Bakgrund: Depression utgör tillsammans med ångestsyndrom 90 procent av sjukskrivningarna i Sverige i de fall där psykisk ohälsa är bakomliggande orsak. De två vanligaste fysioterapeutiska behandlingsformerna vid depression är fysisk aktivitet och basal kroppskännedom. Syfte: Syftet var att utifrån kvalitativa studier sammanställa hur personer med depression upplever fysisk aktivitet och träning respektive basal kroppskännedom. Material och metod: Sökningarna gjordes i Web of Science, Scopus, Cinahl, PubMed, PsycINFO och PsycARTICLES genom avancerade sökningar samt fritextsökningar. Fem studier inkluderades, fyra studier för fysisk aktivitet och träning och en studie för basal kroppskännedom. Resultat: Behandlingsmetoderna bidrog till mestadels positiva upplevelser hos deltagarna vilket skapade förkroppsligad erfarenhet och ökad kroppsmedvetenhet. Detta ledde till ökad energi och ökat deltagande i livet i stort. Deltagarna beskrev känslan av att behöva bryta sig igenom ett motstånd och att det krävdes ett engagemang för att kunna överkomma de barriärer som diagnosen innebär. Stödet utifrån belystes och fysioterapeuten ansågs inneha en viktig roll som professionellt stöd. Konklusion: Fysioterapeuter bör ha ett professionellt bemötande, bygga en förtroendeingivande terapeutisk relation, inneha ett personcentrerat vårdperspektiv och individanpassa behandlingen. Genom detta utvecklas förkroppsligad erfarenhet vilket ökar kroppsmedvetenhet och leder till strategier som förbättrar livssituationen för personer med depression. Materialet till denna litteraturstudie var begränsat och visar på att det behövs mer forskning inom områdena.

Bakgrund: Depressionsprevalensen ökar i världen och kvinnor är överrepresenterade jämfört med män. Depressioner leder bland annat till aptitförändringar, bristande intresse för omgivningen och tidigare lustfyllda intressen samt isolering. Vidare påverkar den socioekonomiska sårbarheten kvinnor och mödrar som i sig kan bidra till stress, negativa tankar och öka risken för depression. Syfte: Att beskriva mödrars upplevelse av egentlig depression. Metod: Litteraturstudien utgjordes av två självbiografier som analyserades med utgångspunkt i kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Att inte räcka till för sig själv eller omgivningen; att uppleva sig ensam och inte tagen på allvar; hantera negativa känslor genom flykt och fasad; när tillvaron pendlar mellan liv och död. Slutsats: Mödrarna kämpade med yttre krav till att finna en inre kraft som gör att de kommer tillbaka till livet igen. Genom att ta dessa mödrars upplevelser på allvar och se individens resurser kan sjuksköterskan främja hälsa och lindra lidande.

Major depressive disorder (MDD) is a mood disorder majorly responsible for disability and mortality worldwide. With a lifetime prevalence of 15-20%, it is the main cause of functional impairment in Western societies as well as the fourth most debilitating illness in the world. Although the pathophysiology of MDD is not yet fully understood, some evidence that suggest the presence of a neuroanatomical deficiency have given rise to the theory of a specific imbalance in the monoamine neurotransmitters noradrenaline (NA) and/or serotonin (5-HT) levels in the brain. Overall, the various classes of antidepressant agents that have been developed to increase monoamine levels on the basis of this proposal have been successful. However, facts relating to prevalent escalation in the illness and recurring episodes of depression point towards a need to enhance clinical treatment. Most conventional antidepressants such as selective serotonin reuptake inhibitors (SSRI) and selective serotonin and noradrenaline inhibitors (SNRI) pose problems in symptomatic improvement. These include therapeutic lag, safety and tolerability issues, making more than 30% patients with MDD unable to reach adequate relief. In this respect, the action mechanism has moved beyond conventional SSRI and lead to the introduction of vilazodone, a novel antidepressant with an additional 5-HT1A partial agonist profile argued to be of potential benefit for a greater efficacy, faster onset of action and better tolerability. Using secondary data, this project aimed to evaluate the role of vilazodone as a SPARI-drug in the overall clinical treatment of MDD as well as its potential in addressing some of the most common obstacles in antidepressant treatment. Study results proved vilazodone’s efficacy to be superior to placebo. Patients across all studies showed significant improvement in depressive symptoms measured in MADRS and HAMD17. Vilazodone was also shown to be generally safe and tolerable but was not positively distinguished from placebo with regards to adverse effects. An overall, meaningful improvement in depressive symptoms was demonstrated in vilazodone, which reinforces its merit as an important treatment option for patients with MDD.

Major depressive disorder (MDD) is a mood disorder majorly responsible for disability and mortality worldwide. With a lifetime prevalence of 15-20%, it is the main cause of functional impairment in Western societies as well as the fourth most debilitating illness in the world. Although the pathophysiology of MDD is not yet fully understood, some evidence that suggest the presence of a neuroanatomical deficiency have given rise to the theory of a specific imbalance in the monoamine neurotransmitters noradrenaline (NA) and/or serotonin (5-HT) levels in the brain. Overall, the various classes of antidepressant agents that have been developed to increase monoamine levels on the basis of this proposal have been successful. However, facts relating to prevalent escalation in the illness and recurring episodes of depression point towards a need to enhance clinical treatment. Most conventional antidepressants such as selective serotonin reuptake inhibitors (SSRI) and selective serotonin and noradrenaline inhibitors (SNRI) pose problems in symptomatic improvement. These include therapeutic lag, safety and tolerability issues, making more than 30% patients with MDD unable to reach adequate relief. In this respect, the action mechanism has moved beyond conventional SSRI and lead to the introduction of vilazodone, a novel antidepressant with an additional 5-HT1A partial agonist profile argued to be of potential benefit for a greater efficacy, faster onset of action and better tolerability. Using secondary data, this project aimed to evaluate the role of vilazodone as a SPARI-drug in the overall clinical treatment of MDD as well as its potential in addressing some of the most common obstacles in antidepressant treatment. Study results proved vilazodone’s efficacy to be superior to placebo. Patients across all studies showed significant improvement in depressive symptoms measured in MADRS and HAMD17. Vilazodone was also shown to be generally safe and tolerable but was not positively distinguished from placebo with regards to adverse effects. An overall, meaningful improvement in depressive symptoms was demonstrated in vilazodone, which reinforces its merit as an important treatment option for patients with MDD.