No description available.

S'il est bien un espace « à travers quoi les sociétés se parlent » (N. Burch, G. Sellier, 2009 : 22), c'est bien celui du cinéma. Ce média est une activité sociale, culturellement spécifique et éminemment « constructiviste » (M. Coulomb-Gully, 2011 : 10), notamment en terme de construction de Genre. La filmographie de Quentin Tarantino qui couvre plus de vingt ans de cinéma international, nous a semblé poser avec acuité la question du Genre. Nous nous sommes donc proposée, dans un premier temps de notre travail de recherche, d'analyser les sept premiers longs métrages du réalisateur américain afin d'apporter une réponse à notre premier axe de problématique : quelles représentations des féminités et des masculinités et de quel clivage entre féminités et masculinités le cinéma de Quentin Tarantino fait-il état pour nous ? Mais attendu qu'aller voir un film est un acte au cours duquel « une conscience s'approprie une autre conscience selon des modalités très personnelles » (A. Brochu, 2004 : 16), nous avons voulu mettre en tension notre propre lecture de ce cinéma avec celles d'autres spectateurs et spectatrices afin de répondre à la seconde partie de notre problématique : que voient les spectateurs et spectatrices de ces films des féminités et des masculinités dans ce cinéma ? Pour ce faire, nous avons procédé à des entretiens compréhensifs auprès de huit spectateurs et spectatrices. Nous avons ensuite analysé le matériau discursif recueilli à partir duquel nous avons dressé des portraits. Ces derniers nous ont permis d'éprouver combien « ce sont, in fine, les spectateurs qui donnent sens au film » (G. Sellier ; 2009 : 10). L'analyse transversale de ces discours nous a permis de questionner les corps, le sexe et les sexualités, les dominations, le Genre dans le processus de réception mais également le contexte sexué de l'enquête. / If there is indeed an area “through which societies communicate” (N. Burgh, G.Sellier, 2009 : 22), this is definitely the one of cinema. This media is a social activity that is culturally specific and strongly “constructivist” (M. Coulomb-Gully, 2011 : 10) particularly when one talks about Gender Construction. Quentin Tarantino’s filmography which covers more than twenty years of international cinema seemed to be relevant to ask ourselves the question of gender with acuteness. So as a first step of our research work, we attempted to analyze the first seven full-length feature films of this American director in order to bring an answer to our first line of research of the general problematics: which representations of femininities and masculinities and which split between femininities and masculinities do Quentin Tarantino’s movies state for us?Still, if we consider that going to the movies is an act during which “a consciousness takes another consciousness over according to very personal means” (A.Brochu, 2004 : 16), we decided to confront our own interpretation of Tarantino’s movies with other male or female moviegoers for the purpose of answering the second part of our problematics : what do male and female moviegoers see of the femininities and masculinities present in these films? To that end, we carried out comprehensive one-to-one interviews of eight male and female moviegoers. Then, we collected and analyzed their speeches which helped us to produce their portraits. These latter enabled us to experience how much “the moviegoers are ultimately the ones who give sense to a movie” (G.Sellier; 2009 : 10).The cross-cutting analysis of these speeches allowed us to question bodies, sex and sexualities, dominations, gender through the reception process but also the gender-related context of this survey.

Dramaturgi är en viktig komponent i skapandet av dokumentärfilmer. Men den kan gestaltas i olika former och filmskapare väljer ofta olika typer av dramaturgiska val när de skapar dokumentärer. Men hur har det förändrats från 1980-talet fram till idag? Skiljer sig de dramaturgiska valen över tid? Den här uppsatsen inriktar sig på dokumentärgenren personporträtt och hur olika filmskapare valt att gestalta olika personer ur en dramaturgisk synvinkel. För att komma fram till resultatet analyserade vi tolv prisbelönta personporträtt (tre var från följande årtiondena 1980-talet, 1990-talet, 2000-talet och 2010-talet). Filmerna har vunnit olika typer av priser men vi har i huvudsak utgått från Guldbaggens pris för “Bästa dokumentärfilm”. För att analysera dessa filmer har vi utgått från de olika dramaturgiska modeller som Filminstitutet presenterar (Den klassiska modellen, Treaktsmodellen och Kontraktsmodellen) samt Tarantinomodellen och Gestaltningsteorin. De slutsatser vi kan dra från resultatet är att dramaturgin i dokumentärerna har minskat utifrån både ett klassiskt dramaturgiskt synsätt och ett postmodernistiskt dramaturgiskt synsätt. Vi kan även se att man börjar experimentera med nyare dramaturgiska modeller. Däremot har trovärdigheten för faktan i dokumentärerna ökat.

