Leken betonas som en viktig del för barns kommunikation, samspel och utveckling. Dock visar forskning en problematik kring lek och lärande då förskollärares rädsla för att ta över barns lek framträder och förskollärare istället väljer att stå utanför lek. Denna problematik står i kontrast med förskollärares möjlighet att använda språkutvecklande arbetssätt i lek tillsammans med barnen. Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur förskollärares metakommunikation med barn i lek kan bidra med potentiella möjligheter att främja barns språkande. Närmare bestämt handlar studiens syfte om att synliggöra hur förskolläraren använder variation i barns lek för att främja barns egna initiativ och möjliga utveckling av nya erfarenheter på ett sätt som kan synliggöra barns språkande. För att besvara studiens syfte genomfördes kvalitativa observationer där tre förskollärare medverkar, valda genom ett subjektivt urval. Studiens empiri analyseras med inspiration från en utvecklingspedagogisk ansats, där interaktion och kommunikation ses som centrala delar i barns lek och lärande. Studiens resultat visar att förskollärarna uppmuntrar barnen till att reflektera om vad som sägs och görs i leken, med strävan efter att öka barns medvetenhet kring handlingar och innehåll i leken. Dessutom visar resultatet att förskollärare använder variation i fråga om anpassning av kommunikation och innehåll utifrån barnen de samspelar med i leken samt att förskollärare lyssnar in barnen genom att utgå från barnens görande i leken med avsikt att främja barnens språkande. Slutsatsen är att förskollärare till stor del interagerar med barn i lek genom olika strategier som främjar barns reflektion, aktörskap och språkande i lek. Detta genom att metakommunicera tillsammans med barn i och om leken, tillföra variation i leken utifrån barnen och lekens innehåll, liksom tillvarata barns erfarenheter genom att vara lyhörd gentemot barns görande i lek.