This thesis considers Seven Easy Pieces, Marina Abramović’s 2005 cycle of re-performances at the Guggenheim Museum, as part of a broader effort to recuperate the art of the 1960s and 1970s. In re-creating canonical pieces known to her solely through fragmentary documentation, Abramović helped to bring into focus how performances by Joseph Beuys, Bruce Nauman, Gina Pane, Vito Acconci, Valie Export, and herself were being re-coded by the mediating institutions. Stressing the production of difference, my analysis revolves around two of the pieces in detail. First, the Deleuzian insight that repetition produces difference sheds light on the artist’s embellishment of her own Lips of Thomas (1975) with a series of Yugoslav partisan symbols. What follows is an examination of the enduring role of this iconography, exploring the 1970s Yugoslav context as well as the more recent phenomenon of “Balkan Art,” an exhibition trend drawing upon orientalizing discourse. While the very presence of these works in Tito’s Yugoslavia complicates the situation, I show how the transplanted vocabulary of body art may be read against the complex interweaving of official rhetoric and dissident activity. I focus on two distinct interpretations of Marxism: first, the official emphasis on discipline and the body as material producer, and second, the critique of the cult of personality as well as dissident notions about the role of practice in social transformation. It is in this sense that a distinctly spiritualist vocabulary also acquires a political dimension in drawing upon movements such as Fluxus and Neo-Dada, and underscoring the value of the immaterial and the non-productive. Finally, I explain how a reversal of Slavoj Žižek’s tripartite structure of ideology can help to articulate how a repetition of Beuys’s actions in this context actually displaces their cosmological aspect by virtue of the re-enactment setting alone. / Arts, Faculty of / Art History, Visual Art and Theory, Department of / Graduate

abstract: Individuals have multiple identities, and several of them may be simultaneously driving enacted behavior in a given context. Scholars have suggested that intrapersonal identity networks – the combination of identities, relationships between identities, and identity characteristics – influence enactment. However, very little is known about the process by which several components of one’s identity network result in a single stream of enactment. This is important because different factors (e.g., leader actions) may impact this process and, in turn, change the way people act in organizations and interpret the actions of others. I examined a healthcare system designed to surgically treat cancer patients. Taking an inductive interpretivist approach, and using grounded theory methodology, I developed a process model of intrapersonal identity network enactment that also takes into account interpretations of other system members’ enactment. My findings contribute to the social identity literature by suggesting that a common, highly central identity is not enough to align behavior in organizations. Instead individuals may enact a common “higher-order” identity in combination with the rest of their identity network in ways that actually work against each other, even as they genuinely work toward the same purpose. I also extend the literature on multiple identities by explicating a process by which four different identities, and four characteristics of each identity, foster enactment toward the surgical system. Finally, I show how one’s intrapersonal identity network influences how they interpret the enacted behavior of others. In doing so, I extend the identity threat and opportunity literature by showing how one person’s identity threat is another’s identity opportunity, even when they share a common higher-order identity. In short, my study shows how individuals can work against each other, even when they are genuinely working toward the same purpose. / Dissertation/Thesis / Doctoral Dissertation Business Administration 2020

Syftet med denna fallstudie är att undersöka hur ett arbetslag i förskolan pratar om systematiskt kvalitetsarbete samt vilka konstruktioner av det systematiska kvalitetsarbetet som skapas i dessa samtal. I studien deltog ett arbetslag med förskollärare och barnskötare från en kommunal förskola via en fokusgruppsintervju och tre observationer av arbetslagets gemensamma planeringar. Resultat visar att genomförandet av policy i förskolan är en invecklad process där det krävs att de deltagande pedagogerna inte bara tolkar policy som skollag och läroplanen för förskolan, utan också att de måste göra dessa tolkningar till sina egna innan de kan applicera tolkningar i verksamheten. Lika så visar analysen av pedagogernas samtal att i genomförandet av det systematiska kvalitetsarbetet i arbetslagets praktik finns många olika former av styrning och styrningsmekanismer. Dessa styrningsmekanismer formar arbetslagets möjligheter att tolka, översätta och genomföra ett systematiskt kvalitetsarbete. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kan resultatet förklaras genom att pedagogerna styr och blir styrda av de olika former av policy som finns kring ämnet systematiskt kvalitetsarbete och att detta påverkar vilka konstruktioner av systematiskt kvalitetsarbete som kan skapas av arbetslaget

No description available.

