Akademisk avhandling--Religionshistoria--Lund, 1980. / Résumé en anglais. Bibliogr. p. 298-314.

Content: The study are about a donation from Hjalmar Gabrielson´s self-portrait-collection to Gothenburgs Museum of Art. The work of art are from 1920-1940 period and foremost from Sweden. It is the history of self-portrait which are discussed and therafter a few short biographic about three artists who belong to the collection. The artworks of the three artists has been analyzied with Peirce´s semiotic theory.and also a collection of letters from the artist to the collector has been studied in short. Beyond this has the collection in the area of the museum been discussed synoptically.

No description available.

<p>Huvudsyftet med vår uppsats är att undersöka vad Hjalmar Sundéns rollteori kan bidra med i förståelsen av August Strindbergs religiösa upplevelser och erfarenheter under infernokrisen i Paris 1894-1896 (97). Materialet utgörs av Strindbergs egna så kallade självbiografiska verk Inferno, Legender och Klostret samt litteratur om Strindbergs infernokris och hans liv inklusive hans korrespondens. Metoderna vi använder är textanalys av Strindbergs litterära verk och komparativa studier av Strindbergs verk och korrespondens. Dessutom görs textstudier av material skrivet om honom. Vi tillämpar Hjalmar Sundéns rollteori för att få förståelse för de erfarenheter och upplevelser som Strindberg behandlar i sina självbiografiska verk, dramer och brev. Resultatet visar att Sundéns rollteori till viss del förklarar och bidrar med förståelse angående Strindbergs religiösa liv under infernokrisen. I vår tillämpning av rollteorin finner vi även svagheter angående bristen på visat hänsyn till Strindbergs personlighet, kreativitet och de religiösa upplevelsernas autenticitet eller om eventuella efterkonstruktioner finns. Därigenom får Sundéns teori ”mekaniska” och ensidiga egenskaper.</p>

Huvudsyftet med vår uppsats är att undersöka vad Hjalmar Sundéns rollteori kan bidra med i förståelsen av August Strindbergs religiösa upplevelser och erfarenheter under infernokrisen i Paris 1894-1896 (97). Materialet utgörs av Strindbergs egna så kallade självbiografiska verk Inferno, Legender och Klostret samt litteratur om Strindbergs infernokris och hans liv inklusive hans korrespondens. Metoderna vi använder är textanalys av Strindbergs litterära verk och komparativa studier av Strindbergs verk och korrespondens. Dessutom görs textstudier av material skrivet om honom. Vi tillämpar Hjalmar Sundéns rollteori för att få förståelse för de erfarenheter och upplevelser som Strindberg behandlar i sina självbiografiska verk, dramer och brev. Resultatet visar att Sundéns rollteori till viss del förklarar och bidrar med förståelse angående Strindbergs religiösa liv under infernokrisen. I vår tillämpning av rollteorin finner vi även svagheter angående bristen på visat hänsyn till Strindbergs personlighet, kreativitet och de religiösa upplevelsernas autenticitet eller om eventuella efterkonstruktioner finns. Därigenom får Sundéns teori ”mekaniska” och ensidiga egenskaper.

Hjalmar Söderberg är en svensk författare vars verk i allra högsta grad lever kvar i våra dagar, vilket visar sig i de mångtaliga omtolkningar på hans romaner som uppkommit under 2000-talet. Med detta arbete vill jag dels analysera Hjalmar Söderbergs mest uppmärksammande roman Doktor Glas (1905), dels utveckla en didaktisering av de sentida pastischer som sprungit ur verket och belysa pastischernas postmoderna tendenser. Mitt syfte är också att undersöka hur dagens gymnasielärare ser på användandet av Hjalmar Söderbergs texter i sin undervisning. I arbetet intervjuar jag sex yrkesverksamma svensklärare som pekar på olika förtjänster med att använda sig av Söderbergs texter i elevsammanhang, däribland språket, stockholmsskildringen, de etiska och moraliska frågeställningarna som tas upp i texterna samt Söderbergs texter som förmedlare av ett svenskt kulturarv. Därutöver har jag själv gått ut i skolan och provat min didaktisering av de sentida omtolkningarna av Söderbergs Doktor Glas med en elevgrupp. Eleverna har sedermera fått besvara en skriftlig uppgift om pastischerna samt en utvärderande enkät om hur de upplevde mitt lektionsmoment. Utifrån detta diskuterar jag hur och varför Söderbergs texter kan ha en plats i skolundervisningen samt vilka förtjänster det finns med att undervisa om postmodernistisk litteratur i skolan. Resultatet från lärarintervjuerna och elevenkäterna för mitt resonemang in på hur vissa elever kan ha svårigheter att förstå äldre texter och forna tiders moralsyn, men också nyttan av att utmana sina egna perspektiv och sin egen tids tankesätt. Med min ansats om en postmodern litteraturdidaktik i åtanke diskuterar jag undervisningsformens problem, men också dess möjligheter: att utveckla en historisk förståelse för litteratur och att klargöra villkoren för konstnärligt skapande, vilket i förlängningen kan gagna den egna kreativiteten.

