Context. Digital games are an important application of software due to its growing popularity in society. As digital games are introduced in a growing number of homes we see a rapidly extending user base ranging from young to elderly. Since digital games now have reached beyond the early adopters and now engage a range of users that are more unfamiliar with the context of digital games and thus less trained and schooled in the clichés of digital games, the importance of previous knowledge in the digital games area are entering a sort of common knowledge to interpret and make meaning of society. Objectives. The thesis cover two related aspects of basic digital game competences; firstly a theoretical review of the topic that secondly is followed by a study where we investigate how experienced players learn to play a digital game together and which types of activities they utilize in order to do so. Methods. This thesis consists of two parts with different methods; a review of the term and concept of game literacy as well as a case study performed as an interaction analysis of players engaging with a new digital game. For the second part the interaction analysis was conducted in three phases 1) recording of players and notes of timestamps of interesting situations, 2) actual interaction analysis and transcribing and 3) review. To be able to show a modus operandi for the players’ interaction and learning situations, a single pair of players were selected, and therefore also allowed for a chronological presentation of the play session and learning situations. Results. In the first part of the thesis we present our results concerning that the use of the term game literacy is not consistent throughout the discourse, but rather two different viewpoints. Furthermore we suggest a taxonomy that allow for a more continuous view of game literacy knowledge than previously presented. Secondly we show that competences from previous games not always allow for a more efficient play performance due to the fact that different games have different cognitive schemas. Conclusions. We conclude that concepts like game literacy and “the player’s repertoire” where it is suggested that the player builds on previous knowledge to perform better within any game should be viewed with more criticism than previously. Previous experience of how a game function and the solution to solve problems in other games may not be fruitful at all. Players that utilize the same cognitive schemas they developed in other games could be hindered when trying to play a new game. Furthermore we conclude that the “reflective” learning style that other researchers (i.e. Gee) refer to, when playing games, is not the only one and that the players take some time to reach a reflecting level during play. / Dagens brukare av datorsystem bär med sig en annan förståelse och förmåga att använda datorsystem och programvara än tidigare. Denna annorlunda förståelse finns genom bruket av andra plattformar än traditionella PC med den s.k. skrivbordsmetaforen (t.ex. Windows eller Mac OS). Exempel på andra plattformar är iPhone, surfplattor, spelkonsoller etc. Eftersom denna typ av brukare är van vid andra former är det intressant hur dessa brukare lär sig använda datorsystem och programvara. Inom ramen för uppsatsen undersöks vilka lärsituationer erfarna användare går genom vid bruket av programvara för underhållning. Flertalet av brukarna i fallstudien faller tillbaka på kognitiva schema för att lösa problem de ställs inför. Många gånger är dessa kognitiva schema olämpliga för effektivt lösande av problemen. En liknelse för användningen av ett kognitivt schema är att brukaren går in på en lunchrestaurang med självservering men prompt förväntar sig en restaurang med hovmästare, kypare och meny. Vissa brukare går till och med så långt i liknelsen att de går ut ur (den bildliga) restaurangen och in i igen för att pröva om någon hovmästare märker dem denna gång. / +46733-461693

Tv-spel är något som en signifikant andel av populationen ägnar mycket tid åt. Idag är inte tv- spel enbart något som personer har som fritidssyssla, utan kan även spelas professionellt. Vissa aspekter av tv-spel har det forskats kring, men det tycks finnas en del outforskade områden. Syftet var att beskriva och diskutera interaktionsritualer i förhållande till ”video game literacy”, genom att undersöka hur individer beskriver att de har lärt sig att spela tv-spel samt genom att diskutera kring hur spelandet kan förstås som en social interaktionsritual. Metoden har varit av kvalitativ karaktär, med semi-strukturerade intervjuer som metod för empiriinsamling. Resultatet från studien visade att spelandet av tv-spel tillsammans med andra individer kan förstås som interaktionsritualer, om de innehåller vissa element. Vidare visade studien att individer kan utveckla sina kunskaper kring tv-spel genom att delta i denna typ av interaktioner, men även att det är möjligt för individer att utveckla sina kunskaper enskilt. / Video games are something a significant portion of the population spend a lot of time playing. Today, video games aren’t something people solely play in their spare time, but also something played professionally. Some aspects of video games have been researched, however a few unexplored areas still appear to exist. The aim of this study was to describe and discuss interaction rituals in relation to “video game literacy” through examining how individuals describe how they’ve learned to play video games, as well as through discussing how playing video games can be considered an interaction ritual. This essay has utilized a qualitative approach with semi-structured interviews as the method for gathering empirical data. The results from this study suggest that the playing of video games together can be considered a form of interaction ritual, if the interaction contains certain elements. Furthermore, the study showed that it is possible for individuals to develop their understanding of video games through participating in these types of interactions, however it is also possible for individuals to increase their knowledge individually.

This thesis addresses the gender-specific game access inequalities that exist between male and non-male children. To do this, it proposes a conceptual workshop design named SpielRaum, which aims to offer teens of marginalized genders a safe space to access games. By curating games for free play and combining it with guided discussions and self-reflection exercises, the workshop hopes to facilitate game literacy in a play-centric way. This sets it apart from other game-related workshops for non-male teens, which are also examined. It is found that they tend to be development-centric. Leading up to the workshop design, the game access disparities are put into context. It is found that implicit and explicit exclusion of non-male people in the games domain leads to a vicious circle of non-participation and non-representation. This in turn contributes to the socialized perception of games as a male medium and disadvantages non-male players in the context of gaming. Further, game literacy is determined as an important game access condition and way of self-defense against marginalizing game content. This is why SpielRaum aims to raise non-male participants’ awareness for their own marginalization and show them that they can unapologetically claim gaming for themselves. / Detta arbete tittar på könsspecifika ojämlikheter vad gäller tillgång till videospel som finns mellan manliga och icke-manliga ungdomar. I undersökningen föreslås en konceptuell workshop som heter SpielRaum, som siktar på att ge tonåringar som tillhör marginaliserade könsgrupper en säker miljö för att därmed göra videospel mer tillgängliga. Genom att samla spel för fritt spelande och kombinera guidade diskussioner med självreflekterande övningar, hoppas workshopen kunna ge ökad kunskap om spel på ett spelfokuserat sätt. Detta gör att den skiljer sig från andra workshop-miljöer för icke-manliga tonåringar, vilket även behandlas i arbetet. Vad som upptäcktes var att de tenderar att varautvecklingsorienterade. Under arbetet med workshop-designen sattes skillnaderna runt speltillgänglighet i fokus: det fastställdes att implicit och explicit uteslutning av icke-manliga spelare leder till en ond cirkel av icke-deltagande och icke-representation. Detta bidrar sedan till den sociala uppfattningen att spel är ett medium för män och att icke-män är missgynnade vad gäller spel. Dessutom är kunskap om spel nödvändigt om man ska kunna delta i spel, och kan användas som ett sätt att försvara sig själv mot marginaliserande innehåll i spel. Detta är anledningen till att SpielRaum siktar på att öka icke-mäns medvetenhet för sin egen marginalisering och för att visa att de kan delta i spelvärlden utan att be om lov först.