Jag har valt att närmare studera vad klassläraren kan göra för att underlätta inlärningen hos elever med diagnoserna ADHD eller DAMP. Mina frågeställningar gick ut på vad man kan göra för dessa elever när det gäller undervisning, klassrumsmiljö och underlätta samspelet med elever utan dessa diagnoser. Dessutom var jag intresserad av hur förändringarna i undervisning och klassrumsmiljö påverkar övriga elever. Därför har jag studerat litteratur om detta och gjort intervjuer med dels två speciallärare och dels två klasslärare. Sedan har jag sammanställt intervjuerna och jämfört dem med varandra och med litteraturen. Min slutsats blir att när det gäller klassrumsmiljön är det få förändringar som man gör och att dessa inte har någon negativ inverkan på elever utan diagnos. När det gäller förändringar i undervisningen är det fler förändringar som man vidtar, men det verkar inte heller ha någon negativ påverkan på elever utan diagnos. Samspelet mellan eleverna kan underlättas om man får berätta för kamraterna och deras föräldrar om funktionsnedsättningen och att man arbetar med samhörigheten i gruppen. Att en vuxen finns med på rasten för att kontrollera orsaker till ev konflikter är också lämpligt.

Denna uppsats handlar om musik och rörelse skulle kunna vara en alternativ vägledningsmetod vid studievägledning för ungdomar med diagnosen ADHD/DAMP. Uppsatsskrivarnas huvudsyfte var att undersöka om musik och rörelse skulle kunna användas inom vägledning för att ge dessa ungdomar större möjligheter till ett mer kvalitativt underbyggt val till vidare studier. Undersökningen bygger på kvalitativa metoder genom intervjuer med studievägledare inom grundskola samt en aktiv studievägledare (verksam med ADHD-elever). Vi har också intervjuat en Tomatis terapeut (En metod som tränar hjärnan att prioritera, sortera och hantera sinnesintryck bättre) samt en användare av metoden. Resultaten vi kom fram till var att Tomatismetoden resulterade i stora förbättringar gällande koncentration och uppmärksamhet, samt att kvarvarande effekter bestod i minst sex månader. Intervjuerna av studie- och yrkesvägledarna visade bland annat att dessa var öppna för att prova musik & rörelse i sin vägledning, men att de ekonomiska resurserna kunde bli ett hinder för skolorna att investera i dyrbara enheter. The main subject for this study may briefly be expressed as follows: Could possibly music and physical movement be used as alternative and additional means educational and professional guidance of children and young people with special needs e.g. due to problems like ADHD/DAMP? Consequently we have tried to study how these two means of assistance now are being used to guide such young clients and increase their possibilities to make a more qualified and well founded choice of further studies. Our research is mainly based on intensive interviews with guidance personnel active in elementary schools but also one teacher specialized on guiding pupils with an ADHD-diagnosis. Further on we made interviews with one therapist and one user of the so called Tomatis Method-a brain training method designed to help individuals to a distinguished and better handling of stimuli and sensual impressions. According to our results the Tomatis Method indeed improved the concentration and attention of the pupils-With effects clearly noticeable at least six months later. Our interviews with teachers specialized on guiding, revealed that they were quite positive to future test and use of music and physical movement as means in their work, although lack of economic resources might be in more expensive units and arrangements.

Jag har studerat hur man hjälper de elever som har DAMP/ADHD till en bättre chans att lyckas med skolan. Jag har både undersökt vad som står om detta i litteraturen och så har jag varit på två skolor och intervjuat två specialpedagoger och en lärare om hur de arbetar med dessa barn. Resultatet blev väldigt olika på de två skolorna. På den ena skolan gjorde specialpedagogerna allt för att eleverna skulle klara sig så bra som möjligt, medan de elever som hade svårigheter och som gick på den andra skolan knappt fick någon hjälp alls och fick vara i helklass hela dagarna. Jag har också studerat diagnosernas roll, om de är avgörande för om eleverna ska få hjälp eller inte. På skolan där specialpedagogerna gjorde allt för att eleverna skulle lyckas så behövdes ingen diagnos, på den andra skolan så verkade det inte som om eleverna fick mycket hjälp oavsett om de hade diagnos eller inte. Att det var så olika resultat på de olika skolorna kan bero på att specialpedagogen där eleverna inte fick så mycket hjälp var klassföreståndare för en klass, medan specialpedagogen på den andra skolan kunde ägna all sin energi åt de elever som hade svårigheter.

