Den 1 januari 2016 trädde en revidering av föräldraförsäkringen i kraft, där 90 dagar istället för 60 av de totalt 480 dagarna av föräldrapenning öronmärktes för respektive förälder som har gemensam vårdnad. Jämställdhet i kombination med föräldraledighet har varit ett ständigt aktualiserat ämne och jämställdhet i kombination med ett barnperspektiv är starkt betonat i den nuvarande upplagan av föräldraförsäkringen. Ett argument till att öronmärka fler dagar är att främja jämställdhet genom att öka manligt uttag av föräldrapenning, som trots en utjämning fortfarande domineras av kvinnor. Flera positiva effekter förutspås av en jämnare fördelning av uttag av föräldrapenning. Genom att män ökar sin närvaro i hemmet, frigörs kvinnors tid som kan ägnas åt arbete, vilket bidrar till ökad löneutveckling, karriärmöjligheter och pensionsstorlek. Studier indikerar dessutom ett samband mellan fäders föräldraledighet och en jämlikare fördelning av hushållssysslor. Denna logik förutsätts av att en kvinna delar sitt hushåll med någon, helst en man. År 2016 levde 12,4 procent av alla barn under 3 år med separerade biologiska föräldrar. Ensamstående mödrars tid i hemmet kan inte frigöras av någon på samma premisser som sammanboende par, därför kan uppdelningen av föräldraledighet bli problematisk. Denna uppsats syftar till att genom en WPR-analys av den senaste revideringen av föräldraförsäkringsreformen undersöka hur ensamstående mödrars situation reflekteras i jämställdhetsdiskursen. Studiens teoretiska ramverk inkluderar diskursiv institutionalism med syfte att studera hur jämställdhet som idé opererar inom institutionen – samt socialkonstruktivism som gör det möjligt att studera normers betydelse i produktionen av problem. Överlag är begreppet jämställdhet etablerat på premissen att kvinnor och män lever ihop i en tvåsamhet. Det finns kännedom om problematik kring föräldraledighet bland separerade föräldrar med gemensam vårdnad – en problematik som vidrörs men lämnas utan djupare analys. Frånvaron av ensamstående mödrars perspektiv i den nuvarande jämställdhetsstrategin i föräldraförsäkringen riskerar att ge allvarliga konsekvenser på ensamstående mödrars liv. Vad jämställdhetskonceptet i föräldraförsäkringen saknar är en fler dimensioner av analysnivåer däribland kvinnor som lever utan män. Att enbart utgå ifrån relationen mellan kvinnor och män är en för tunn grund att basera hållbara jämställdhetsåtgärder på.

With different interests at stake, conservation is at the centre of power relations and negotiations over how best to manage a landscape, and is thus a potential source of conflicts, not only about how to manage the land, but also more importantly about what is just. In 2008 Sweden's National Park Plan, the creation of a national park in the area of Vålådalen-Sylarna-Helags in the county of Jämtland was recommended. This area covers in part the land used by Handölsdalen, Mittådalen and Tåssåsen samebys for reindeer herding, and, in May 2016, the samebys declared that they would oppose the national park project. Negotiations between the samebys on the one hand, and the authorities in charge of running the project – the Swedish Environmental Protection Agency and the County Administrative Board of Jämtland – took place, until, in May 2017, the project actors officially met all for the first time. The samebys most notably demanded that reindeer herding and the Saami culture are recognised in the national park, and that the samebys have a clear influence in the project and later in the park management. Despite being overrepresented in national parks, Saami reindeer herders remain in fact underrepresented in the management of these parks, and still struggle locally to be included in conservation projects. In parallel to the progressive recognition of their rights as an indigenous people and within a national trend fostering local participation, they have been however increasingly included in the discussions on conservation projects at the local scale. This thesis aims at contributing to challenge the way conservation is still conceptualised and practiced in Sweden. It raises the question of what the opportunities are for the affected samebys to anchor their claims in the negotiations over the establishment of a planned national