkrav och åtta ställer både tydliga och vaga särkrav. Var fjärde kommun hänvisar även till olika program, strategier eller policys där särkrav förekommer. I exploateringsavtalen är särkrav vanligast inom områdena hygien, hälsa och miljö samt energihushållning. I byggloven är särkrav vanligast inom områdena brandskydd, hygien, hälsa och miljö samt säkerhet vid användning. Studiens slutsats är att kommuner fortfarande ställer särkrav i stor utsträckning trots förbudet i PBL 8 kap. 4 a §. / On January 1, 2015, a new law came into force, PBL 8 kap. 4 a §. The law implies that municipalities may not impose their own demands on construction works technical properties, also known as special demands. Own demands are considered as demands that are more ambitious than the law allow. Demands on construction works technical properties are specified in the Planning and Building Act (PBL), the Planning and Building Regulation (PBF), the European Construction Standard (EKS) and in Boverket's Building Regulations (BBR). One reason why the prohibition came into force is that special demands affect construction costs, which affect the conditions to meet the need of housing. The government's investigations revealed that specials demands resulted in additional costs of between 10 and 15 percent in the residential construction. The government wanted as well that the same requirements would apply across the whole country to facilitate the industrial production of construction works. When the new law was presented it faced negatively by many municipalities and public authorities, which makes it interesting to examine if the municipalities choose to follow the new law. The purpose of the study is to investigate in which extend the special demand prohibition in PBL 8 kap. 4 a § are broken by the municipalities in the building permit process and in the establishment of land development agreement. The study is based on land development agreements and building permits documents that are signed after 2015-01-01. Building permit documents from eight municipalities in Västra Götaland and land development agreements from 34 of Sweden's municipalities are included in the study. The study use a combination of qualitative and quantitative methods as well as a jurisprudence method. Special demands which been presented in the study have been classified into clearly or vaguely special demands. The special demands classification are the authors own assessment and are based on the principle that the developer is free to choose the method as long as the regulations in BBR is met. The study's result points out that 24 of 42 municipalities that is included in the study, use special demands, which is equivalent to 57 percent of the audited municipalities. Twelve municipalities have clearly special demands, four have vaguely special demands and eight have both clearly and vaguely special demands. Every fourth municipality also refers to various programs, strategies or policies with special demands. Special demands are most common within the area of hygiene, health and environment and energy in the land development agreements. In the building permits are special demands frequently used within the area of fire protection, hygiene, health and environment and safety in use. The conclusion of the study is that municipalities still use special demands widely despite the prohibition in PBL 8 kap. 4 a §.