This thesis examines the critical response to Quentin Tarantino’s representations of screen violence, primarily the violent content in his three revenge thrillers: Kill Bill (2003-4), Inglourious Basterds (2009), and Django Unchained (2012). Throughout Tarantino’s career, critics have attacked him for aestheticizing bloodshed to such a degree that it becomes a glib, pop culture affectation, and the empirically larger amounts of violent content in the revenge thrillers has only encouraged this claim. This paper argues for a recontextualization of how Tarantino wields brutality throughout these three pictures, that the rise in graphic content reflects a greater engagement with social-moral concerns in a manner that is both socially responsible – to echo Susan Sontag’s views on visual representations of violence in Regarding the Pain of Others (2003) – and creatively consistent among those artists looking to retain their cultural significance as they age.

Submitted by Jaqueline Silva (jtas29@gmail.com) on 2014-09-22T17:22:31Z No. of bitstreams: 2 Santos, Fabrício Cordeiro-2013-dissertação.pdf: 3235906 bytes, checksum: 8467e0e05ccaf4b70549da7b0e388498 (MD5) license_rdf: 23148 bytes, checksum: 9da0b6dfac957114c6a7714714b86306 (MD5) / Approved for entry into archive by Jaqueline Silva (jtas29@gmail.com) on 2014-09-22T18:50:46Z (GMT) No. of bitstreams: 2 Santos, Fabrício Cordeiro-2013-dissertação.pdf: 3235906 bytes, checksum: 8467e0e05ccaf4b70549da7b0e388498 (MD5) license_rdf: 23148 bytes, checksum: 9da0b6dfac957114c6a7714714b86306 (MD5) / Made available in DSpace on 2014-09-22T18:50:46Z (GMT). No. of bitstreams: 2 Santos, Fabrício Cordeiro-2013-dissertação.pdf: 3235906 bytes, checksum: 8467e0e05ccaf4b70549da7b0e388498 (MD5) license_rdf: 23148 bytes, checksum: 9da0b6dfac957114c6a7714714b86306 (MD5) Previous issue date: 2013-08-28 / Coordenação de Aperfeiçoamento de Pessoal de Nível Superior - CAPES / Cinephilia founds its place during the 1950s from the Heirs of Bazinian critical approach. The interest of young cinephiles as François Truffaut and Jean-Luc Godard in living a life around movies ended up in the creation of a new culture, which led to a special study of cinema, a policy of legitimizing movies and auteurs and a closer look at the mise en scène. Moreover, the importance of collective view and sociability to the flourishing cinephile, just like the presence of a certain fetish and practices and habits around the theater. Based on the concepts of cinephilia and its historical overview presented by the critic and researcher Antoine de Baecque, this work has as one of its objectives to look for distinctions between what is meant by cinephile for over fifty years and what is meant by cinephile today. Nowadays, media and communication amplify and make even more complex the relationship of the viewer with images, now subjected to a whole range of devices which are perfect for the mastery of the spectacle. Now films have to compete with the “all-image”, a term used by the media in the 1970s. Secondly, this work observes, through filmic analysis, manifestations of cinephilia in Quentin Tarantino’s last films, as well as its relationship with the “all-image”. / A cinefilia encontrou seu lugar no cinema a partir dos anos 1950. Herdeiros do olhar crítico baziniano, o interesse de jovens como François Truffaut e Jean-Luc Godard em se entregar a uma vida em torno dos filmes acabou por plantar uma nova cultura. Desenvolveu-se uma erudição própria do cinema, uma política de legitimação de filmes e autores, um olhar atento para a mise en scène, além de um certo fetiche e práticas e hábitos em torno da sala de cinema, do ver coletivo, a sociabilidade tão importante para o florescimento cinéfilo. Partindo dos conceitos de cinefilia e de seu apanhado histórico apresentado pelo crítico e pesquisador Antoine de Baecque, este trabalho tem como um de seus objetivos apontar distinções entre o que se entendia por cinéfilo há mais de cinquenta anos e o que se entende por cinéfilo hoje, tempo em que a mídia e a comunicação ampliam e problematizam a relação do espectador com as imagens, agora submetidas a todo um conjunto de aparatos ideal para a manifestação e domínio do espetáculo, fazendo com que o cinema dispute lugar com o que as mídias setentistas passaram a se referir como “tudo-imagem”. Num segundo momento, pretende observar, por meio da análise fílmica, as manifestações da(s) cinefilia(s) no cinema de Quentin Tarantino, cineasta autoral contemporâneo, assim como sua relação com o “tudoimagem”.