Abstract Background: Access to adequate palliative care has been identified as a challenge globally, in Canada, and in the province of Ontario. While pockets of excellence exist, there is a national call for allocation of resources and implementation of best practices to improve the care for individuals with life limiting illnesses. Furthermore, the location of care along with a desire for dying at home has shifted responsibility onto family members often without the equivalent shift in community resources to meet patient and family needs. To respond to issues of access and quality, nurse practitioners (NPs) have been increasingly added to diverse practice settings across the globe and research showing how they are contributing to diverse care settings. As a strategy to improve community palliative care locally, NPs have been added to community settings in Ontario. However, because NPs are new to palliative care settings little is known about how NPs enact their role within this unique context. NP role enactment is defined as the actual activities that NPs engage in that constitute their daily work. Aim: The purpose of this study is to better understand how NPs enact their role as consultants in a specific community palliative care setting in Ontario. Methodology and Methods: A focused ethnography was conducted in one specific geographic health administration region of Ontario between July of 2018 and October of 2020. A convenience sample was used recruiting NPs from one community palliative care consultation team. Data collection methods included observation (487.5 hrs over 89 discrete observation sessions, distributed across 7 study participants), fieldnotes and semi-structured interviews with participants (n = 7 NPs). Results: The NPs enacted their role with patients by formulating relationships, that for them, facilitated a deeper understanding of the patient and family situation, strengths, challenges and desires. Using conversations and conversational skills to have difficult and important conversations, NPs facilitated future planning for patients. Conversations also included addressing questions about MAiD, which were nuanced and often about more than MAiD, also addressing fears of suffering and uncertainty. The NPs used advanced clinical judgment and skill to diagnose and treat complex and difficult to manage symptoms and supported families to understand complicated medication regimes. Valuing their role as educators, the NPs supported their peers by offering teaching and providing clinical support in complex care scenarios. Pull together disparate and loosely connected care providers, NPs created a shared understanding of patient needs. Deficiencies in community care resourcing and organization made it difficult at times for NPs to facilitate continuity in care or to build capacity. The NPs often navigated an environment where nursing staffing was transient, inconsistent and overextended and where physicians were inconsistently available to support rapidly evolving situations. Conclusion: Findings suggest that NPs have an important role to play in supporting patients and families as well as supporting their nursing and physician colleagues. Furthermore, the broader system would benefit from embedding palliative care NPs more systematically. However, broader structural enhancements like shared communication and documentation mechanisms and adequate staffing across care settings need to be addressed to maximize the potential contributions NPs are able to offer.

Syftet med denna fallstudie är att undersöka hur ett arbetslag i förskolan pratar om systematiskt kvalitetsarbete samt vilka konstruktioner av det systematiska kvalitetsarbetet som skapas i dessa samtal. I studien deltog ett arbetslag med förskollärare och barnskötare från en kommunal förskola via en fokusgruppsintervju och tre observationer av arbetslagets gemensamma planeringar. Resultat visar att genomförandet av policy i förskolan är en invecklad process där det krävs att de deltagande pedagogerna inte bara tolkar policy som skollag och läroplanen för förskolan, utan också att de måste göra dessa tolkningar till sina egna innan de kan applicera tolkningar i verksamheten. Lika så visar analysen av pedagogernas samtal att i genomförandet av det systematiska kvalitetsarbetet i arbetslagets praktik finns många olika former av styrning och styrningsmekanismer. Dessa styrningsmekanismer formar arbetslagets möjligheter att tolka, översätta och genomföra ett systematiskt kvalitetsarbete. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kan resultatet förklaras genom att pedagogerna styr och blir styrda av de olika former av policy som finns kring ämnet systematiskt kvalitetsarbete och att detta påverkar vilka konstruktioner av systematiskt kvalitetsarbete som kan skapas av arbetslaget.

