In Sweden, the concept of waivers in conjunction with notification of breach of contract is not regulated by the law. Instead, the Swedish High Court has devel-oped non-statuary principles regarding waivers and notification of breach in the past years. A party affected by a breach of contract may waive their contractual rights, or the right to assert penalties for breach of contract, either by approving the non-performance in whole or partially, or by refraining from enforcing some or all of the penalties associated to the breach. A waiver may be established expressly or through passivity. While waivers are not regulated by Swedish law the concept of waivers and notice of breach has long been regulated by American law through the Uniform Commercial Code (UCC) in general, UCC § 2-209 es-pecially, and American case law (common law). The codification of a legal area, such as regulations of waivers, is uncommon in American law and yet the UCC regulates fundamental parts of American contract law. The purpose of this thesis is to analyze waivers in conjunction with notice of breach in Swedish commercial contracts through elements of comparison with American law to further the discussion de lege ferenda. The ratio legis behind notification of a breach of contract is to inform the counterparty of the breach and inducing reasonable expectations that no waiver has been constituted. The notification needs to be made within a reasonable amount of time, and in Swedish precedent, disloyal actions can extend the acceptable time of notification. Moreover, The Swedish High Court has developed the concept of waivers based on principles of loyalty and passivity. In American law another element is added to distinguish if the non-breaching party has waived their rights: he or she must have acted actively against his or her contracted rights in a way that may be proved by “undisputed acts or language so inconsistent with [the party’s] purpose to stand upon his [or her] rights as to leave no opportunity for a reasonable inference to the contrary”. The standard for waivers is higher in American Law than in Swedish law and favors the written contract over inconsistent legal acts, or duties to act. There are primarily two reasons as to why an international outlook to the American legal system might help the Swedish legal system handle the concept of waivers and non-statuary notice of breach. First, it might help by raising the standard on when waivers are found to have been established in contractu, and furthermore it might create foreseeability for commercial parties over equity in individual cases.

Det svenska samhället och dess konkurrenslagstiftning bygger på principer om frihandel och perfekt konkurrens där monopol i princip är förbjudna. Tanken bakom detta är att konkurrens är något bra som leder till välfungerande marknader. Den rivalitet som uppstår mellan företag som konkurrerar med varandra föder ett större utbud för konsumenterna med varor och tjänster till bättre kvalité och lägre priser än om konkurrensen inte funnits. Samhällskollektivet som helhet vinner också på konkurrens då det bl a möjliggör nya innovationer, forskning och utveckling, högre sysselsättning och en starkare internationell ställning i världshandeln – något som främjar samhällsekonomin. För att konkurrensen ska fungera på ett bra sätt måste marknadens aktörer hålla sig till samma spelregler. Dessa spelregler återfinns i konkurrenslagen. Lagen innehåller två centrala förbudsbestämmelser varav en förbjuder konkurrensbegränsande samarbeten d v s karteller. Karteller stör konkurrensen på marknaden, något lagstiftaren och samhället ser mycket allvarligt på. Bryter ett företag mot förbudet kan det åläggas att betala konkurrensskadeavgift till staten, en slags böter som kan uppgå till mycket stora belopp. Konkurrensskadeavgifterna ska verka avskräckande och på så sätt motverka kartellbildning. Som ett komplement till detta finns det också inom konkurrensrätten utrymme för eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgifter för de företag som avslöjar en kartell som de medverkar i. Denna uppsats frågar sig vad syftet och tanken bakom detta eftergiftsprogram är då benådning är en aning främmande i den svenska rättsordningen samt om det finns andra åtgärder för att avskräcka företag från att bilda karteller.   Tanken bakom det svenska eftergiftsprogrammet är att det ska motverka företag från att medverka i karteller då incitamenten för alla deltagande parter att avslöja det förbjudna samarbetet och komma undan utan böter är påtagligt stor. Att delta i en kartell är förbjudet och osäkerheten i vilka man kan och inte kan lita på i ett förbjudet samarbete är något som bör få en part som överväger att ingå i ett sådant samarbete att tänka till igen. Vidare ska konkurrensmyndighetens arbete med att utreda kartellsamarbeten underlättas med hjälp av eftergiftsprogrammet, något det sannolikt också gör. Men, genom att snegla på länder som USA och Kanada från vilka inspirationen till eftergift i huvudsak kommer, skulle det även kunna finnas andra åtgärder att tillgripa i jakten på karteller.

Eftergift av konkurrensskadeavgift är, med sitt införande år 2002, ett förhållandevis nytt förfarande inom den svenska konkurrensrätten. Eftergiften kräver oftast en situation där kartellmedlemmar anger varandra och syftar således till att förhindra kartellverksamhet genom att skapa instabilitet inom kartellen. Dessutom underlättas de bevissvårigheter som ofta förknippas med dolda karteller. 　 Problematiken kring eftergift av konkurrensskadeavgift är oklarheterna kring möjligheten att neka eftergift för ett företag vars deltagande i kartellen har behäftats med synnerligen försvårande omständigheter. Sådana omständigheter kan anses vara återfall i kartellverksamhet, ledande roll inom kartellen eller påverkan på marknaden som lett till att företag utanför kartellen tvingats bort från marknaden. Detta ger således utrymme för en diskussion angående huruvida en situation där eftergift av konkurrensskadeavgift nekas ett företag kan uppkomma. Förutsatt att företaget i övrigt uppfyllt de kriterier som framgår av 3 kap. 12 § konkurrenslagen. 　 I fråga om bevissituationer kring kartellmål och de bevissvårigheter sådana förfarande ofta är behäftade med, finns det genom EU-rättspraxis riktlinjer för vilka beviskrav som ställs för att konkurrensskadeavgift ska kunna utdömas. Dessa beviskrav har uttryckts vara lägre än för brottmål och behöver således inte uppnå nivån "bortom allt rimligt tvivel". Däremot har inte någon lägre gräns för vilken nivå beviskraven bör uppnå, för att höga konkurrensskadeavgifter ska kunna utdömas, uttryckts. 　 Sammanfattningsvis finns det oklarheter förknippade med fall om eftergift och beviskrav, som skulle kunna leda till rättslig problematik, vilket kommer att analyseras närmare i denna uppsats.