Depression är en av de vanligast förekommande diagnoserna inom psykisk ohälsa, och i Sverige är idag över 4 % av befolkningen diagnostiserad med depression. Depression ger bland annat symptom i form av nedstämdhet, intresseförlust, sömnsvårigheter, förändrad aptit, koncentrationssvårigheter och suicidtankar och påverkar livskvalitén och arbetsförmågan i stor utsträckning. Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeutiska interventioner för vuxna diagnosticerade med depression och dess effekter utifrån arbetsterapeuters och klienters perspektiv. För att besvara frågeställningen gjordes en litteraturstudie baserad på sju kvalitativa artiklar. De i studien identifierade arbetsterapeutiska interventionsmetoderna var UWaT (Using Writing as Therapy), CW (Creative Writing), TTM (Tree Theme Method) Remotivationsprocessen, gruppterapi samt kreativt skapande. Från klienternas perspektiv beskrevs effekter i form av ökad självkänsla, bättre självinsikt, ökad motivation att delta i det vardagliga livet samt i vissa fall en ökad aktivitetsnivå. Arbetsterapeuternas upplevelser var att metoderna var krävande att arbeta med men givande för klienterna såväl som lärorika att arbeta med. Således föreslår denna studie att dessa arbetsterapeutiska interventioner kan användas som redskap inom behandlingen av vuxna med depression men vidare forskning behövs för att med studier designade att studera effekter av interventioner skapa belägg och riktlinjer för arbetsterapeuter som arbetar i området.

Bakgrund: Depressionssjukdomar orsakar lidande och är bland samhällets vanligaste ochmest kostsamma åkommor. Fysisk aktivitet har visat sig ha förebyggande och behandlandeinverkan för människors depressiva symptom, men det saknas underlag för huruvida dennabiverkningsfria behandlingsmetod har en inverkan på depressiva symptom för personer somhar en depressionsdiagnos. Syfte: Denna litteraturöversikt ämnade belysa fysisk aktivitetsinverkan på depressiva symptom hos vuxna individer som lider av diagnosen egentligdepression. Metod: 16 studier med såväl kvantitativ som kvalitativ ansats sammanställdessom en litteraturöversikt. Resultat: I majoriteten av studierna framkom det att fysiskaktivitet kunde ha en positiv inverkan på depressiva symptom samt öka tillfrisknande hospersoner med depressionsdiagnos. Ett sekundärt resultat framkom även, där fysisk aktivitetvisade sig ha olika effekt på ett antal hälsorelaterade variabler. Diskussion: Oavsett typ avintervention, tydde resultatet på att depression kan reduceras så länge patienten fick någontyp av insats. Sjuksköterskan bör se fysisk aktivitet som en tillgång i den holistiska vården avdepressionspatienter. Slutsats: Patienter med depressionsdiagnos finns inom allavårdinstanser och allmänsjuksköterskan kan med tydliga riktlinjer få ett verktyg för att utökainsatserna för patientgruppen. Fysisk aktivitet bör inte ses som en universalkur, men hos enmajoritet kan det ha en positiv effekt för depression.

Depression är en av de största folkhälsosjukdomarna i Sverige och leder vanligtvis till långvarig vård. Symtom vid depression är bland annat nedstämdhet och förlust av intresse eller nöje av aktiviteter som tidigare gett tillfredsställelse, sömnstörningar, nedsatt energi, koncentrationssvårigheter, låg självkänsla samt självmordstankar. Syftet med denna studie var att beskriva hur arbetsterapeutiska interventioner upplevs av personer med depression. För att besvara syftet gjordes en litteraturstudie baserad på nio kvalitativa artiklar som granskades och analyserades. Resultatet visade att arbetsterapeutiska interventioner vid depression upplevdes ha främjat återskapandet av rutin och struktur i livet, ökat välbefinnande och känslan av tillhörighet samt ingett hopp och mening hos deltagarna. Slutligen anser författarna att resultatet pekar på att arbetsterapeutiska interventioner har potential vid behandling av depression men att mer forskning behövs för att stärka evidensen kring hur arbetsterapeutiska interventioner kan användas vid behandling av denna målgrupp.

