This thesis examines the critical response to Quentin Tarantino’s representations of screen violence, primarily the violent content in his three revenge thrillers: Kill Bill (2003-4), Inglourious Basterds (2009), and Django Unchained (2012). Throughout Tarantino’s career, critics have attacked him for aestheticizing bloodshed to such a degree that it becomes a glib, pop culture affectation, and the empirically larger amounts of violent content in the revenge thrillers has only encouraged this claim. This paper argues for a recontextualization of how Tarantino wields brutality throughout these three pictures, that the rise in graphic content reflects a greater engagement with social-moral concerns in a manner that is both socially responsible – to echo Susan Sontag’s views on visual representations of violence in Regarding the Pain of Others (2003) – and creatively consistent among those artists looking to retain their cultural significance as they age.

Följande uppsats kommer att fokusera på relationen mellan Quentin Tarantino och blaxploitation, och syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida Tarantino väljer att representera sina svarta kvinnliga huvudkaraktärer annorlunda i sina blaxploitation-influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012) i jämförelse med representationen av svarta kvinnliga huvudkaraktärer i två av de mest kända blaxploitationfilmerna från 1970-talet, Coffy (1973) och Foxy Brown (1974). Den grundläggande teorin för uppsatsen är den feministiska filmteorin, men andra texter som berör representationen av kvinnor och specifikt svarta kvinnor på film är lika väsentliga. Mitt tillvägagångssätt för att besvara uppsatsens frågeställningar är att genom närläsning av de utvalda filmerna samt deras respektive kvinnliga karaktärer, med understöd av relevant litteratur och teorier, göra en jämförande analys. Slutresultatet visar att Tarantino i och med filmen Jackie Brown lyckas utveckla den svarta och starka kvinnliga karaktären från blaxploitation dock utan att föra vidare undergenrens problematiska sexualisering av kvinnokroppen. Däremot lyckas han inte lika bra i samband med Django Unchained, där den kvinnliga, ofta hjälplösa, huvudkaraktären främst visas som antingen någonting vackert eller någon som plågas för andras njutning.

El presente trabajo de investigación es un estudio acerca de las técnicas y recursos formales audiovisuales que conforman la estética del cine en relación con la violencia representada en dos obras cinematográficas: Inglourious Basterds (2009) y Django Unchained (2012). Esto surge a partir de un interés particular por los intensos, inagotables y diferentes modos de retratar la violencia en el cine a lo largo de su historia, originando obras tan diversas como las apreciaciones que se hacen de ellas: hay quienes la encuentran atractiva y otros para quienes es repulsiva. El director de cine Quentin Tarantino es un gran expositor de esta temática en el cine contemporáneo; sus tramas siempre dan lugar a conflictos físicos entre sus personajes que conllevan a un espectáculo de sangre y muerte con un tratamiento audiovisual característico que requiere el dominio y la planificación de diversas áreas en la realización cinematográfica. Esta investigación se ha formulado para analizar estas áreas desde la perspectiva estética; es decir, desde la dirección de fotografía y la dirección de arte, con el apoyo del sonido y del montaje para determinar que cada aspecto elaborado desde cada área audiovisual crea en conjunto una representación estetizada de la violencia en las dos películas mencionadas; es decir, la violencia, cultural y convencionalmente “fea”, pasa a ser audiovisual y sensorialmente atractiva. / Tesis

No description available.

När en film produceras spelar komponenten färg en viktig roll. I uppsatsen behandlas hur färg används i film för att färgkoda karaktärer, dvs. hur färgsemiotiken - vad vi associerar med färg - används för att gestalta eller understryka en karaktärs personlighet. Den kvalitativa undersökningen börjar med att förklara med vetenskapliga källor på vilket sätt färg påverkar människor och vad en betraktare associerar med färg. Därefter analyseras filmerna Baby Driver (2017), Django Unchained (2012) och Blade Runner 2049 (2017), som har utpräglade estetiska stilar genom att använda färg som berättarkomponent. I analysen undersöks hur färg används i filmerna för att berätta något om karaktärernas personligheter. Det diskuteras också vilka likheter och skillnader det finns i användningen av färgkodning i filmerna. Resultatet visar att färgkodning används i dem analyserade filmer för att skapa eller förstärka intrycket av karaktärernas personligheter. Likaså används färgkodning för att signalera en förändring av karaktärerna. Däremot finns det breda tolkningsmöjligheter av en färg, vilket medför att samma färg inte alltid står för samma personlighet. Färgen måste alltid tolkas till karaktärens kontext i filmen.

El presente trabajo de investigación es un estudio acerca de las técnicas y recursos formales audiovisuales que conforman la estética del cine en relación con la violencia representada en dos obras cinematográficas: Inglourious Basterds (2009) y Django Unchained (2012). Esto surge a partir de un interés particular por los intensos, inagotables y diferentes modos de retratar la violencia en el cine a lo largo de su historia, originando obras tan diversas como las apreciaciones que se hacen de ellas: hay quienes la encuentran atractiva y otros para quienes es repulsiva. El director de cine Quentin Tarantino es un gran expositor de esta temática en el cine contemporáneo; sus tramas siempre dan lugar a conflictos físicos entre sus personajes que conllevan a un espectáculo de sangre y muerte con un tratamiento audiovisual característico que requiere el dominio y la planificación de diversas áreas en la realización cinematográfica. Esta investigación se ha formulado para analizar estas áreas desde la perspectiva estética; es decir, desde la dirección de fotografía y la dirección de arte, con el apoyo del sonido y del montaje para determinar que cada aspecto elaborado desde cada área audiovisual crea en conjunto una representación estetizada de la violencia en las dos películas mencionadas; es decir, la violencia, cultural y convencionalmente “fea”, pasa a ser audiovisual y sensorialmente atractiva.