I EU råder det idag en tänkt etableringsfrihet för företag inom gemenskapen. EUD har genom ett antal avgörande domar gett en bild av hur tolkningen av den stadgade etableringsfriheten ska ske. På grund av etableringsfriheten och EUDs praxis genom åren har möjligheter kommit upp för medlemsstater att konkurrera med varandra för att erhålla den bästa lagstiftningen för bolag att starta upp sin verksamhet i. Vissa förespråkare anser att möjligheten till regelkonkurrens riskerar att försämra medlemsstaternas bolagsregler ur ett arbetstagarperspektiv då medlemsstaterna i framtiden kommer att utforma lagar som är förmånliga för bolagen men med ett sämre skydd för arbetstagare, ett såkallat race to the bottom. Andra menar att regelkonkurrens tvärt om stärker den inre europeiska marknaden då medlemsstaterna aktivt strävar efter att utforma de bästa lagarna ur allas perspektiv och att en sådan konkurrens behövs inom gemenskapen för att aktivt lyfta och utveckla kvalitén på medlemsstaternas bolagsregler, ett såkallat race to the top. Inom EU diskuteras idag förslag till ett gemensamt privat europeiskt aktiebolag (SPE-bolag) som ska gälla inom hela EU och där bolagsreglerna är desamma i alla medlemsstater. Gemensam harmonisering bland medlemsstaterna kan tänkas motverka en negativ utveckling av regelkonkurrensen (race to the bottom med försämrat arbetstagarskydd som följd) men kan även medföra att den goda utvecklingen som kan ske genom fri regelkonkurrens mellan nationella bolagsregler stannar upp bland medlemsstaterna. Vad gäller SPE-bolaget så motverkar inte det möjligheten för negativ regelkonkurrens mellan medlemsstaterna ur ett arbetstagarskyddsperspektiv utan snarare öppnar upp för mer negativ regelkonkurrens. En möjlighet till god regelkonkurrens bland medlemsstaterna utan att konsekvenserna av att ett race to the bottom skulle uppstå är att den europeiske lagstiftaren utfärdar en gemensam arbetstagarskyddslagstiftning vilket alla medlemsstater måste följa. En sådan lagstiftning skulle reglera alla väsentliga arbetsrättsområden som skulle kunna förbises om en negativ regelkonkurrens skulle utvecklas mellan medlemsstaterna. Därefter skulle det råda en fri regelkonkurrens. En sådan lösning skulle ta de bra delarna ur regelkonkurrens samtidigt som de negativa delarna förhindrades.

Sammanfattning Regeringsrätten fastslog, genom ett antal rättsfall avkunnade i mars 2009, att de svenska koncernbidragsreglerna inte till fullo var förenliga med etableringsfriheten inom EU. Detta eftersom det sedan Europeiska Unionens Domstols (EUD) avgörande i målet C-446/03 Marks & Spencer har stått klart att det inte är förenligt med etableringsfriheten att neka avdrag i de fall där det utländska dotterbolagets förluster är slutliga och det inte finns någon möjlighet att förlusterna skulle kunna komma att beaktas i dotterbolagets hemviststat. Med anledning av Regeringsrättens avgöranden inleddes ett lagstiftningsarbete med syfte att tillgodose etableringsfriheten vid gränsöverskridande förlustutjämningssituationer vilket utmynnade i 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229). Kapitlet har dock kritiserats för att det i flertalet situationer är mycket svårt att åtnjuta avdragsrätt då flera kriterier måste vara uppfyllda samt att avdragsrätten är beloppsbegränsad. Uppsatsens syfte är att analysera ifall 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229) medger tillräckligt långtgående möjligheter för moderbolag att tillgodoräkna sig förluster i utländska dotterbolag för att reglerna inte kommer anses strida mot etableringsfriheten vid en eventuell prövning av EUD. De krav för avdragsrätt som kapitlet uppställer har var och en analyserats genom en restriktionsanalys eftersom EUD vanligtvis gör en restriktionsanalys i de fall då det är ursprungsstatens lagstiftning som uppställer ett hinder mot att utöva etableringsfriheten. Slutsatsen av dessa restriktionsanalyser visar att det finns flera situationer där kapitlet uppställer alltför restriktiva möjligheter till gränsöverskridande förlustutjämning för att EUD skulle anse reglerna vara förenliga med etableringsfriheten inom EU.

