SAMMANFATTNING Bakgrund Populationen blir allt äldre och allt fler drabbas av demenssjukdom. Risken att drabbas av olika smärttillstånd ökar också med stigande ålder. Den kognitiva nedsättning som efterföljer demenssjukdom leder till kommunikationshinder mellan de som drabbas av sjukdomen och deras omgivning. Detta leder till att smärta kan missbedöms och därmed felbehandlas hos personer med demenssjukdom vilket kan bidra till ett ökat lidande Syfte Syftet var att belysa hur smärta kan identifieras hos personer med demenssjukdom. Metod En allmän litteraturöversikt med sökningar genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. Specifika sökord genererade i 17 vetenskapliga artiklar från flertalet olika länder vilka klassificerades enligt Sophiahemmets matris, granskades för kvalitet samt avslutningsvis analyserades i en integrerad analys Resultat Resultatet visade att smärta hos personer med demenssjukdom kan identifieras med hjälp av flera icke verbala tecken. Beteendeförändringar, icke verbala ljud, samt förändringar i kroppsspråk och ansiktsuttryck ansågs att vara mest förekommande tecken på smärta hos denna patientgrupp. Det finns även flera smärtskattningsverktyg, special utvecklat för personer med demenssjukdom, som ger möjlighet att tillämpa ett komplex tillvägagångssätt vid smärtidentifiering. Slutsats De metoder som används för identifiering av smärta hos personer med demenssjukdom kan inte ge ett hundraprocentigt tillförlitligt resultat eftersom tecken på smärta kan lätt förväxlas med uttryck av själva demenssjukdomen. Dessa tecken kan vara även delar av patientens vanliga beteende och det krävs ofta en väletablerad relation mellan patient och vårdpersonal för att kunna tolka dessa tecken korrekt. Således bör mångfacetterad kunskap om individen, demenssjukdomen och smärtan eftersträvas för att kunna identifiera smärta.

Bakgrund I Sverige lever 160 000 personer med demenssjukdom och prevalensen av sjukdomen är stigande. Tillståndet är progredierande och utan botemedel. Malnutrition är ett stort och komplext omvårdnadsproblem hos denna patientgrupp. Orsaken till viktförlust vid demenssjukdom är multifaktoriell och den personal som arbetar inom demensvården har ofta en låg kunskapsnivå i ämnet demenssjukdom och nutrition. Risken med en försämrad nutritionsstatus är bland annat förhöjd infektionsrisk, minskad livskvalitet, snabbare sjukdomsförlopp och för tidig död. Syfte Syftet var att beskriva vilka omvårdnadsåtgärder gällande nutrition som är betydelsefulla för personer med demenssjukdom. Metod Allmän litteraturöversikt valdes som metod då var den metoden var bäst lämpad för att besvara syftet. Databassökningar har utförts i CINAHL, PubMed, MEDLINE och PsycInfo. Tjugotvå artiklar inkluderades i studien. Resultat Måltidsmiljöns utformande påverkar näringsintaget för personer med demenssjukdom. Näringsdrycker har signifikant positiv effekt på nutritionsstatus. Musik under måltiden minskar förekomst av BPSD och främjar näringsintaget. Utbildning av omvårdnadspersonal i demensvården har betydelse för att undvika viktnedgång. Även utbildning av närstående och drabbade av demenssjukdom förbättrar nutritionsstatus. Ljusterapi, massage, akupunktur och doften av nybakt bröd kan också ha betydelse för näringsintaget hos personer med demenssjukdom.  Slutsats Personer med demenssjukdom har stor behållning av en god nutritionsstatus. Insättning av relevanta omvårdnadsåtgärder gällande nutrition är av stor vikt. Näringsdrycker är en viktig del i att förebygga malnutrition och bör därför ges till personer med undernäring eller risk för undernäring. En god måltidsmiljö är viktig och personanpassad musik får gärna implementeras i måltidssituationen.