Bakgrund: Bipolär sjukdom kännetecknas av återkommande episoder av mani och egentlig depression med mellanliggande perioder av psykisk återhämtning. Huvudsymtomen vid en manisk episod är förhöjd, expansiv eller irritabel sinnesstämning, medan huvudsymtomen vid en egentlig depression är nedstämdhet och minskat intresse eller glädje. Bipolär sjukdom drabbar ungefär lika många män som kvinnor och brukar debutera i tonåren. Sjukdomen kan påverka familjerelationer, arbetsförmåga med mera. Livskvalitet är ett mått som kan användas för att mäta en individs välbefinnande och är betydelsefull att försöka mäta vid bipolär sjukdom. En allmänt accepterad definition på livskvalitet är Världshälsoorganisationens definition av livskvalitet. Deras definition av livskvalitet berör bland annat följande fyra områden: sociala relationer, fysisk hälsa, psykologiskt tillstånd och miljö. Syfte: Syftet var att beskriva livskvalitén hos vuxna med bipolär sjukdom. Metod: En litteraturöversikt gjordes med 15 artiklar hämtade från databaserna PubMed, Cinahl och PsychInfo. De sökord som användes vid databassökningarna var: ”bipolar disorder”, ”quality of life”, ”mania”, ”major depression”, ”euthymic” och ”social functioning”. De utvalda artiklarna beskrev livskvalitén hos vuxna med bipolär sjukdom, de var publicerade inom de senaste tio åren, de var skrivna på engelska och de var ”peer-reviewed” eller publicerade i en tidsskrift som var ”peer-reviewed”. Samtliga artiklar kvalitetsgranskades innan de inkluderades i föreliggande studie. Under bearbetningen av artiklarna delades informationen från de olika artiklarna in i tre teman beroende på vilken av de tre frågeställningarna informationen besvarade. Dessa teman blev sedan huvudrubriker i resultatet. Resultat: Både de patienter som hade en sjukdomsepisod och de med en normal sinnesstämning uppvisade sämre livskvalitet i jämförelse med friska individer. Faktorer som god sjukdomsinsikt, socialt stöd och rutiner var associerade med bättre livskvalitet, medan graden av depressiva och maniska symtom, stigande ålder och tidig sjukdomsdebut var associerade med sämre livskvalitet. De depressiva symtomen hade störst betydelse för den skattade livskvalitén och påverkade framför allt de fysiska och psykiska områdena av livskvalitén. Patienter med bipolär sjukdom med normal sinnesstämning uppvisade bäst livskvalitet följt av dem som befann sig i ett maniskt/hypomaniskt tillstånd, ett blandat tillstånd och ett depressivt tillstånd. Slutsats: Fynden från föreliggande studie visar att patienter med bipolär sjukdom upplever sämre livskvalitet i jämförelse med friska individer. Symtomen har troligtvis en stor betydelse när det gäller den sämre upplevda livskvalitén. Symtomen gör det svårt att upprätthålla relationer, bevara ett arbete, planera inför framtiden med mera. Dessutom lever dessa patienter i en oviss tillvaro där de aldrig vet när nästa sjukdomsepisod kommer, hur den kommer att manifestera sig eller hur allvarlig den kommer att vara.

No description available.