Mitt examensarbete handlar om koncentrationssvårigheter. Att vara koncentrerad är inte det lättaste, under en hel dag måste eleven koncentrera sig på många olika saker. Eleven måste även lära sig att koppla bort vissa ljud och händelser för att kunna koncentrera sig på det den håller på med. Att hjälpa elever med koncentrationssvårigheter behöver inte vara komplicerat, det handlar om att göra undervisningen mer enkel och konkret. Koncentrationssvårigheter kan bero på många olika faktorer som till exempel miljön runt omkring eleven eller rent biologiska orsaker. För att komma fram till mitt resultat har jag intervjuat lärare och pedagoger samt observerat elever i olika åldrar på olika skolor. Det har givit mig en bra grund att stå på när jag sedan skrivit mitt arbete. I dagens skolor anser många lärare och pedagoger att det blir fler och fler elever som får koncentrationssvårigheter, frågan är om det verkligen är så? Är det en sådan ökning idag jämfört med hur det var förr eller är problemet bara mer uppmärksammat i dagens skola? Elever behöver inte få en diagnos för att ha koncentrationssvårigheter. För att få en diagnos krävs en viss problematik och detta uppfyller inte alla elever som har svårt att koncentrera sig. Alla elever har olika förutsättningar i skolan därför är det viktigt att vi som lärare och pedagoger kan ge dem den hjälp de behöver.

<p>Jag har valt att närmare studera vad klassläraren kan göra för att underlätta inlärningen hos elever med diagnoserna ADHD eller DAMP. Mina frågeställningar gick ut på vad man kan göra för dessa elever när det gäller undervisning, klassrumsmiljö och underlätta samspelet med elever utan dessa diagnoser. Dessutom var jag intresserad av hur förändringarna i undervisning och klassrumsmiljö påverkar övriga elever. Därför har jag studerat litteratur om detta och gjort intervjuer med dels två speciallärare och dels två klasslärare. Sedan har jag sammanställt intervjuerna och jämfört dem med varandra och med litteraturen. Min slutsats blir att när det gäller klassrumsmiljön är det få förändringar som man gör och att dessa inte har någon negativ inverkan på elever utan diagnos. När det gäller förändringar i undervisningen är det fler förändringar som man vidtar, men det verkar inte heller ha någon negativ påverkan på elever utan diagnos. Samspelet mellan eleverna kan underlättas om man får berätta för kamraterna och deras föräldrar om funktionsnedsättningen och att man arbetar med samhörigheten i gruppen. Att en vuxen finns med på rasten för att kontrollera orsaker till ev konflikter är också lämpligt.</p>

<p>Jag har studerat hur man hjälper de elever som har DAMP/ADHD till en bättre chans att lyckas med skolan. Jag har både undersökt vad som står om detta i litteraturen och så har jag varit på två skolor och intervjuat två specialpedagoger och en lärare om hur de arbetar med dessa barn. Resultatet blev väldigt olika på de två skolorna. På den ena skolan gjorde specialpedagogerna allt för att eleverna skulle klara sig så bra som möjligt, medan de elever som hade svårigheter och som gick på den andra skolan knappt fick någon hjälp alls och fick vara i helklass hela dagarna. Jag har också studerat diagnosernas roll, om de är avgörande för om eleverna ska få hjälp eller inte. På skolan där specialpedagogerna gjorde allt för att eleverna skulle lyckas så behövdes ingen diagnos, på den andra skolan så verkade det inte som om eleverna fick mycket hjälp oavsett om de hade diagnos eller inte. Att det var så olika resultat på de olika skolorna kan bero på att specialpedagogen där eleverna inte fick så mycket hjälp var klassföreståndare för en klass, medan specialpedagogen på den andra skolan kunde ägna all sin energi åt de elever som hade svårigheter.</p>

No description available.

<p>Mitt examensarbete handlar om koncentrationssvårigheter. Att vara koncentrerad är inte det lättaste, under en hel dag måste eleven koncentrera sig på många olika saker. Eleven måste även lära sig att koppla bort vissa ljud och händelser för att kunna koncentrera sig på det den håller på med. Att hjälpa elever med koncentrationssvårigheter behöver inte vara komplicerat, det handlar om att göra undervisningen mer enkel och konkret. Koncentrationssvårigheter kan bero på många olika faktorer som till exempel miljön runt omkring eleven eller rent biologiska orsaker. För att komma fram till mitt resultat har jag intervjuat lärare och pedagoger samt observerat elever i olika åldrar på olika skolor. Det har givit mig en bra grund att stå på när jag sedan skrivit mitt arbete. I dagens skolor anser många lärare och pedagoger att det blir fler och fler elever som får koncentrationssvårigheter, frågan är om det verkligen är så? Är det en sådan ökning idag jämfört med hur det var förr eller är problemet bara mer uppmärksammat i dagens skola? Elever behöver inte få en diagnos för att ha koncentrationssvårigheter. För att få en diagnos krävs en viss problematik och detta uppfyller inte alla elever som har svårt att koncentrera sig. Alla elever har olika förutsättningar i skolan därför är det viktigt att vi som lärare och pedagoger kan ge dem den hjälp de behöver.</p>