Bakgrund Genom livet är beröring betydelsefullt för människans välbefinnande. Vid beröring frisätts hormonet oxytocin som bland annat bidrar till sänkning av blodtryck och puls. Att få beröring i vardagen kan vara en självklarhet för vissa men ju äldre en person blir desto fler människor i dess närhet försvinner. Detta medför att tillgången till beröring minskar. Beröring som behandlingsmetod kan då vara ett alternativ och finns i olika former. Demenssjukdom drabbar ofta äldre människor och kan leda till stress, aggression och försämrade kognitiva funktioner som svårighet att kommunicera verbalt. En annan interaktion, som beröring, blir då intressant att studera. Syfte Syftet var att beskriva vilka effekter beröring har på personer med demenssjukdom. Metod Metoden som valdes var en litteraturöversikt. Artiklar söktes i databaserna PubMed, Cinahl Complete och Medline. Sexton artiklar inkluderades och kvalitetsgranskades. Därefter sammanställdes artiklarna i en matris. Resultat Vid analys av inkluderade studier identifierades fyra teman: förbättring av fysiologiska effekter, positiv påverkan på sömn, positiva förändringar i beteende samt ett ökat välbefinnande. Beröring visades minska stress, blodtryck, hjärtfrekvens, agitation, ångest, smärta, beteendeproblem och fysiskt icke-aggressiva beteenden hos personer med demenssjukdom. Beröring förbättrade även sömnen genom längre nattsömn samt minskade sömnsvårigheter. Vidare bidrog beröring till ett mer alert beteende, närmare kontakt till vårdgivaren, förbättrat minne samt större vilja att delta i aktiviteter. Slutsats Resultatet visade att beröring kan ha positiva effekter hos personer med demenssjukdom. Beröring av olika slag skulle därför kunna integreras i dagliga omvårdnaden för personer med demenssjukdom.

SAMMANFATTNING Bakgrund Demenssjukdom innebär att hjärnceller skadas och dör vilket leder till att hjärnans funktioner bryts ned med en kognitiv funktionsnedsättning till följd. Vidare försämras vanligtvis minnet och den drabbades personlighet kan komma att påverkas. Även förmågan att kommunicera försämras och uppfattningen och förståelsen för omgivningen kan förvanskas. Det beräknas att cirka 90 procent av alla svårt demenssjuka personer någon gång drabbas av beteendemässiga och psykiska symtom. Exempel på dessa symtom kan vara agitation, aggression, ångest och sömnstörningar. Behandlingen mot beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) ska inriktas mot en individuell omvårdnad men kan kombineras med farmakologisk behandling vid behov. Det har dock visat sig att många demenssjuka personer står på kontinuerlig farmakologisk behandling och att denna saknar ordentlig effekt och leder till allvarliga biverkningar. En alternativ behandlingsmetod till den farmakologiska behandlingen skulle kunna vara fysisk beröring. Syfte Att beskriva effekter av fysisk beröring på beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD). Metod För att svara på syftet utformades föreliggande uppsats som en litteraturstudie i vilken 16 artiklar har granskats. Resultat Resultatet visar på att olika beröringsmetoder har varierande effekter på olika beteendemässiga och psykiska symtom. En förbättring av kommunikation och välbefinnande kunde också ses. Massage i olika former visade överlag på de tydligaste effekterna med en minskning av agitation och aggression, reducerade stressnivåer, förbättrad sömn, ökad kommunikation samt bättre välbefinnande som följder av behandling. Både närstående samt vårdpersonal ställde sig positiva till fysisk beröring som behandlingsmetod och uttryckte bland annat att relationen mellan givare och mottagare förbättrades. Slutsats Fysisk beröring visade på positiva effekter och skulle kunna utgöra en alternativ eller komplementär behandlingsmetod till farmakologisk behandling av beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom. Vidare skulle beröring kunna användas i omvårdnaden av demenssjuka personer för såväl direkt symtomlindring som för att öka välbefinnande. Beröringen kan ges av såväl närstående som vårdpersonal. Vidare sågs inga tydliga bieffekter av behandlingen, dock var reaktionerna på beröring individuella vilket bör tas hänsyn till.

SAMMANFATTNING Introduktion: Idag lever 130 000 till 150 000 personer i Sverige med en demenssjukdom och det är en siffra som förväntas öka åren framöver. Majoriteten av patienterna inom slutenvården är äldre patienter över 65 år.  I och med att förekomsten av demenssjukdom förväntas öka med åldern, har en stor del av de inneliggande patienterna också en demenssjukdom. För patienter med demenssjukdom är den emotionella tryggheten av stor betydelse och anhörigas närvaro och deltagande i vården likaså. Sjuksköterskor känner stor osäkerhet inom vårdandet av denna patientgrupp.  Syfte: Syftet var att beskriva hur patienter med demenssjukdom och deras anhöriga upplever primär- och slutenvården. Metod: En litteraturöversikt med deskriptiv design. Studien har en kvalitativ ansats. Studien baserades på tretton vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Sökningarna efter artiklar genomfördes i databasen PubMed och Cinahl. Utvalda artiklar kvalitetsgranskades utifrån en vedertagen granskningsmall och analyserades genom att gruppera resultatet och utifrån empiriska upplevelser bilda en slutsats (induktiv ansats). Utifrån detta skapades två teman.  Resultat: Resultatet avseende hur patienter med demenssjukdom och deras anhöriga upplever primär- och slutenvården identifierades till två teman. Patienter med demenssjukdom beskrev upplevelse av isolering, osäkerhet och bristande förmåga att känna igen sig. Anhöriga till patienter med demenssjukdom beskrev upplevelse av svårigheter att navigera mellan osäkerhet och hitta trygghet i att vara i goda händer.  Slutsats: Slutsatsen i denna studie är att det finns behov av att anpassa av primär- och slutenvård för patienter med demenssjukdomar. Vidare bör primär- och slutenvård kommunicera och inkludera anhöriga mer.