Syftet med denna uppsats är att utreda konsekvensen av att det finns distinktioner i de rättfärdigade inskränkningarna inom etableringsfriheten mellan bolagsrätt och skatterätt samt att undersöka hur de svenska CFC-reglerna kan anses utgöra en rättfärdigad inskränkning i den grundläggande principen om rätten till fri etablering. Etableringsfriheten stadgar medborgare och bolags rätt att fritt etablera sig och bilda bolag inom Europeiska unionen. För att en medlemsstats nationella regler ska kunna inskränka den grundläggande etableringsfriheten krävs att inskränkningen kan rättfärdigas. De rättfärdigade inskränkningarna ser olika ut beroende på inom vilket rättsområde de tilllämpas. Etableringsfriheten är mer långtgående på bolagsrättens område som enbart innefattar en rättfärdigad inskränkning. Inskränkningen kan motiveras av bristen på en unionsrättslig reglering på området. På skatteområdet ser rättsläget dock annorlunda ut. Inom etableringsfriheten finns det ett flertal rättfärdigade inskränkningar på skatteområdet. Att skatterättsområdet är mer reglerat är bolagsrättsområdet har motiverats av att en medlemsstats skatteintäkter är en väsentlig del för en medlemsstats existens. Dessutom skiljer sig de olika medlemsstaternas skattelagstiftningar åt på grund av politiska, historiska och ekonomiska skäl. Konsekvensen av att CFC-beskattas innebär att en delägare löpande blir beskattad för vins-terna i hans utländska dotterbolag som är etablerat i ett lågbeskattat land. CFC-lagstiftningen syftar till att förhindra och försvåra skatteflykt. Efter Cadbury Schweppes-domen har de svenska CFC-reglerna omarbetats. Den nya svenska regleringen harmoniserar mer förenligt med EU och etableringsfriheten. Utfallet från Cadbury Schweppes-domen har även minskat distinktionerna i de rättfärdigade inskränkningarna mellan skatterättens och bolagsrättens område. Effekten av domslutet är ett stort steg framåt i strävan för en enhetlig inre marknad och en mer harmoniserad etableringsfrihet. / The purpose of this paper is to investigate the consequence of that there are distinctions in the justified restrictions in freedom of Establishment between company law and tax law and to investigate how the Swedish CFC-legislation could be considered a justified restriction on the fundamental principle of freedom of Establishment. Freedom of Establishment statutes citizens and companies rights to establish and to set up companies within the European Union. In order for a Member State's national legislation to restrict the fundamental freedom of Establishment a justification is required. The justified restrictions various depending on which area of law they apply to. Freedom of Establishment is more comprising on company law, which only includes one justified restrictive. The restriction can be justified by the lack of a common Unity regulation in the company law. The fiscal situation looks quite different. Within the establishment there are several justifications restrictions on tax matters. The tax law is more regulated then the company law. The tax law has been motivated by the fact that a Member State tax revenue is an essential part of a Member of existence. In addition, differences between the various Member States tax regulations are based on account of political, historical and economic reasons. The consequence of being CFC-taxed is that a shareholder continuously will be taxed for his subsidiary established in a low-tax country. CFC-legislation seeks to bar and hinder tax evasion. After the Cadbury Schweppes-case, the Swedish CFC-legislation was revised. This new Swedish legislation is better harmonized with the EU and the freedom of Establishment. The outcome of the Cadbury Schweppes-judgement has also reduced the distinctions in the justification restrictions between tax law and company law. The effect of the judgement is a major step forward in the ambition for a unified internal market and a more harmonized freedom of Establishment.

