Ekokardiografi är en mycket användbar teknik som bland annat kan bedöma vänsterkammarensfunktion hos hjärtat med hjälp av ejektionsfraktion (EF) och global longitudinell strain (GLS). EF är idag den metoden som används mest vid bedömning av vänsterkammarfunktionen och beräknas enligt Simpsons biplanmetod. GLS är en ny metod som mäter myokardiets deformation och har i tidigare studier visat sig vara en känslig metod och kan upptäcka förändringar i myokardiet tidigare än EF. Vid behandling av bröstcancer kan hjärtat påverkas toxiskt och därmed genomgår denna patientgrupp regelbundna kontroller med ekokardiografi.   Syftet med denna studie är att jämföra två ekokardiografiska metoder hos 20 stycken kvinnliga bröstcancerpatienter. Jämförelser har gjorts mellan EF beräknat med Simpsons biplanmetod (EFbi) och GLS samt mellan EFbi och EF beräknat från GLS (EFGLS). Detta är en kvantitativ retrospektiv studie där data insamlats mellan oktober-december 2014 på avdelningen klinisk fysiologi vid Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Den analysmetod som använts är McNemar´s test samt kappavärde. Resultatet av studien visar att EFbi och GLS gav en dålig överenstämmelse mellan metoderna och en rimlig överenstämmelse sågs mellan EFbi och EFGLS. Slutsatsen har dragits utifrån kappavärdet. / Echocardiography is a useful technique which can value the function of the left chamber of the heart by using ejection fraction (EF) and global longitudinal strain (GLS). Today EF is the most common method in assessments of the left chamber function and is calculated by Simpson´s biplanemethod. GLS is a new method that measures the myocardial deformation. It has been proved to be a sensitive method and can detect changes in the myocardium earlier than EF.   The purpose of this study is to compare two echocardiographic methods among 20 female breast cancer patients. Comparisons have been made between EF calculated with Simpson´s biplanemethod (EFbi) and GLS, and between EFbi and EF calculated by GLS (EFGLS). This is a quantitative retrospective study. The data used in this study was collected between October – December 2014 at the Department of Clinical Physiology at the Hospital Ryhov in Jönköping. The method used to analyse the results was McNemar´s test and Kappa value. The results of the study showed that EFbi and GLS gave a modest correspondence between the methods. A reasonable correspondence were observed between EFbi and EFGLS. The conclusion has been drawn from the kappa value.

No description available.

No description available.

Hintergrund: Bei etwa der Hälfte aller Patienten mit Herzinsuffizienz kann die Symptomatik auf eine Herzinsuffizienz bei erhaltener Ejektionsfraktion (HFPEF) zurückgeführt werden. Lange Zeit wurde der Herzinsuffizienz bei erhaltener Ejektionsfraktion eine bessere Prognose nachgesagt als der systolischen Herzinsuffizienz. Neuere Untersuchungen zeigen allerdings, dass die Prognose vergleichbar schlecht und gegenüber der Allgemeinbevölkerung deutlich herabgesetzt ist. Trotz großer klinischer Relevanz gibt es weder eine allgemeingültige Leitlinie zur Diagnostik der HFPEF noch eine überzeugende Therapie, die Morbidität und Mortalität reduziert. Auch ist bislang nicht geklärt, inwieweit sich demographische und klinische Faktoren auf die den Empfehlungen zugrunde liegenden Zielparameter auswirken. Ebenfalls ungeklärt ist, ob und wie diese krankheitstypischen, für die Diagnose wegweisenden Schlüsselparameter wie Leistungsfähigkeit, diastolische Funktion, neurohumorale Aktivierung und linksatriales und linksventrikuläres Remodeling auch unabhängig von demographischen und klinischen Faktoren untereinander assoziiert sind. Dieses ist von großem Interesse, da man die Parameter, anhand derer man eine Krankheit diagnostizieren und den Effekt einer Therapie messen will, gut kennen sollte