Bakgrund: Egentlig depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i världen. Depression kan leda till lidande och död och samhällskostnaderna för depression stiger för varje år. Den nuvarande behandlingen är väl beprövad, men vidare forskning för att hitta effektiva behandlingsmetoder för depression behövs. Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka hur fysisk aktivitet påverkar hälsan hos personer med depression och hur detta kan yttra sig. Metod: En litteraturstudie gjordes i databaserna Pubmed och SBU. Totalt identifierades 54 artiklar och 12 artiklar analyserades i full text. Granskning och analys av artiklarna genomfördes för att få fram bärande kategorier. Dorothea Orems egenvårdsteori användes som teoretisk ram. Resultat: Fysisk aktivitet har en positiv påverkan på depressiva symtom. I flera av studierna som undersöktes minskade symtom på depression efter fysisk aktivitet. Minskningen var oberoende av vilken typ av träningsform eller intensiteten i aktiviteten som genomfördes. Fysisk aktivitet vid egentlig depression hade positiv effekt på den fysiska hälsan där immunförsvaret stärktes och inflammatoriska markörer minskade. Slutsats: Fysisk aktivitet kan vara en användbar behandlingsform inom vården för att hjälpa deprimerade att lindra symtom på depression och minska riskerna för kroppsliga åkommor hos denna patientgrupp.

Bakgrund: Depression är ett folkhälsoproblem som ökar i Sverige och därmed ökar även behovet av fysioterapeuter som har kunskap inom psykosomatisk och psykiatrisk fysioterapi inom vården. En fysioterapeut kan erbjuda en mängd olika behandlingsmetoder vid depression. Det saknas en studie som beskriver vilka fysioterapeutiska behandlingsmetoder som använts kliniskt 2017 inom vuxenpsykiatrin i Sverige med fokus på egentlig depression. Detta är viktigt att klargöra för att bibehålla fysioterapeuter uppdaterade om arbetet som utförs kliniskt inom området fysioterapi och mental hälsa. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga vilka fysioterapeutiska behandlingar som användes vid behandling av egentlig depression inom vuxenpsykiatrin. Metod: Det var119 personer inom sektionen för Fysioterapeuter inom Mental Hälsa som deltog i studien och nåddes via en webbenkät. Resultat: Denna studie kartlade 47 behandlingsmetoder. Utifrån dessa var det 26 som klassificerades som regelrätta fysioterapeutiska behandlingsmetoder. De behandlingsmetoder som majoriteten av försökspersonerna använde i det kliniska arbetet var fysisk aktivitet 90 %, basal kroppskännedom 79 % och träning 61 %. Majoriteten 92 % svarade att de grundar sina val av behandlingsmetoder på både vetenskaplig grund och klinisk erfarenhet. Konklusion: Det finns många behandlingsmetoder som fysioterapeuten kan erbjuda en patient med depression och som ibland kombineras behandlingsmetoderna. Det fodras en större kartläggning för att täcka den fysioterapeutiska populationen som behandlar diagnosen egentlig depression.

Bakgrund: Depression utgör tillsammans med ångestsyndrom 90 procent av sjukskrivningarna i Sverige i de fall där psykisk ohälsa är bakomliggande orsak. De två vanligaste fysioterapeutiska behandlingsformerna vid depression är fysisk aktivitet och basal kroppskännedom. Syfte: Syftet var att utifrån kvalitativa studier sammanställa hur personer med depression upplever fysisk aktivitet och träning respektive basal kroppskännedom. Material och metod: Sökningarna gjordes i Web of Science, Scopus, Cinahl, PubMed, PsycINFO och PsycARTICLES genom avancerade sökningar samt fritextsökningar. Fem studier inkluderades, fyra studier för fysisk aktivitet och träning och en studie för basal kroppskännedom. Resultat: Behandlingsmetoderna bidrog till mestadels positiva upplevelser hos deltagarna vilket skapade förkroppsligad erfarenhet och ökad kroppsmedvetenhet. Detta ledde till ökad energi och ökat deltagande i livet i stort. Deltagarna beskrev känslan av att behöva bryta sig igenom ett motstånd och att det krävdes ett engagemang för att kunna överkomma de barriärer som diagnosen innebär. Stödet utifrån belystes och fysioterapeuten ansågs inneha en viktig roll som professionellt stöd. Konklusion: Fysioterapeuter bör ha ett professionellt bemötande, bygga en förtroendeingivande terapeutisk relation, inneha ett personcentrerat vårdperspektiv och individanpassa behandlingen. Genom detta utvecklas förkroppsligad erfarenhet vilket ökar kroppsmedvetenhet och leder till strategier som förbättrar livssituationen för personer med depression. Materialet till denna litteraturstudie var begränsat och visar på att det behövs mer forskning inom områdena.