Mikroglia sind residente Makrophagen-artige Zellen des Zentralnervensystems (ZNS), die das Gewebe kontinuierlich auf Anzeichen homöostatischer Störungen überwachen. Als die wesentlichen immunkompetenten Effektorzellen im Hirnparenchym exprimieren sie eine Vielzahl von Rezeptoren für pathogen-assoziierte molekulare Strukturmuster (pathogen-associated molecular patterns, PAMPs). Zu diesen Rezeptoren zählt der Toll-like receptor (TLR) 4, der nicht nur Reaktionen der Mikroglia auf bakterielle Infektionen, sondern auch auf Gewebe Schädigungen ermöglicht. Stimulation des TLR4 mit bakteriellem Lipopolysaccharid (LPS) und endogenen schädigung-sassoziierten molekularen Strukturen (damage-associated molecular patterns, DAMPs), die durch Gewebebeeinträchtigung freigesetzt werden, löst sowohl TRIF- als auch MyD88-abhängige Signalkaskaden aus. Die damit induzierte Freisetzung von Zytokinen und Chemokinen rekrutiert und instruiert periphere Immunzellen für eine Protektion und unterstützende Geweberegeneration des ZNS. Wir zeigen hier, dass der TLR4-Korezeptor CD14 ein essenzieller gate keeper für die Generierung von Immunantworten im ZNS ist, die durch LPS oder E. coli-Verabreichung, aber auch durch mechanisches Trauma und ischämischen Schlaganfall ausgelöst werden. In gewissem Gegensatz zu extraneuralen Makrophagen nutzen Mikroglia CD14 zur Erlangung einer extremen Sensitivität gegenüber sehr geringen LPS-Mengen. Gleichzeitig schützt CD14 Mikroglia vor überschießenden Reaktionen auf hohe LPS-Dosen und verhindert dabei insbesondere die exzessive Produktion von CXCL1, eines chemoattraktiven Signals für neutrophile Granulozyten. Entsprechend unterstützt CD14 die ZNS-Rekrutierung von Monozyten und Neutrophilen durch niedrige LPS-Dosen, während es die verstärkte Einwanderung von Neutrophilen durch hohe Dosen von LPS oder E. coli verhindert. Als eine besonders wichtige Funktion beschreiben wir dabei die absolute CD14-Abhängigkeit DAMP-ausgelöster und TLR4-vermittelter Immunreaktionen. CD14-Defizienz (unter cd14-/--Bedingungen) oder CD14 Blockade (durch Antikörper) löschen mikrogliale Reaktionen, die durch Plasma-Fibronektin (als repräsentatives DAMP-Molekül) ausgelöst werden können, komplett aus und beeinträchtigen die Leukozyten-Infiltration nach ZNS-Trauma. Bei einer ischämischen ZNS-Schädigung weisen cd14-/--Mäuse im Gehirn nicht nur weniger Monozyten auf, sondern gleichzeitig ein vergrößertes Infarktvolumen. Wir konnten für Interferon (IFN) b eine Schlüsselfunktion in der CD14-vermittelten Eindämmung der CXCL1-Synthese darstellen, die auf eine negative CD14/TLR4-TRIF-IFNβ-INAR1-Jak- Rückkopplung für MyD88-getriebene Chemokine schließen lässt. Obwohl CD14 somit TLR4-vermittelte Reaktionen auf infektiöse und nicht-infektiöse Agenzien orchestriert, wird seine Expression durch verschiedene TLR-Liganden und Zytokine reguliert. Letztlich unterliegen damit CD14-kontrollierte Funktionen selbst einer komplexen Kontrolle durch ZNS-residente und eingewanderte periphere Zellen. Diese Regulationen können über die Einbeziehung oder den Ausschluss der Kapazitäten des TLR4-Komplexes für eine Schadenserkennung während der ZNS-Reaktionen in unterschiedlichsten pathologischen Szenarien entscheiden.

No description available.