park in the area of Vålådalen-Sylarna-Helags. The question is studied through the lens of the discursive institutional conflict management analysis, which allows to have a deep understanding of the negotiation process, by looking at its procedural as well as contextual aspects, and at the interdependence between the samebys and the authorities. Overall, the procedural aspects of the negotiation process are unfavourable to the samebys, the contextual aspects provide only mixed opportunities for the samebys, and the interdependence of the parties, while positive, is weak in degree which may hamper the anchoring of samebys' claims. This thesis demonstrates the importance of institutional change and building of trust for the effective recognition and participation of the samebys in the process. / Med olika intressen står konservering i centrum för maktrelationer och förhandlingar om hur bäst man kan hantera ett landskap och är därmed en potentiell källa till konflikter, inte bara om hur man hanterar landet, men också viktigare om vad som är rätt. I Nationalparksplan för Sverige under 2008 rekommenderades att skapa en nationalpark i området Vålådalen-Sylarna-Helags i Jämtlands län. Detta område täcker delvis marken som används av samebyarna Handölsdalen, Mittådalen och Tåssåsen för renskötsel, och i maj 2016 förklarade samebyarna att de skulle motsätta sig nationalparksprojektet. Förhandlingar mellan samebyarna och de myndigheter som ansvarar för att driva projektet - Naturvårdsverket och Länsstyrelsen Jämtlands län - ägde rum fram till maj 2017 då alla projektets aktörer träffades officiellt för första gången. Samebyarna krävde framför allt att renskötsel och samekultur erkänns i nationalparken och att samebyarna har ett tydligt inflytande i projektet och senare i parkförvaltningen. Trots att de är överrepresenterade i nationalparker är samiska renskötare faktiskt underrepresenterade i förvaltningen av dessa parker och strider fortfarande lokalt för att bli inkluderade i projekt för bevarande. Parallellt med det progressiva erkännandet av deras rättigheter som ursprungsbefolkning och inom en nationell trend som främjar lokalt deltagande har de emellertid alltmer ingått i diskussionerna om bevarandeprojekt på en lokal skala. Avhandlingen syftar till att bidra mot att utmana hur bevarandet fortfarande är betraktat och praktiserat i Sverige. Det väcker frågan om vilka möjligheter som finns för de drabbade samebyarna att förankra sina krav i förhandlingarna om inrättandet av en planerad nationalpark i området Vålådalen-Sylarna-Helags. Frågan studeras genom linsen i den diskursiva institutionella konflikthanteringsanalysen, som möjliggör en djup förståelse av förhandlingsprocessen genom att titta på dess procedur- och kontextuella aspekter samt på det ömsesidiga beroendet mellan samebyarna och myndigheterna. Sammantaget är de procedurmässiga aspekterna av förhandlingsprocessen ogynnsamma för samebyarna, de kontextuella aspekterna ger endast blandade möjligheter för samebyarna, och parternas ömsesidiga beroende, vilket är positivt i sig, är svagt i en grad som kan hämma förankringen av samebyarnas krav. Denna avhandling visar vikten av institutionell förändring och uppbyggnad av förtroende för samebyarnas effektiva erkännande och deltagande i processen.

This essay examines policy discourses in the 30th Baltic Parliamentary Conference held in 2021. By examining several policy proposals from the resolution adopted by the participants, as well as related key documents and speeches from parliamentarians, the underlying assumptions and logics shaping these policys are examined. The thesis analyses whether there are gendered patterns in the policy discourses. The policy areas examined are about cooperation, identity, climate, and the environment. The material is analysed by combining the theory feminist discursive institutionalism and by using Carol Bacchi's method "What's the problem represented to be?". The conclusions are that there are many underlying problematisations that contribute to shaping policies in the 30th Baltic Sea Conference, which are supported by hidden gender coded language. The problematisations underpinning the policys are ”hiding” other ways of evaluating and shaping problems, solutions, and policy areas.