<p>I EU råder det idag en tänkt etableringsfrihet för företag inom gemenskapen. EUD har genom ett antal avgörande domar gett en bild av hur tolkningen av den stadgade etableringsfriheten ska ske. På grund av etableringsfriheten och EUDs praxis genom åren har möjligheter kommit upp för medlemsstater att konkurrera med varandra för att erhålla den bästa lagstiftningen för bolag att starta upp sin verksamhet i.</p><p>Vissa förespråkare anser att möjligheten till regelkonkurrens riskerar att försämra medlemsstaternas bolagsregler ur ett arbetstagarperspektiv då medlemsstaterna i framtiden kommer att utforma lagar som är förmånliga för bolagen men med ett sämre skydd för arbetstagare, ett såkallat <em>race to the bottom</em>. Andra menar att regelkonkurrens tvärt om stärker den inre europeiska marknaden då medlemsstaterna aktivt strävar efter att utforma de bästa lagarna ur allas perspektiv och att en sådan konkurrens behövs inom gemenskapen för att aktivt lyfta och utveckla kvalitén på medlemsstaternas bolagsregler, ett såkallat <em>race to the top.</em></p><p>Inom EU diskuteras idag förslag till ett gemensamt privat europeiskt aktiebolag (SPE-bolag) som ska gälla inom hela EU och där bolagsreglerna är desamma i alla medlemsstater. Gemensam harmonisering bland medlemsstaterna kan tänkas motverka en negativ utveckling av regelkonkurrensen (<em>race to the bottom</em> med försämrat arbetstagarskydd som följd) men kan även medföra att den goda utvecklingen som kan ske genom fri regelkonkurrens mellan nationella bolagsregler stannar upp bland medlemsstaterna. Vad gäller SPE-bolaget så motverkar inte det möjligheten för negativ regelkonkurrens mellan medlemsstaterna ur ett arbetstagarskyddsperspektiv utan snarare öppnar upp för mer negativ regelkonkurrens.</p><p>En möjlighet till god regelkonkurrens bland medlemsstaterna utan att konsekvenserna av att ett <em>race to the bottom</em> skulle uppstå är att den europeiske lagstiftaren utfärdar en gemensam arbetstagarskyddslagstiftning vilket alla medlemsstater måste följa. En sådan lagstiftning skulle reglera alla väsentliga arbetsrättsområden som skulle kunna förbises om en negativ regelkonkurrens skulle utvecklas mellan medlemsstaterna. Därefter skulle det råda en fri regelkonkurrens. En sådan lösning skulle ta de bra delarna ur regelkonkurrens samtidigt som de negativa delarna förhindrades.</p>

<p>The Swedish CFC rules imply a taxation of Swedish partners of foreign legal persons subject to low income tax, which is based on a fictitious distribution. Thus, tax is levied even if the dividend has not been paid to the shareholder. The aim of the Swedish CFC legislation, which was put into force in 1990, was to prevent tax evasion and to protect the Swedish tax base. The reason was that the foreign exchange control was abolished, which made investments in foreign countries possible for Swedish companies. A CFC legislation was considered necessary for Sweden in order not to lose tax revenues.</p><p>The legislation was strengthened on January 1st 2004 as a consequence of the abolished taxation of capital income of commercial shares. The most important change is that it is no longer possible to circumvent the rules by owning the CFC through a holding company in another country without CFC legislation.</p><p>Due to Sweden’s membership of the EU, Swedish tax rules must comply with EC law. Some of the fundamental principles of the common market are the free movement of workers, capital and goods and the freedom of establishment. The thesis contains an analysis of whether the Swedish CFC legislation is in line with EC law or not, especially as regards the freedom of establishment and the free movement of capital. In the first part of the analysis we investigate if the legislation constitutes a restriction of the mentioned freedoms and in the second part there is an assessment of the possibilities to justify such a restriction. Our conclusion is that the CFC legislation does constitute an obstacle to the freedom of establish-ment as well as to the free movement of capital, and that it cannot be justified.</p><p>We present a proposal of how the lacking compatibility with EC law could be remedied. The options are either to abolish the CFC legislation completely or to reduce the scope of it. Our suggestion is that the double CFC taxation is abolished, that the legislation is applied only to holdings of a certain magnitude and that CFC taxation is limited to incomes arisen from transactions between companies within the same concern.</p> / <p>De svenska CFC-reglerna innebär en löpande beskattning av svenska delägare i utländska juridiska personer som har lågbeskattade inkomster. När Sveriges CFC-reglering infördes 1990 var syftet att motverka skatteflykt och att skydda den svenska skattebasen. Bakgrunden var att valutaregleringen avskaffades och att det blev möjligt för svenska företag att etablera sig utomlands. Bedömningen gjordes då att en CFC-lagstiftning var nödvändig för att Sverige inte skulle förlora skatteintäkter.</p><p>Lagstiftningen skärptes den 1 januari 2004 som en följd av den slopade beskattningen av kapitalinkomster av näringsbetingade andelar. Den viktigaste förändringen är att det inte längre går att kringgå bestämmelserna genom att äga den lågbeskattade utländska juridiska personen genom ett utländskt holdingbolag.</p><p>Sveriges medlemskap i EU innebär bland annat att svenska skatteregler måste vara förenliga med EG-rätten. En av den gemensamma marknadens huvudprinciper är att arbetstagare, kapital, varor och etableringar fritt skall kunna förflytta sig mellan de olika medlemsstaterna. I uppsatsen analyseras den svenska CFC-regleringens förenlighet med EG-rätten, framför allt etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. Först utreds huruvida regleringen utgör ett hinder mot nämnda friheter och därefter analyseras möjligheten till rättfärdigande. Vår slutsats är att CFC-regleringen inte är förenlig med vare sig etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital, samt att den inte kan rättfärdigas.</p><p>Vidare framför vi ett förslag på hur den bristande förenligheten med EG-rätten skulle kunna åtgärdas. Alternativen är att antingen avskaffa CFC-lagstiftningen helt eller minska omfattningen av den. Vårt förslag innebär avskaffande av dubbel CFC-beskattning, att endast innehav av en viss storlek omfattas samt att reglerna begränsas till att omfatta endast koncerninterna inkomster.</p>

