Alex Rosenbergʼs Darwinian reductionism is a more recent form of reductionism that aims at settling the dispute between reductionists and antireductionists in philosophy of biology. The idea is that the principle of natural selection can be viewed as a physico-chemical law that can ground biology in physics and chemistry, and hence make reductionism possible despite issues such as multiple realizability and downward causation. Rosenbergʼs proposal has received a lot of critique, so my aim is to investigate whether this critique is sound, and to enquire into whether Rosenbergʼs understandings of reductionism, antireductionism and physicalism are reasonable, and if Darwinian reductionism can survive the critique presented. My conclusion is that Rosenberg indeed is quite controversial and makes some strong claims, but also that a lot of the critique he receives is misguided and focused on asserting that Rosenberg is mistaken, rather than actually arguing against Rosenbergʼs claims. Despite some problematic assumptions, I do think that Rosenbergʼs proposal contributes to a philosophical pluralism within philosophy of biology. / Alex Rosenbergs darwinistiska reduktionism är en mer modern form av reduktionism vars syfte är att erbjuda en lösning bortom oenigheterna mellan reduktionister och antireduktionister inom biologins filosofi. Rosenberg menar att det naturliga urvalet kan betraktas som en fysiokemisk lag, som kan grundas i fysik och kemi, vilket därmed kan möjliggöra reduktionism trots problem såsom ”multipel realiserbarhet” eller ”nedåtgående kausalitet”. Rosenberg har fått en hel del kritik för sitt förslag, så jag ämnar att undersöka om denna kritik har fog för sig, och utreda om Rosenbergs preciseringar av reduktionism, antireduktionism och fysikalism är rimliga, och om den darwinistiska reduktionismen trots kritiken ändå kan vara motiverad. Min slutsats är att Rosenberg är tämligen kontroversiell och kommer med flera starka påståenden, men mycket av den kritik han möts av är missriktad och tycks vara mer fokuserad på att avfärda Rosenbergs resonemang snarare än att verkligen argumentera för varför dessa resonemang skulle vara bristfälliga. Trots vissa problematiska antaganden anser jag ändå att Rosenbergs förslag bidrar till en filosofisk pluralisminom biologins filosofi.

Fysikalism ifråga om vårt upplevande – fenomenella – medvetande; att det är helt och enbartfysiskt, står i kontrast till olika former av dualism, som säger att medvetandet inte helt låter sigreduceras till det fysiska.Frank Jackson har presenterat det så kallade kunskapsargumentet mot fysikalism. Eftersom vilär oss något nytt då vi får en ny upplevelse, och eftersom detta inte kan läras på något annatsätt än att själv erfara upplevelsen, så drar kunskapsargumentet slutsatsen att det finns ickefysiskafakta om världen, och att fysikalismen därför är falsk.Förmågehypotesen (eng. the Ability Hypothesis) är ett svar på detta argument som lagts framav David Lewis och Laurence Nemirow. De menar att det vi lär oss då vi får en ny upplevelseinte är något annat än vissa förmågor, och därför är kunskapsargumentets slutsats att det finnsicke-fysiska fakta om världen falsk.Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka om Förmågehypotesen utgör ett hållbartförsvar för fysikalismen mot kunskapsargumentet. För att genomföra detta utvärderar jag feminvändningar mot Förmågehypotesen och de svar på dessa som Nemirow anför. Jag kommeratt argumentera för att två av dessa invändningar pekar på problem med Förmågehypotesensom inte låter sig lösas, och därför drar jag slutsatsen att Förmågehypotesen inte lyckas försvarafysikalismen mot Jacksons kunskapsargument. / Physicalism concerning the phenomenal consciousness; the view that it is entirely physical,stands in contrast with various versions of dualism, which claims that consciousness isirreducibly non-physical.Frank Jackson has presented the so-called knowledge argument against physicalism. Becausewe do learn something new upon having a new experience, and because this something cannotbe learned any other way than to have the experience, the knowledge argument concludes thatthere are non-physical facts about the world. Hence, physicalism is false.The Ability Hypothesis is a response to the knowledge argument presented by David Lewis andLaurence Nemirow. They argue that what we learn upon having a new experience is nothingbut a set of abilities. Hence, the conclusion of the knowledge argument that there are nonphysicalfacts about the world, is false.The aim of this paper is to investigate whether the Ability Hypothesis constitutes a viabledefense for physicalism against the knowledge argument. To accomplish this, I evaluate fiveobjections that have been raised against the Ability Hypothesis and the answers to thesepresented by Nemirow. I will argue that two of these objections point to problems with theAbility Hypothesis which cannot be solved, and I therefore conclude that the Ability Hypothesisis unable to defend physicalism against Jacksons knowledge argument

No description available.

It is often claimed that interactionistic substance dualism is causally problematic. In this paper I review some of the most common causality-based objections to interactionistic substance dualism: the problem of interaction, the exclusion problem, problems from the conservation laws of physics and Chalmers' argument from psychons. The claim that the nature of causality precludes causal relations between the physical and the non-physical is argued to lack sufficient support. It is also argued that the dualist does not need to accept the causal completeness of physics or that the conservation laws of physics applies universally. Further, I argue that Chalmers' argument from psychons rests on incorrect assumptions about the relation between conceivability and possibility and that Kims’ pairing problem can be solved by the soul existing in space. The conclusion is that while we can't be absolutely certain that there is a non-physical substance, there are no obstacles for such a substance to relate causally to the physical if it exists. / It is often claimed that interactionistic substance dualism is causally problematic. In this paper I review some of the most common causality-based objections to interactionistic substance dualism: the problem of interaction, the exclusion problem, problems from the conservation laws of physics and Chalmers' argument from psychons. The claim that the nature of causality precludes causal relations between the physical and the non-physical is argued to lack sufficient support. It is also argued that the dualist does not need to accept the causal completeness of physics or that the conservation laws of physics applies universally. Further, I argue that Chalmers' argument from psychons rests on incorrect assumptions about the relation between conceivability and possibility and that Kims’ pairing problem can be solved by the soul existing in space. The conclusion is that while we can't be absolutely certain that there is a non-physical substance, there are no obstacles for such a substance to relate causally to the physical if it exists.

Denna essä är en ontologisk och epistemologisk undersökning av bland annat etiska och medvetandefilosofiska implikationer av en konsekvent fysikalistisk hållning. I detta kontrasteras mot en transcendentalistisk hållning, som den av T. M. Scanlon, den skeptiska empirismen av David Hume, reciprokt baserade moraliska system (e.g. J. L. Mackies självreferentiella altruism) samt en medvetandesyn i linje med Galen Strawsons kriterier för en realistisk fysikalism som i min mening löser alla så kallade psykofysiska problem. / This paper contains an ontological and epistemic analysis of the implication of a consistently physicalist view of reality. This in polemic contrast with transcendentalist positions as that of T. M. Scanlon. I follow along the lines of a sceptical empiricism that I ascribe to Hume and from which, I argue, consistently follows guidelines as set by for example J. L. Mackie and Galen Strawson on topics of self-referential altruism and realistic physicalism respectively.