und die Einflüsse, denen sie unterliegen, bekannt sein sollten. Material und Methoden: In der vorliegenden Arbeit werden Baselinedaten der Aldo-DHF-Studie präsentiert, die 422 ambulante Patienten mit einer symptomatischen Herzinsuffizienz bei erhaltener Ejektionsfraktion einschloss (mittleres Alter 67 Jahre, 48% männlich). Anhand dieser Daten wurden die Zusammenhänge zwischen zahlreichen demographischen und klinischen Charakteristika und Werten der Leistungsfähigkeit (peak VO 2), Werten der diastolischen Dysfunktion ( E/e‘), Höhe der neurohumoralen Aktivität (NT-proBNP) und Werten des kardialen Remodelings (linksatrialer Volumenindex und linksventrikulärer Massenindex) ermittelt sowie ihre Assoziation untereinander geprüft. Dazu wurden die Patienten nach ihrem jeweiligen NYHA-Stadium in zwei Gruppen unterteilt (NYHA-Stadium II, n= 363 Patienten; NYHA-Stadium III, n= 59 Patienten). Beziehungen zwischen Basischarakteristika und dem jeweiligen Zielparameter wurden zunächst mit einfacher Regression und anschließend mit multipler Regression untersucht. Beziehungen der Zielparameter untereinander wurden zum einen durch den Pearson-Korrelationskoeffizienten 5 Zusammenfassung 61 und zum anderen nach Adjustierung durch einen partiellen Korrelationskoeffizienten dargestellt. Ergebnisse: Wir stellten fest, dass das Alter der einzige Faktor ist, der sich auch unabhängig von demographischen und klinischen Faktoren signifikant negativ auf alle fünf untersuchten Schlüsselparameter auswirkt: die peak VO2 (p= < 0.001), das E/e‘ (p= 0,009), das NT-proBNP (p= < 0.001), den LAVI (p= 0.003) und den LVMI (p= 0.02). Die Leistungsfähigkeit (peak VO2) wird negativ durch ein weibliches Geschlecht (p= <0.001), chronotrope Inkompetenz (p= 0.002) und einzelne Begleiterkrankungen wie KHK (p= 0.002), DM (p= 0.05) und das Schlafapnoe-Syndrom(p= 0.02) beeinflusst. Außerdem wird die diastolische Funktion (E/e‘) durch weibliches Geschlecht (p= 0.008), durch einen höheren Pulsdruck (p= 0.04), eine niedrigere Ruheherzfrequenz (p= 0.03) und die Behandlung mit Betablockern (p= 0.001) herabgesetzt. Bei der Untersuchung des Zusammenhangs von Charakteristika des Patientenkollektivs und der neurohumoralen Aktivität zeigte sich, dass ein höherer BMI (p= 0.03) mit einem niedrigeren NT-proBNP-Spiegel assoziiert ist. Vorhofflimmern (p= < 0.001), eine niedrige Ruheherzfrequenz (p= 0.05), chronotrope Inkompetenz (p= 0.02), eine schlechte Nierenfunktion (p= 0.05), niedrige Hämoglobinspiegel (p= < 0.001), die Einnahme von Diuretika (p= 0.05) und Betablockern (p= < 0.001) sind hingegen mit einem erhöhten NT-proBNP-Spiegel assoziiert. Obgleich signifikant, korrelieren die peak VO2, E/e‘ und NT-proBNP unadjustiert lediglich moderat miteinander, während LAVI und LVMI gar nicht mit der Leistungsfähigkeit assoziiert sind. Nach Adjustierung entfällt die Signifikanz des zuvor genannten Zusammenhangs von peak VO2 mit E/e‘ und NT-proBNP. Das bedeutet, dass die Leistungsfähigkeit mit keinem der anderen Schüsselparameter in Zusammenhang steht, wenn man sie unabhängig von demographischen und anderen klinischen Faktoren betrachtet. Der Zusammenhang von E/e‘, NT-proBNP und LAVI sowie LVMI und LAVI bleibt auch nach Adjustierung bestehen. Patienten mit einem entsprechend den vorgegebenen Grenzwerten niedrigen NT-proBNP-Spiegel (NT-proBNP ≤ 220 ng/l) und niedrigen E/e‘-Werten (E/e‘ ≤ 15) hatten signifikant bessere peak VO2- und AT VO2-Werte als Patienten, bei denen auch nur einer dieser beiden Werte erhöht war. Schlussfolgerung: Wir untersuchten, welche demographischen und klinischen Faktoren mit der körperlichen Leistungsfähigkeit, der diastolischen Funktion, der neurohumoralen 5 Zusammenfassung 62 Aktivierung und dem linksatrialen sowie linksventrikulären Remodeling bei Patienten mit Herzinsuffizienz und erhaltener systolischer Funktion assoziiert sind. Besonders