Den 1 januari 2009 infördes regler som begränsar rätten för företag att göra ränteavdrag, vilket har till syfte att förhindra aggressiv skatteplanering som sker genom ränteupplägg. Två undantag till denna begränsade rätt till ränteavdrag benämns tioprocentsregeln och ventilen. Genom dessa får ränteavdrag göras om mottagaren av ränteinkomsten beskattas med tio procent eller om förfarandet är affärsmässigt motiverat. Dessa undantagsregler har dock blivit utsatts för kritik. Kritiken som har framförts är att den aggressiva skatteplaneringen som sker genom ränteupplägg inte minskat trots tillkomsten av reglerna om ränteavdragsbegränsningar och det finns även frågetecken om tioprocentsregeln är förenlig med etableringsfriheten inom EU. Med anledning av detta har regeringen lagt fram förslag om att skärpa reglerna om ränteavdragsbegränsningar. Syftet med denna uppsats är därför att utreda huruvida en skärpning av tioprocentsregeln och ventilen bör ske samt utreda hur en sådan skärpning, med anledning av regeringens förslag, bör utformas. I uppsatsen används en traditionell juridisk metod för att beskriva gällande rätt och uppsatsen gör anspråk på att vara rättsvetenskaplig när frågorna i syftet besvaras. En skärpning av tioprocentsregeln och ventilen är nödvändig då bolagsskattebasen idag är i behov av ett skydd som ingen av dessa två regler i sin nuvarande utformning kan ge. Dock bör ingen av de föreslagna skärpningarna angående tioprocentsregeln som regeringen lagt fram införas, då de måste anses som allt för långtgående. Angående ventilen finns det emellertid två förslag som måste anses så pass välavvägda och stärkande för ventilens utformning att dessa bör införas. / The first of January 2009 rules that limited the right for companies to make deduction of interest were introduced and the purpose was to prevent aggressive tax planning through advanced interest approaches. Two exceptions to this limitation are called the ten percent rule and the valve. Through these exceptions interest deduction can be done if the receiver of the interest is taxed by at least ten percent or if the procedure can be commercially justified. However the ten percent rule and the valve have been subject to criticism. The criticism put forward argue that the aggressive tax planning through interest approach have not declined despite the creation of the rules of interest deduction limitations and there are also ambiguities if the ten percent rule is compatible with the freedom of establishment within the EU. For this reason, the Government has submitted a proposal to tightening the rules of interest deduction limitations. Hence the purpose of this study is to investigate whether a tightening of the ten percent rule and the valve should occur and examine how such a tightening, on the occasion of the government's proposals, should be formulated. The thesis applies a traditional legal method used to describe the law and the thesis claims to be the jurisprudential when the questions in the purpose are answered. The tightening of the ten percent rule and the valve is necessary because the corporate tax base is in need of protection and neither of these two rules in their present form is able to provide this protection. However, none of the proposals regarding the ten percent rule which the government has submitted should be introduced because they must be regarded as disproportionate extensive. Regarding the valve there are two proposals that should be implemented since they must be considered well balanced and invigorating for the valve’s formulation.

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett re-glerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rätts-praxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som med-lemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlems-staterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomfö-ra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämfö-relse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan lik-ställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva jurist-yrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då en-dast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen närhan har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tyd-ligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva ju-ristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensa-tionsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regu-lated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which re-quirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Mem-ber States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifica-tions and the professional qualifications that are required in order to exercise the profes-sion in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the le-gal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are al-lowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of law-yers within the European Union.