Bakgrund: Varje år insjuknar globalt tio miljoner människor i en demenssjukdom. Demens är ett syndromdär de kognitiva funktionerna gradvis försämras och orsakar en nedgång av personens kognitivaförmågor. Vården och omvårdnaden för en person med en demenssjukdom ska utgå från ettpersoncentrerat arbetssätt men kan innebära en utmaning för sjuksköterskorna. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att vårda personer med demenssjukdom Metod: Allmän litteraturöversikt med sökning i databaserna PubMed och CINAHL med kvalitativinnehållsanalys enligt Graneheim & Lundman (2004) Resultat: Studien resulterade i tre kategorier och åtta underkategorier: Utmaningar och hinder medOrganisatoriska förutsättningar, Kommunikation och Kunskap. Främjande för vården med Kontinuitetoch Samarbete och relationer samt En komplicerad patientgrupp med En källa till känslor,Tidskrävande och komplext samt En lägre prioritet Slutsats: Vården av personer med demenssjukdom upplevs som utmanande och komplext och anseskräva mer av sjuksköterskorna både gällande kunskap och tillgänglighet jämfört med andrapatientgrupper. Tids-och kunskapsbrist utgör ett direkt hinder mot sjuksköterskors möjlighet att ge enpersoncentrerad vård till personer med demenssjukdom. Fortsatt forskning: Ytterligare kunskap om relationen mellan sjuksköterskorna och närstående behövs föratt få djupare förståelse för vilken betydelse relationen har för omvårdnaden av personer meddemenssjukdom.

Introduktion: Demenssjukdom används som ett paraplybegrepp som innefattar Alzheimers sjukdom, vaskulär demens och demenssjukdom av annan typ. Förekomst av ångest vid diagnostiserad demenssjukdom är vanligt, då demenssjukdom är en dödlig progressiv sjukdom som innebär en nedgång i kognitiva funktioner och skapar begränsningar av möjligheter i livet. Syfte: Syftet med studien var att belysa omvårdnadsinterventioner vid ångest hos personer med demenssjukdom. Metod: Polit och Beck (2021) nio steg användes. Databassökningarna utfördes i CINAHL och PsycInfo, samtliga artiklar är Peer reviewed. Litteraturstudiens resultat är baserad på åtta kvantitativa artiklar och tre kvalitativa artiklar. Resultat: Litteraturstudiens teman är “Musik i rörelse och aktivt deltagande”, “Multimedia, digitala hjälpmedel och fotoböcker ”, “Taktil massage och beröring”, “ Interventioner i omgivningen och nycklar i vardagen”. Samtliga omvårdnadinterventioner i litteraturstudien visar på minskad ångest hos personer med demenssjukdom. Slutsats: Sjuksköterskan är betydelsefull i personcentrerad vård, kollaborativ vård, tillvaratagande av resurser och vårdanpassning. Dessa faktorer är avgörande för hur interventioner implementeras och utfallet. Resultatet visar att interventioner kan användas som nycklar för sjuksköterskan och utgör en kunskap som är en god grund för förbättrad vård för att minska ångest hos personer med demenssjukdom. Interventionerna kan därför appliceras i en vårdplan som individanpassas.

