Den tekniska utvecklingen i samhället har bidragit till att myndigheter, företag och privatpersoner idag behandlar personuppgifter i en mycket större utsträckning än tidigare. Personuppgifter har blivit en handelsvara vilken överförs inte bara mellan aktörer nationellt, utan även över nationsgränserna. Denna överföring mellan olika länders aktörer är många gånger behövlig för att verksamheter ska kunna bedrivas ändamålsenligt. Personuppgiftsbehandling medför dock en del risker för intrång i den enskildes personliga integritet. Den 27 april 2016 antog Europaparlamentet och Europeiska rådet en ny allmän dataskyddsförordning, vilken benämns General Data Protection Regulation. GDPR utgör en ny generell reglering för personuppgiftsbehandling inom Europeiska unionen och kommer att ersätta det nuvarande dataskyddsdirektivet, vilket ligger till grund för gällande rätt i Sverige genom personuppgiftslagen. Förordningen kommer att tillämpas direkt i medlemsstaterna men möjliggör för vissa kompletterande nationella bestämmelser. Den 12 maj 2017 offentliggjordes förslag till kompletterande lagstiftning genom ett betänkande till dataskyddsförordningen där förslag ges om en nationell personuppgiftsreglering, vilken benämns “dataskyddslagen”. Detta kommer innebära att PUL upphävs och att förordningen ska börja tillämpas den 25 maj 2018. Upphörandet av PUL orsakar oklarheter för hur informationsskyldigheten för försäkringsbolag bör hanteras men även hur behandlingen av ostrukturerat material ska ske. Dataskyddslagen bör förses med ett undantag från informationsskyldigheten vilken motsvarar 27 § PUL i dess helhet. Det skulle ge försäkringsbolag den grund de behöver för att fortsätta utreda oklara försäkringsfall. Av analysen framkommer hur upphörandet av missbruksregeln måste ses som nödvändig med bakgrund av att GDPR:s införande syftar till att förstärka registrerades rätt till skydd av sina personuppgifter. Att ostrukturerat material skulle undantas verkar därför motstridigt GDPR:s syfte.

Förslaget i betänkandet om informationsskyldighet för skatterådgivare är starkt influerat av arbetet som pågått inom EU för att motverka aggressiv skatteplanering. Eftersom länder inte har en enhetlig skattelagstiftning skapar det möjligheter att utnyttja kryphål när två eller flera länder uppvisar oförenligheter i lagstiftningen. Aggressiv skatteplanering torde främst vara ett förfarande som sker gränsöverskridande, varför det varit viktigt att inom EU samarbeta för att täppa igen kryphålen. Även inom svensk rätt har det länge pågått en diskussion för att motverka inhemsk aggressiv skatteplanering. Det har resulterat i att regeringen har lagt fram ett betänkande om informationsskyldighet för skatterådgivare, SOU 2018:91. Förslaget i betänkandet innebär att i första hand skatterådgivare åläggs en skyldighet att till Skatteverket inrapportera information angående skattearrangemang som denne utformat eller bistått sin klient med. Detta ska göras i syfte att Skatteverket ska få information tidigare i hanteringen för att på ett mer effektivt sätt kunna få kännedom om aggressiva skatteplaneringsförfaranden. Förslaget i betänkandet har dock fått omfattande kritik ur rättssäkerhetssynpunkt gällande såväl dess utformning som arbetet som ligger till grund för detta. I denna uppsats undersöks förslaget i dess helhet och en jämförelse med såväl skatteflyktslagen som kritiken som riktats mot förslaget görs utifrån de grundläggande rättsprinciper inom svensk rätt. Som slutsats konstateras det att förslaget i betänkandet inte uppfyller de grundläggande kraven på rättssäkerhet.

Uppsatsen behandlar förslaget till lagstiftning om rapporteringspliktiga skattearrangemang i SOU 2018:91. I uppsatsen redovisas bland annat remissinstansernas synpunkter och görs en analys av förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt.