This thesis explores images of the Japanese schoolgirl as accessory to the Occidental Self in contemporary Orientalist pop culture in the US. In an analysis of a series of images by four different Western pop culture artists, each artist expresses an appreciation for Japan that is based primarily on their encounter with Japanese pop culture. Furthermore, they express identification with the Japanese Other and a desire to introject into Japanese subjectivities. However, lacking the material body needed for full immersion or identification with the Other, they produce the Japanese schoolgirl as an accessory to the Self. The accessory provides false immersion or identification with the Japanese Other. In this way, the Japanese schoolgirl becomes the embodiment of Japanese pop culture and an object for Western fetishization. / text

No description available.

Följande uppsats kommer att fokusera på relationen mellan Quentin Tarantino och blaxploitation, och syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida Tarantino väljer att representera sina svarta kvinnliga huvudkaraktärer annorlunda i sina blaxploitation-influerade filmer Jackie Brown (1997) och Django Unchained (2012) i jämförelse med representationen av svarta kvinnliga huvudkaraktärer i två av de mest kända blaxploitationfilmerna från 1970-talet, Coffy (1973) och Foxy Brown (1974). Den grundläggande teorin för uppsatsen är den feministiska filmteorin, men andra texter som berör representationen av kvinnor och specifikt svarta kvinnor på film är lika väsentliga. Mitt tillvägagångssätt för att besvara uppsatsens frågeställningar är att genom närläsning av de utvalda filmerna samt deras respektive kvinnliga karaktärer, med understöd av relevant litteratur och teorier, göra en jämförande analys. Slutresultatet visar att Tarantino i och med filmen Jackie Brown lyckas utveckla den svarta och starka kvinnliga karaktären från blaxploitation dock utan att föra vidare undergenrens problematiska sexualisering av kvinnokroppen. Däremot lyckas han inte lika bra i samband med Django Unchained, där den kvinnliga, ofta hjälplösa, huvudkaraktären främst visas som antingen någonting vackert eller någon som plågas för andras njutning.

<p>I december 2003 gick filmen <i>Kill Bill</i> upp på biograferna med ett våldsamt och blodigt innehåll. Reaktionerna blev starka, vilket kan bero på att <i>Kill Bill</i> är en actionfilm där kvinnorna har en annan roll än den lättklädda medhjälparen. Då kvinnorna står i fokus var filmen som gjord för en analysav hur just kvinnan gestaltas i filmens värld. Syftet med uppsatsen är att undersöka om de patriarkala strukturerna förändras när typiskt manliga roller intas av kvinnor. Analysen inriktar sig främst på filmen <i>Kill Bill</i>, men diskuterar också det sammanhang i vilket filmen skapats och lanserats det vill säga filmindustrin i Hollywood som knappast gjort sig känd för några jämställdhetssträvanden. In December 2003 the movie <i>Kill Bil</i>l premiered.</p> / <p>The reactions to its violent and bloody plot were strong, perhaps because <i>Kill Bill </i>is a film where women play different roles than the usual "sexy assistant", thus also making it suitable for an analysis of how women are represented on screen. The purpose of this thesis is to examine whether the patriarchal structures do change when the typical male part is given to by women characters. The analysis is mainly concentrated on the film <i>Kill Bill</i>, but will also discuss the context in which it was made - the Film Industry in Hollywood which has hardly been known for any ambition to achieve gender equality.</p>

I december 2003 gick filmen Kill Bill upp på biograferna med ett våldsamt och blodigt innehåll. Reaktionerna blev starka, vilket kan bero på att Kill Bill är en actionfilm där kvinnorna har en annan roll än den lättklädda medhjälparen. Då kvinnorna står i fokus var filmen som gjord för en analysav hur just kvinnan gestaltas i filmens värld. Syftet med uppsatsen är att undersöka om de patriarkala strukturerna förändras när typiskt manliga roller intas av kvinnor. Analysen inriktar sig främst på filmen Kill Bill, men diskuterar också det sammanhang i vilket filmen skapats och lanserats det vill säga filmindustrin i Hollywood som knappast gjort sig känd för några jämställdhetssträvanden. In December 2003 the movie Kill Bill premiered. / The reactions to its violent and bloody plot were strong, perhaps because Kill Bill is a film where women play different roles than the usual "sexy assistant", thus also making it suitable for an analysis of how women are represented on screen. The purpose of this thesis is to examine whether the patriarchal structures do change when the typical male part is given to by women characters. The analysis is mainly concentrated on the film Kill Bill, but will also discuss the context in which it was made - the Film Industry in Hollywood which has hardly been known for any ambition to achieve gender equality.