Den internationella rätten utgörs av mellanstatliga samarbeten mellan suveräna stater på olika områden. De suveräna staterna har exklusiv behörighet att lagstifta inom sina territorier och således har ingen annan stat rätt att stifta lagar som blir gällande på en annans stats territorium. Denna exklusiva rätt till självbestämmande benämns territorialitetsprincipen. På den internationella skatterättens område innebär territorialitetsprincipen att en stat har rätt att beskatta all inkomst som har ett samband med den staten. Detta görs genom att obegränsat skattskyldiga beskattas för all sin inkomst oavsett var den uppstått och begränsat skattskyldiga beskattas endast för den inkomst som uppkommit i den staten. Då en självständig stat överlämnar en del av sin suveränitet till ett sådant internationellt samarbete som till exempel EG utgör, splittras det i internationell rätt vedertagna territorialitetsbegreppet eftersom den exklusiva lagstiftningskompetensen i viss mån måste delas med EG: s lagstiftande makt. Etableringsfriheten som stadgas i artiklarna 43 EG och 48 EG utgör en del av de åtaganden som medlemsstaterna måste beakta efter inträdet i EG. Medlemsstaterna får därigenom inte i sin nationella lagstiftning ha åtgärder som inskränker gemenskapsmedborgares och bolags rätt till fri etablering. Med tanke på att beaktandet av EG-rätten föranleder att territorialitetsbegreppet splittras kan det ifrågasättas om territorialitetsprincipen har någon ställning i EG-rätten. Härav är det även av intresse att utreda hu-ruvida territorialitetsprincipen kan utgöra en självständig rättfärdigandegrund av nationellt inskränkande åtgärder som anses strida mot etableringsfriheten. Trots att det råder osäkerhet kring huruvida territorialitetsprincipen utgör en självständig rättfärdigandegrund eller inte åberopar medlemsstater principen på grund av att EG-domstolen erkänt principen i ett mål rörande etableringsfrihet. Därav kan territorialitetsprincipens ställning som rättfärdigandegrund inte enkelt avfärdas. Vi anser dock inte att territorialitetsprincipen har en ställning som självständig rättfärdigandegrund av nationell lagstiftning som inskränker etableringsfriheten i artiklarna 43 EG och 48 EG. Territorialitetsprincipen fördelar enbart upp beskattningsbehörigheten mellan medlemsstaterna och har enligt oss samma definition inom EG-rätten som den har i den internationella skatterätten. På grund av att territorialitetsprincipen i internationell skatterätt endast används för att definiera en stats beskattningsbehörighet anser vi att principen inte går att använda som stöd för att neka en gemenskapsmedborgare eller ett bolag en skatteförmån enbart med hänvisning till principen. / International law is composed by cooperation between sovereign states within different areas. Sovereign states have the power to legislate within their territories and because of this no other state can make binding laws on another state’s territory. This sovereign right to legislate is known as the principle of territoriality. Within international tax law the principle of territoriality means that a state has the right to taxation within its territory on all income related to that state. This means that those liable to full taxation are taxed on all their income regardless of where the income is earned and those liable to limited taxation are only taxed on income earned in that particular state. When a sovereign state gives up parts of its sovereignty to the European Community (EC), which is a part of the international cooperation among states, the concept of territoriality is fragmentized since the exclusive legislative power that a state holds must be shared with the legislative power of the EC. The freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC must be respected by the Member States since they through the admission of the EC granted that they would not apply laws that restricted the right for community citizens and companies to establish themselves in other member states than their own. With the limitation of the state’s sovereignty the term of territoriality becomes vaguer and it can be ques-tioned if the principle of territoriality has a position within EC law. It is also interesting to examine whether the principle can be seen as a justification for national law that is in conflict with the freedom of establishment or not. Even though there is some uncertainty whether the principle of territoriality can be seen as a valid justification or not the member states are still trying to invoke it. Since the European Court of Justice recognized the principle of territoriality in a case concerning the right to freedom of establishment it can not easily be dismissed. We do not, however, consider the principle of territoriality to be an independent justification for laws that are in conflict with the freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC. We believe that the principle only attributes the right to taxation between the Member States and that the principle is defined as in international tax law. Because the principle is given this definition it can only be used to define a states ability to taxation. We believe that the principle can not be relied upon to deny a Community citizen or a company a right to a tax relief.

No description available.