Major depressive disorder (MDD) is a mood disorder majorly responsible for disability and mortality worldwide. With a lifetime prevalence of 15-20%, it is the main cause of functional impairment in Western societies as well as the fourth most debilitating illness in the world. Although the pathophysiology of MDD is not yet fully understood, some evidence that suggest the presence of a neuroanatomical deficiency have given rise to the theory of a specific imbalance in the monoamine neurotransmitters noradrenaline (NA) and/or serotonin (5-HT) levels in the brain. Overall, the various classes of antidepressant agents that have been developed to increase monoamine levels on the basis of this proposal have been successful. However, facts relating to prevalent escalation in the illness and recurring episodes of depression point towards a need to enhance clinical treatment. Most conventional antidepressants such as selective serotonin reuptake inhibitors (SSRI) and selective serotonin and noradrenaline inhibitors (SNRI) pose problems in symptomatic improvement. These include therapeutic lag, safety and tolerability issues, making more than 30% patients with MDD unable to reach adequate relief. In this respect, the action mechanism has moved beyond conventional SSRI and lead to the introduction of vilazodone, a novel antidepressant with an additional 5-HT1A partial agonist profile argued to be of potential benefit for a greater efficacy, faster onset of action and better tolerability. Using secondary data, this project aimed to evaluate the role of vilazodone as a SPARI-drug in the overall clinical treatment of MDD as well as its potential in addressing some of the most common obstacles in antidepressant treatment. Study results proved vilazodone’s efficacy to be superior to placebo. Patients across all studies showed significant improvement in depressive symptoms measured in MADRS and HAMD17. Vilazodone was also shown to be generally safe and tolerable but was not positively distinguished from placebo with regards to adverse effects. An overall, meaningful improvement in depressive symptoms was demonstrated in vilazodone, which reinforces its merit as an important treatment option for patients with MDD.

Major depressive disorder (MDD) is a mood disorder majorly responsible for disability and mortality worldwide. With a lifetime prevalence of 15-20%, it is the main cause of functional impairment in Western societies as well as the fourth most debilitating illness in the world. Although the pathophysiology of MDD is not yet fully understood, some evidence that suggest the presence of a neuroanatomical deficiency have given rise to the theory of a specific imbalance in the monoamine neurotransmitters noradrenaline (NA) and/or serotonin (5-HT) levels in the brain. Overall, the various classes of antidepressant agents that have been developed to increase monoamine levels on the basis of this proposal have been successful. However, facts relating to prevalent escalation in the illness and recurring episodes of depression point towards a need to enhance clinical treatment. Most conventional antidepressants such as selective serotonin reuptake inhibitors (SSRI) and selective serotonin and noradrenaline inhibitors (SNRI) pose problems in symptomatic improvement. These include therapeutic lag, safety and tolerability issues, making more than 30% patients with MDD unable to reach adequate relief. In this respect, the action mechanism has moved beyond conventional SSRI and lead to the introduction of vilazodone, a novel antidepressant with an additional 5-HT1A partial agonist profile argued to be of potential benefit for a greater efficacy, faster onset of action and better tolerability. Using secondary data, this project aimed to evaluate the role of vilazodone as a SPARI-drug in the overall clinical treatment of MDD as well as its potential in addressing some of the most common obstacles in antidepressant treatment. Study results proved vilazodone’s efficacy to be superior to placebo. Patients across all studies showed significant improvement in depressive symptoms measured in MADRS and HAMD17. Vilazodone was also shown to be generally safe and tolerable but was not positively distinguished from placebo with regards to adverse effects. An overall, meaningful improvement in depressive symptoms was demonstrated in vilazodone, which reinforces its merit as an important treatment option for patients with MDD.