Studien syftar till att undersöka vilken form av undervisning som sker i särskild undervisningsgrupp och om lärares syn på relationell pedagogik. Intervjuer har utförts med sex olika lärare som undervisar i särskild undervisningsgrupp i Sverige. En tematisk analys användes för att analysera data. Studiens resultat analyserades med stöd av det relationella perspektivet och tanken om att se elever som att de befinner sig i svårigheter. Resultatet visar att undervisningen i den särskilda undervisningsgruppen är individanpassad utefter elevers förmågor. Lärare tar bort ämnen med en grundtanke i elevers känsla av att få lyckas men också för att ta hänsyn till elevers ork och motivation. Lärare i särskild undervisningsgrupp arbetar relationellt där tillit och omsorg presenteras som en grund i att bygga relationer men också till elevers lärande. Resultatet visar på en skillnad i att se elever i svårigheter snarare än med svårigheter, detta beskrevs som viktigt av lärarna att svårigheterna inte fanns inom individen utan snarare i miljön och relationer hen möter. Lärare i särskild undervisningsgrupp arbetar med att lära känna eleven och lyssna in elevens behov och intressen.  Elever i särskild undervisningsgrupp beskrivs ha hög skolfrånvaro, stämplade av omgivningen med en avsaknad av verktyg till att lyckas i skolan. Resultatet lyfter att elever får insatser i skolan men att de oftast ges för sent. Slutsatser kring resultatet är att elever i särskild undervisningsgrupp har ett inflytande i sin undervisning, lärarna arbetar relationellt genom att motivera och bygga upp elevers självförtroende och skolmotivation. Särskild undervisningsgrupp är en viktig del av skolan, många elever har behov av att undervisas i ett mindre sammanhang men den särskilda undervisningsgruppen behöver integreras mer i skolan för att minska elevers känsla av exkludering.

Matematiklärare gör många olika stödinsatser för att hjälpa lågpresterande elever att nå betygskriterierna i matematik. I den tidigare forskningen som används i denna undersökning beskrivs det att matematiklärare har långa listor av stödinsatser som de använder sig av i sin undervisning. Utöver detta beskrivs majoriteten av stödinsatserna som en förenkling av elevernas material i den tidigare forskningen. Denna undersökning utmanar synen att matematiklärare, med inriktning på årskurserna 7–9, främst använder förenklat material som stödinsats. Genom att använda en definition av scaffolding tillsammans med dess teoretiska beskrivningarna ur ett sociokulturellt perspektiv, analyseras matematiklärares stödinsatser och deras motiveringar bakom dessa. För att inhämta empiri intervjuades sex matematiklärare i olika delar av sydvästra Skåne. Undersökningen grundar sig alltså i en kvalitativ metod med inriktning mot en tematisk analys. Ur det transkriberade materialet framgick det att matematiklärarna arbetade mycket med stödinsatser på både individ- och gruppnivå samt att de använde sig av flera olika stödinsatser i sin undervisning. Slutsatsen i denna undersökning blev att det var svårt att synliggöra om en stödinsats är scaffolding utifrån de strikta definitioner som finns i teorin.