The purpose of this essay has been to examine how the concept of class, based upon György Lukács theory of reflection, is shown in the novel Doctor Glas by the author Hjalmar Söderberg. Class is also compared to its relation to locations mentioned in the novel. The method the essay is using, is a comparative reading between the novel and the chronicle En Stockholmskrönika från sekelskiftet, also written by Söderberg. I try to trace and point out where these differences can be shown, in relation to where the characters in the novel are geographically located. The essay confirms that the concept of reflection does not apply, or fails to do so, on Söderberg’s novel or on the compared chronicle.

No description available.

This thesis deals with the problems of genre and narrative techniques in two novels by the Swedish author Hjalmar Bergman, 1883-1931. Although regarded as one of the foremost novelists in Swedish literature, with novels such as Markurells i Wadköping, 1919, and Farmor och vår Herre, 1921, Bergman's narrative techniques have not previously been systematically analyzed. Instead critics have focussed either on the biographical and philosophical aspects of his work, or on the meaning of his specific use of symbols and metaphorical language. Hjalmar Bergman wrote more than twenty novels, a large number of plays, short stories, fairy tales and screenplays. His most innovative period was in the 1910s, which is also the period focussed on here. The study begins with the reception of the seven novels written from 1912 to 1918. These novels were considerably different from what the critics at the time were wont to expect. Consequently they had trouble understanding not only the purpose of the narrative techniques in the novels, but also in determining their specific genre and subject matter. The aim of this thesis is to demonstrate that by analyzing Hjalmar Bergman's narrative techniques, we can learn more about the genre of the novel, about its status in the Swedish literary institution of the 1910s, and about Hjalmar Bergman's contribution to its development in Sweden. For this purpose the methods of the Russian theorist of the novel, Mikhail Bakhtin, have proved to be useful. In the succeeding chapters two novels, Loewenhistorier, 1913 (Loewen Stories) and En döds memoarer, 1918 (The Memoirs of a Dead Man), are analyzed for a deeper understanding of Hjalmar Bergman's specific use of novelistic subgenres such as the adventure story, the picaresque, the Bildungsroman, the confession, the memoir etc. Hjalmar Bergmanhas been considered a 'pre-modernist' in Swedish prose fiction. If this is the case, it is not primarily because hetried to invent new ways of writing novels, but rather that he made use of seemingly well-defined genres, combining them in new and often surprising ways. He thereby investigates not only a subject matter or a protagonist, but also the relevance, with regard to the stories hesets out to tell, of the genre-bound plots and perspectives. The result is novels that are simultaneously highly structured and 'law-abiding', in accordance with their genre patterns, and characterized by a certain open-ended 'brokenness'. Nothing ever turns out as the reader might expect, judging from the genres used in the novels. / digitalisering@umu

Syftet med denna uppsats är att undersöka om doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman med samma namn är en opålitlig berättare. Detta görs genom att undersöka varför, hur och vad han skriver. Metoden är att först definiera dagboksromanen, och sedan analysera pålitlighet genom användandet av främst James Phelans narratologi, i samband med Vera Nünning och Uri Margolin. Analysen visar att Glas rapporterar händelser korrekt och gör det han säger att han ska göra, men han är oärlig om sina tankar, känslor och motivationer. Glas opålitlighet som berättare visar sig främst i att hans tolkningar och utvärderingar av situationer och personer inte alltid är riktiga eller rimliga.