interessant war, dass die maximale Leistungsfähigkeit mit keinem der anderen diagnostischen Schlüsselparameter, unabhängig von demographischen und klinischen Faktoren, in Zusammenhang steht. Dennoch scheinen empfohlene Grenzwerte bei NT-proBNP und E/e‘ zur Diagnose einer HFPEF sinnvoll, da sie grundsätzlich Patienten mit einer niedrigeren peak VO2 selektieren. Die Herzinsuffizienz mit erhaltener EF ist ein multifaktoriell beeinflusstes klinisches Syndrom. Da die eingeschränkte Leistungsfähigkeit nicht unabhängig von anderen Faktoren mit den diagnostischen Parametern assoziiert ist, ist die individuelle Bewertung von Faktoren, die zu den Symptomen der Patienten beitragen, obligatorisch für die klinische Beurteilung und Therapie bei Patienten mit HFPEF.

Den vanligaste metoden som används för att undersöka hjärtats morfologi, anatomi samt funktion är tvådimensionell ekokardiografi. Vid bedömning av hjärtats globala systoliska kammarfunktion och väggrörlighet används ”vänster kammares utdrivnings- eller ejektionsfraktion” (VKEF). Vanligtvis görs en visuell bedömning men för att kunna göra en mer korrekt bedömning används ofta semiautomatiska mätningar och beräkningar som hjälpmedel eftersom det förenklar utlinjering av endokardiet.Syftet med studien är att jämföra semiautomatisk VKEF-bedömning utförd med automated 2D cardiac quantification (a2DQ) med visuellt skattad VKEF, vid transthorakal ekokardiografi. Inspelade ultraljudssekvenser från 50 tidigare utförda ultraljudsundersökningar ingick i studien. Patienter med arytmier såsom förmaksflimmer exkluderades. I studien jämfördes en beräknad VKEF erhållet med den semiautomatiska metoden a2DQ mot en visuellt bedömd VKEF utförd av erfarna bedömare. VKEF jämfördes initialt dels >55% dels <55% för det två metoderna. Dessutom gjordes ytterligare jämförelse enligt följande kriterier >55%, 45-54 %, 30-44 % och <30 %. Kappa-analys relaterat till den initiala bedömningen visade på en måttlig överensstämmelse (k = 0,47). Motsvarande analys gjord på de indelade kriterierna erhölls en kappa koefficient på 0,41. Den visuella bedömningen ger i denna studie högre VKEF. Studien tyder på att a2DQ är en mindre lämplig metod då den undervärderar VKEF och bör inte rekommenderas som stöd för oerfarna bedömare. / The most commonly used method to examine the heart’s morphology, anatomy and function within clinical context is 2-dimensional echocardiography.When assessing the heart’s global systolic ventricular function and wall mobility the left ventricular ejection fraction (LVEF) is utilized. To aid with the visual assessment, semi-automatic measurements and calculations are often used. These computerized methods automatically measure the heart volume using the reference point’s outline at the endocardium. The aim of this study is to compare a semi-automatic LVEF-assessment method, automated 2D cardiac quantification (a2DQ), to visually assessed LVEF using transthoracic echocardiography. Recorded ultrasound sequences from 50 previously performed ultrasound studies were included in the study. Patients with arrhythmias such as atrial fibrillation were excluded. In the study, an estimated LVEF obtained with the semiautomatic method a2DQ was compared to a visually evaluated LVEF performed by experienced examiner. LVEF was initially compared to> 55% <55% for the two methods. In addition, further comparison was made according to the following criteria> 55%, 45-54%, 30-44% and <30%. Kappa analysis related to the initial assessment showed moderate consistency (k = 0.47). Corresponding analysis made on the categorized criteria obtained a kappa coefficient of 0.41. The visual assessment gives higher LVEF in this study.The study suggests that a2DQ is a less appropriate method as it underestimates LVEF and should not be recommended as support for inexperienced examiners.