Sammanfattning Bakgrund: Risken att utveckla en demenssjukdom stiger i takt med ökad ålder. Smärttillstånd av olika typer är en individuell obehaglig upplevelse för den drabbade, kognitiva förändringar hos den demenssjuke gör att det kan vara svårt att upptäcka och behandla eventuell smärta. Då kommunikationsförmågan ofta är försämrad som följd av demenssjukdomen så leder det till en stor utmaning för den sjuksköterskan, som ansvarar för att identifiera och lindra patienternas lidande. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att hantera smärta hos personer med demenssjukdom. Metod: Beskrivande litteraturstudie med tio inkluderade vetenskapliga artiklar av kvalitativ ansats. Tematisk analysmetod användes. Huvudresultat: Två huvudteman framkom: Identifiering och bedömning av smärta och Utföra smärtlindrande vård samt 8 underteman: Svåra etiska överväganden, Smärtskattningsverktyg, Kommunikationen ett hinder, Tolka beteendeförändringar, Relationer, Betydelsefullt med kunskap och erfarenhet, En tidskrävande uppgift och Samverkan i teamet en underlättande faktor. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter av att hantera smärta hos personer med demenssjukdom beskrevs som komplex, svår och tidskrävande. Relationen mellan sjuksköterska och personen med demenssjukdom samt erfarenhet inom området, är faktorer som underlättar smärthanteringen av personer med demenssjukdom. Utökad kunskap i området efterfrågades av de flesta sjuksköterskor. Omvårdnaden vid smärthantering hos personer med demenssjukdom innebär en del svåra etiska överväganden. Sammanställningen skapar en förståelse för och belyser problematiken som sjuksköterskor står inför i hanteringen av smärta hos personer med demenssjukdom. Studien kan på samma sätt användas som en överblickbar beskrivning för verksamma sjuksköterskor som vill få en uppfattning om fenomenet.   Nyckelord: demenssjukdom, erfarenheter, sjuksköterska, smärta.

Bakgrund: I dagens samhälle lever många människor med demenssjukdom och varje år insjuknar cirka 25 000 personer. Demenssjukdom är ett samlingsnamn för kognitiv svikt, där alla processer i hjärnan som rör upplevelser och tänkande påverkas. Att insjukna i demenssjukdom förändrar dramatiskt personers livssituation, därför kan hemmet vara en viktig plats som inger förtrogenhet för personer med demenssjukdom. När närstående med demenssjukdom bor kvar i hemmet faller ofta rollen som vårdare på anhöriga. Vårdpersonal uppmärksammar att anhörigvårdare behöver stöttas då närstående och anhörigvårdare är sammankopplade. Syfte: Syftet var att beskriva erfarenheter hos anhörigvårdare till närstående med demenssjukdom i hemmet. Metod: En allmän litteraturöversikt med artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultat: Ur analysen framkom fyra teman: Att ta över ansvaret för en annan människa, Att göra personliga uppoffringar, Att hantera förändringar hos närstående och Att ha ett behov av stöd. Slutsats: Stödet anhörigvårdare erhöll var otillräckligt för att bibehålla och främja hälsa. Genom att erbjuda tillräckligt stöd kan anhörigvårdare avlastas och hälsa främjas. Detta stöd kan på så sätt förbättra livskvaliteten för närstående då anhörigvårdares hälsa påverkar förmågan att tillhandahålla adekvat vård.

Bakgrund: Formella och informella vårdgivare ställs inför nya utmaningar till följd av en förväntad ökad prevalens av demenssjukdomar. Specifikt gäller det partnervårdare då de utför majoriteten av omvårdnaden. Demenssjukdomarnas förlopp ökar omvårdnadsbehovet, vilket medför förändringar. Anhöriga minskar belastningen på den formella vården genom stödjande och vårdande funktioner.  Syfte: Att belysa partnervårdares erfarenheter av att leva med och vårda en person med demenssjukdom i det ordinära hemmet. Metod: Litteraturstudiens metod inspirerades av Rosén (2023) granskningsprocess och Forsberg & Wengström (2016) checklista användes vid kvalitetsgranskningen. Nio artiklar inkluderades. Dataanalys inspirerades av en tematisk analys med induktiv ansats.  Resultat: Ett huvudtema det förändrade livet och fyra underteman förändrade relationsmönster, förändrade ansvarsområden, den förändrade vardagen och förändrade behov identifierades.Slutsats: En förändrad relationsdynamik påtalades av partnervårdare orsakas av en förlorad identitet hos personen med demenssjukdom, resulterande i ett ensamt partnerskap. Den förändrade dynamiken uppkom till följd av partnervårdares erfarenheter av att kompensera för personen med demenssjukdom, och de kände sig bundna till hemmet samt till personen med demenssjukdom. Vardagen innebar för partnervårdare ett behov av taktiker, speciellt i relation till beteendemässiga och psykiatriska symtom vid demenssjukdom. Partnervårdare noterade förändrade behov där egentid och umgänge utanför hemmet var väsentligt. Genomgående erfor partnervårdare att livet förändrades.