Läroplanen för förskolan är tydlig med att barn har rätt till delaktighet och inflytande.Vid tolkning och konstruktion av uppdraget barns inflytande framträder flera motsättningar, och för att uppnå syftet att synliggöra förskollärares tolkning och tillämpning av barns inflytande undersöker vi frågeställningen “Hur iscensätter förskollärare sitt uppdrag att ge barn inflytande?”. Empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer. Efter transkribering gjordes en tematisk analys med utgångspunkt i policy enactment-teorin, vilket också utgör teoretiskt ramverk för studien, för att urskilja återkommande teman och kategorier i informanternas svar. De teman som återkom sammanställdes under tre kategorier: iscensättning genom att hantera läroplanens målsättningar, iscensättning som demokratisk medborgarfostran och iscensättning genom att lyssna till barnen. De tre tolkningarna, under respektive kategorier, innehåller vart och ett sina dilemman och ger upphov till motsättningar. Dessa motsättningar diskuteras mot bakgrund av tidigare forskning.

Extra anpassningar måste erbjudas och utvärderas för att bemöta elevers olika behov i Sverige. Tidigare forskning visar däremot att kunskap är begränsad om hur extra anpassningar implementeras, utvärderas och upplevs av gymnasielärare i Sverige. Föreliggande studiens syfte är att öka kunskap om extra anpassningar eftersom det har blivit ettstort dilemma inom skolvärlden idag. Med stöd av policy enactment teori och reflexiv tematisk analysmetod undersökslärares upplevelser kring extra anpassningar i en skola med en överrepresentation av elever som har diverse behov. Studien bygger på individuella semi-strukturerade intervjuer med sex gymnasielärare som har genomfört och dokumenterat extra anpassningar de senaste åren. Fem huvudteman kom fram från analysen. Dessa var kommunikation, stöd, arbetsbelastning, extra anpassningars genomförbarhet och effekter av extra anpassningar på eleverna. Studiens resultat visar att alla deltagare upplever en mycket hög arbetsbelastning och brist i kommunikationen med EHT och skolledningen under hela implementeringsprocessen samt en stor saknad av stöd gör det svårare för dem att möta elevers olika behov. De flesta deltagarna var överens om att det finns en del anpassningar som går att genomföra i klassrummet särskilt om det handlar om gruppanpassningar eller mycket enkla åtgärder men vad det gäller att erbjuda elever individuell hjälp blir det mycket svårare. Studien visar också att det blir svårt för lärarna att med säkerhet uttala sig om effekten som anpassningar har på eleverna ändå upplever de att många anpassningar ger effekt enligt vad de ser i klassrummet men att hjälpa eleverna för mycket kan också föra med sig negativa konsekvenser med tanke på att eleverna läser högskoleförberedande program. Slutligen upplever deltagarna att det som bestäms på organisationsnivå inte går att implementera i praktiken med de förutsättningarna de har. Studien avslutas med en diskussion av resultat och val av metod.

Syftet med denna magisteruppsats var att synliggöra och kritiskt granska lärares erfarenheter av kollegialt lärande som ett medel för att stärka lärares kompetens i att arbeta förebyggande. Studien baserade sig på intervjuer av sex lärare från en gymnasieskola som under lång tid har arbetat med kollegialt lärande och pedagogisk utveckling. Studien avsåg att ta reda på hur lärare i sin lokala kontext tolkade de två begreppen kollegialt lärande och förebyggande arbetssätt, hur de handlade för att omsätta idéerna från det kollegiala lärandet för att främja elevernas lärande samt att undersöka vad lärarna uppfattade som möjliggörande och hindrande faktorer med kollegialt lärande som medel för att utveckla undervisningen. Eftersom studien avsåg att undersöka tolkningar, översättningar och urval samt iscensättningar användes det teoretiska ramverket policy enactment. Studien visade att lärarna i varierande utsträckning gör handling av det kollegiala lärandet, men att samtliga lärarna har utvecklat sina undervisningsmetoder för att främja elevernas lärande.

The purpose of this study was twofold: (a) to compare preschool children's comprehension of a story after either enacting the story or participating in an art project, and (b) to qualitatively describe the children's interactions during the more interactive story enactment instruction. Twenty children from two Head Start classrooms were told the stories as a class, and then participated in either an art project (AP) or story enactment (SE) in small groups. The children in each classroom each heard three stories followed by the AP condition, and three followed by the SE condition. The children's comprehension of the story was tested after the story was initially read, and again after the AP or SE by having the children participate in a joint retelling of the story in which the child was asked to fill in several pieces of information as the examiner told the story. Children's comprehension of the story was significantly better after receiving story enactment instruction than after art project instruction, although significant variability was present. Children's interactions during the story enactment were evaluated using a rubric. Children's participation varied from story to story. Smaller group sizes and repeated enactments were beneficial to most children's participation in the story.