Vänster kammares ejektionsfraktion (EF) är ett mått på hur stor andel av den diastoliska kammarvolymen som pumpas ut under systole. EF anges i procent och tillämpas främst för bedömning av den globala systoliska vänster-kammarfunktionen och beräknas med hjälp av den slutdiastoliska volymen (EDV) och den slutsystoliska volymen (ESV). För närvarande är tvådimensionell ekokardiografi (2DE) den mest använda metoden för bestämning av vänster-kammarvolymer och EF med hjälp av Simpsons biplanmetod. Då 2DE kräver god erfarenhet för optimal bildinsamling samt att Simpsons gör geometriska antaganden av vänsterkammarens form, kan denna kombination visa sig vara problematisk, speciellt hos patienter med avvikande vänsterkammarform. Introduktionen av tredimensionell ekokardiografi (3DE) har gjort det möjligt att undvika geometriska antaganden tack vare den pyramidala datainsamlingen samtidigt som metoden anses vara mindre användarkänslig. Syftet med denna studie är att studera om undersökarens erfarenhet har en signifikant betydelse vid bestämning av vänster kammares EDV och ESV samt EF för respektive metod. Studien omfattade 20 deltagare med normal och avvikande systolisk vänster-kammarfunktion men inkluderade inte förmaksflimmer/-fladder, arytmi, pacemaker och andningsproblem. Deltagarna genomgick en riktad ekokardiografisk undersökning där bildinsamlingen utfördes av en erfaren undersökare och mätningarna av respektive volym utfördes av samma erfarna undersökare samt av en oerfaren. Resultaten av studien visade endast en signifikant skillnad för EF med 2DE mellan undersökarna (p = 0,03) samt en icke-signifikant korrelation (r = 0,267, p = 0,255). Däremot visade Bland-Altmananalyserna god överensstämmelse för samtliga mätningar mellan undersökarna. Därmed har denna studie visat att erfarenheten har en signifikant betydelse vid bestämning av EF med 2DE men inte med 3DE. / The left ventricular ejection fraction (EF) is a measurement of how much of the end-diastolic ventricular volume is ejected during systole. EF, specified in percent, is mainly used to evaluate the left ventricular global systolic function and is calculated with the end-diastolic volume (EDV) and the end-systolic volume (ESV). Two-dimensional echocardiography (2DE) is currently the most commonly used imaging method for the assessment of the left ventricular volumes and EF, along with Simpson’s biplane. The combination of 2DE requiring good level of experience to achieve optimal image acquisition and Simpson’s geometric assumptions of the left ventricular shape could prove to be problematic, especially in patients with abnormal left ventricular shape. The introduction of three-dimensional echocardiography (3DE) has made it possible to avoid the geometric assumptions due to the pyramidal data acquisition. At the same time the method is also considered to be much more user-friendly. The aim of this study is to investigate if the sonographer’s experience is of importance when assessing EDV, ESV and EF of the left ventricle using both imaging methods. The study included 20 participants with normal and abnormal left ventricular systolic function but did not include atrial fibrillation and flutter, arrhythmia, pacemakers and patients with the inability to hold their breath. The participants underwent a modified echocardiographic examination and the image acquisitions were performed by an experienced sonographer. The measurements were performed by the same experienced sonographer and by an inexperienced one. The results of this study showed a significant difference only for EF with 2DE between the sonographers (p = 0,03) as well as a non-significant correlation (r = 0,267, p = 0,255). The Bland-Altman analyses, however, showed good level of agreement for all measurements. Consequently, this study has shown that experience is of importance when assessing EF with 2DE, but not with 3DE.

Echocardiography examination is an important and familiar method for heart`s examination. Echocardiography is used to assess the function of the heart during to check the heart disease. In an echocardiography examination, the heart´s flow rates, contractility (pumping capacity), wall thickness, and inner diameter can be examined. All these examinations are done with the help of evolution of the ultrasonic waves that the ultrasonic transducer sends out and receives. The transducer consists of piezoelectric crystals that can both transmit and receive ultrasonic waves with frequencies exceeding 20 kHz. The purpose of the study is to compare the measurement of the left ventricular ejection fraction (LVEF) between an experienced biomedical scientist (BMA) and a student. In addition to see how the image quality affects the result. The measurement was performed by using the Simpson method. The result was analyzed by using with a static method. The results were analyzed by using a paired t-test to see if there is any significant difference between the performance of a BMA and a student. The measurement was performed on apical 4-chamber and apical 2-chamber image. The study included 30 patients, both heart -healthy and cardiac patients of the genders. The result showed that there is a significant difference in the performance of LVEF- measurements between BMA and student, with lower values measured by the student. / Ekokardiografiundersökning är en viktig och vanlig metod vid undersökning av hjärtat. Ekokardiografi används för att bedöma hjärtats funktion vid utredning av hjärtsjukdomar. Vid en ekokardiografiundersökning kan hjärtats flödeshastigheter, kontraktilitet (pumpförmåga), väggtjocklek, och innerdiameter undersökas. Alla dessa undersökningar görs med hjälp av tolkning av ultraljudsvågorna som ultraljudsgivaren skickar ut och tar emot. Givaren består av piezoelektriska kristaller som kan både sända och tar emot ultraljudsvågor med frekvens på över 20 kHz. Syftet med denna studie är att jämföra mätningen av den vänstra ventrikulära ejektionsfraktion (LVEF) mellan en erfaren biomedicinsk analytiker (BMA) och en student samt att se hur bildkvalitén påverkar resultatet. Mätningen utfördes med Simpsons- metoden. Resultatet analyserades med hjälp av en statistisk metod. Resultatet analyserades med hjälp av parat t-test för att se om det finns någon signifikant skillnad mellan utförandet av en BMA och en student. Mätningen utfördes på apikala 4-kammarbilder och apikala 2-kammarblider. Studien inkluderade 30 patienter, både hjärtfriska och hjärtsjuka patienter av både könen. Resultatet visade att det finns en signifikant skillnad i utförande av LVEF- mätningar mellan BMA och student, med lägre uppmätta värden av studenten.

Introduktion: Vid ekokardiografi används ultraljudsvågor med frekvens över 20 000Hz. Ultraljudssändare med piezoelektriska kristaller används för att generera ljudvågor som skickas ut i kroppen, reflekteras och sedan återvänder till kristallerna för att skapa en ultraljudsbild. Ejektionsfraktionen uttrycker hur stor del av den diastoliska volymen som pumpas ut i kroppen under systole och är en viktig parameter vid bedömning av den globala systoliska funktionen. Den rekommenderade metoden Simpsons biplan jämförs med Philips automatiska funktion a2Dq, som utgår ifrån speckle tracking principen, för bedömning av ejektionsfraktionen. Material och metod: 32 hjärtfriska testpersoner mellan 20–43 år inkluderades i tvärsnittsstudien. Apikala 4- och 2-kammarbilder insamlades ifrån testpersonerna och användes för beräkning av ejektionsfraktionen. Den manuella metoden Simpsons biplan grundas på operatörens utlinjering av endokardiet. Den automatiska funktionen a2Dq utgår ifrån 53 hjärtmodeller och placerar en region of interest automatiskt. Den semiautomatiska funktionen används genom att operatören modifierar region of interest men inte längden av vänsterkammaren. Resultat: Resultatet visade att det inte förelåg någon signifikant skillnad i mätvärdena av ejektionsfraktionen mellan de tre mätprinciperna. Den semiautomatiska och manuella metoden som är operatörsberoende hade likvärdiga mätresultat. Den automatiska funktionen erhöll totalt 6 mätvärden som hamnade utanför normalgränserna. Diskussion: Automatiska funktioner för bedömning av ejektionsfraktionen utvecklas snabbt och kräver utvärderingar. Automatiska mätningar har påvisats vara fördelaktiga då de inte är så tidskrävande som den manuella Simsons biplanmetoden. Tidsaspekten framhävs i de flesta studier dock på bekostnad av säkra mätresultat. Observationerna i denna studie påvisar att den automatiska funktionen inte är säker nog för användning. Konklusion: Enligt observationer ifrån denna studien rekommenderas att den automatiska funktionen ifrån Philips inte används. / Introduction: Ultrasound are soundwaves with frequencies above 20 000Hz. Piezoelectric crystals are used to generate sound waves that can be transmitted into the tissue and reflected back to the crystals to obtain an ultrasound image. The ejection fraction expresses how much blood the left ventricle pumps out with each contraction and is an important parameter for assessment of the hearts global systolic function. The recommended method Simpson´s biplane to assess ejection fraction is compared with Philips automatic function a2Dq, which is based on the principle of speckle tracking. Material and method: The study population included 32 tests subjects with age between 20-43 years old. The test subjects had no records of earlier heart pathologies. Apical 4- and 2-chamber images were collected for the purpose to measure the ejection fraction. The manual method Simpson´s biplane is based on the sonographers manual tracking of the endocardial border. The automatic function a2Dq is based on 53 heart models with different anatomy and physiology and applies a region of interest automatically along the endocardial border. The semi-automatic function allows the sonographer to adjust the region of interest but not the length of the chamber. Result: The result showed that there was no significant difference in the measured values of ejection fraction between the three different techniques. The semi-automatic and Simpson´s biplane method showed equivalent results. The automatic function showed a wide variance of measurements which resulted with a total of 6 measurement ended up below the normal values for ejection fraction. Discussion: Automatic functions for assessing the ejection fraction rapidly develops and requires validations. Automatic functions have shown to be advantageous as the are not as time-consuming as the manual Simpson´s biplane method. In most studies, however, the time aspect is emphasized at the expense of correct measurements results. The observations in this study show that the automatically function a2Dq from Philips are not providing correct measurements. Conclusion: According to observations in this study, it´s recommended that the automatic function from Philips shouldn’t be used.

No description available.

Aims In heart failure with preserved ejection fraction (HFpEF), the reduction of nitric oxide (NO)-bioavailability and consequently endothelial dysfunction leads to LV stiffness and diastolic dysfunction of the heart. Besides shear stress, high-density lipoprotein (HDL) stimulates endothelial cells to increased production of NO via phosphorylation of endothelial nitric oxide synthase (eNOS). For patients with heart failure with reduced ejection fraction, earlier studies demonstrated a positive impact of exercise training (ET) on HDL-mediated eNOS activation. The study aims to investigate the influence of ET on HDL-mediated phosphorylation of eNOS in HFpEF patients. Methods and results The present study is a substudy of the OptimEx-Clin trial. The patients were randomized to three groups: (i) HIIT (high-intensity interval training; (ii) MCT (moderate-intensity continuous training); and (iii) CG (control group). Supervised training at study centres was offered for the first 3 months. From months 4–12, training sessions were continued at home with the same exercise protocol as performed during the in-hospital phase. Blood was collected at baseline, after 3, and 12 months, and HDL was isolated by ultracentrifugation. Human aortic endothelial cells were incubated with isolated HDL, and HDL-induced eNOS phosphorylation at Ser1177 and Thr495 was assessed. Subsequently, the antioxidative function of HDL was evaluated by measuring the activity of HDL-associated paraoxonase-1 (Pon1) and the concentration of thiobarbituric acid-reactive substances (TBARS). After 3 months of supervised ET, HIIT resulted in increased HDL-mediated eNOS-Ser1177 phosphorylation. This effect diminished after 12 months of ET. No effect of HIIT was observed on HDL-mediated eNOS-Thr495 phosphorylation. MCT had no effect on HDL-mediated eNOS phosphorylation at Ser1177 and Thr495. HIIT also increased Pon1 activity after 12 months of ET and reduced the concentration of TBARS in the serum after 3 and 12 months of ET. A negative correlation was observed between TBARS concentration and HDL-associated Pon1 activity in the HIIT group (r = −0.61, P < 0.05), and a trend was evident for the correlation between the change in HDL-mediated eNOS-Ser1177 phosphorylation and the change in peak V̇O2 after 3 months in the HIIT group (r = 0.635, P = 0.07). Conclusions The present study documented that HIIT but not MCT exerts beneficial effects on HDL-mediated eNOS phosphorylation and HDL-associated Pon1 activity in HFpEF patients. These beneficial effects of HIIT were reduced as soon as the patients switched to home-based ET.