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att utreda om och hur gällande rätt har förändrats senaste 40 åren angående alkoholsjuka arbetstagares anställningsskydd. Alkoholberoende arbetstagare missköter sitt arbete. Misskötsamheten visar sig ofta i beteenden och handlingar som tolkas som symtom på alkoholsjukdom. Denna misskötsamhet skulle för en frisk arbetstagare bedömas som oacceptabel av såväl arbetsgivare som arbetsdomstol. Uppsatsen tydliggör det juridiska problem som uppstår när arbetsgivaren vill säga upp eller avskeda arbetstagaren på grund av misskötsamhet som kan relateras till alkoholsjukdom. Uppsatsen beskriver också hur praxis de senaste 15 åren tyder på att arbetsgivare till viss del har lättare att få gehör för sina yrkanden i arbetsdomstolen vad gäller den problematik alkoholsjukdomen förorsakar på arbetsplatsen jämfört med tidigare. Uppsatsens slutsats är att den praxis från 1970 och 1980-talet som hittills varit prejudicerande i viss mån är obsolet. Detta kan relateras till Sveriges inträde i EU 1995 samt förändringar i arbetsmiljölagen och tillkomsten av ett lagstadgat arbetstagaransvar angående rehabilitering. Numera kan onykterhet i tjänsten som enda faktor vara saklig grund för uppsägning om beteendet upprepats och det är ett uttalat krav i anställningsavtalet, kollektivavtalet eller arbetsplatsens drogpolicy att drogfrihet gäller på arbetsplatsen. Allvarliga förseelser som grovt åsidosätter arbetstagarens åliggande mot arbetsgivaren i samband med onykterhet bedöms numera inte som symtom på alkoholsjukdom, utan ger laga grund för avsked. En sammanfattande slutsats är att arbetsdomstolen har förändrat sin syn på den alkoholberoende arbetstagarens anställningsskydd. På 1970 och 1980-talet sågs denne som ett offer för sin alkoholsjukdom som behöver hjälp, medan man idag ställer krav på den alkoholsjukes eget ansvar för att bli fri från missbruket, samtidigt som denne har en lagstadgad rätt till rehabilitering som bekostas av arbetsgivaren eller socialförsäkringen.   Nyckelord: alkoholsjukdom, alkoholberoende, alkoholstrategi, alkoholism, anställningsskydd arbetsgivaransvar, arbetstagaransvar, arbetsförmåga, avsked, bevisbörda, beroendevård drogpolicy, informationsskyldighet, missbruksbehandling, misskötsamhet, onykterhet, rattfylleri, rehabilitering, saklig grund, sjukintyg, säkerhetsrisk, uppsägning

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att utreda om och hur gällande rätt har förändrats senaste 40 åren angående alkoholsjuka arbetstagares anställningsskydd. Alkoholberoende arbetstagare missköter sitt arbete. Misskötsamheten visar sig ofta i beteenden och handlingar som tolkas som symtom på alkoholsjukdom. Denna misskötsamhet skulle för en frisk arbetstagare bedömas som oacceptabel av såväl arbetsgivare som arbetsdomstol. Uppsatsen tydliggör det juridiska problem som uppstår när arbetsgivaren vill säga upp eller avskeda arbetstagaren på grund av misskötsamhet som kan relateras till alkoholsjukdom. Uppsatsen beskriver också hur praxis de senaste 15 åren tyder på att arbetsgivare till viss del har lättare att få gehör för sina yrkanden i arbetsdomstolen vad gäller den problematik alkoholsjukdomen förorsakar på arbetsplatsen jämfört med tidigare. Uppsatsens slutsats är att den praxis från 1970 och 1980-talet som hittills varit prejudicerande i viss mån är obsolet. Detta kan relateras till Sveriges inträde i EU 1995 samt förändringar i arbetsmiljölagen och tillkomsten av ett lagstadgat arbetstagaransvar angående rehabilitering. Numera kan onykterhet i tjänsten som enda faktor vara saklig grund för uppsägning om beteendet upprepats och det är ett uttalat krav i anställningsavtalet, kollektivavtalet eller arbetsplatsens drogpolicy att drogfrihet gäller på arbetsplatsen. Allvarliga förseelser som grovt åsidosätter arbetstagarens åliggande mot arbetsgivaren i samband med onykterhet bedöms numera inte som symtom på alkoholsjukdom, utan ger laga grund för avsked. En sammanfattande slutsats är att arbetsdomstolen har förändrat sin syn på den alkoholberoende arbetstagarens anställningsskydd. På 1970 och 1980-talet sågs denne som ett offer för sin alkoholsjukdom som behöver hjälp, medan man idag ställer krav på den alkoholsjukes eget ansvar för att bli fri från missbruket, samtidigt som denne har en lagstadgad rätt till rehabilitering som bekostas av arbetsgivaren eller socialförsäkringen. Nyckelord: alkoholsjukdom, alkoholberoende, alkoholstrategi, alkoholism, anställningsskydd arbetsgivaransvar, arbetstagaransvar, arbetsförmåga, avsked, bevisbörda, beroendevård drogpolicy, informationsskyldighet, missbruksbehandling, misskötsamhet, onykterhet, rattfylleri, rehabilitering, saklig grund, sjukintyg, säkerhetsrisk, uppsägning / The aim of this paper is to describe if and how Swedish law has changed due to employment protection of alcoholics over the last 40 years. Employees suffering from alcoholism mismanage their work. This negligence appears in actions that can be interpreted as symptoms of alcoholic disease. For healthy workers, such mismanagement would be deemed as unacceptable both by employers as well as the Labour Court. An important policy of Swedish law is that it is illegal to terminate an employee contract or dismiss someone because of illness or acts that can be related to illness. Legal dilemmas arise when the employer needs to dismiss an employee because of mismanagement related to his or her alcoholism. The paper concludes that the practice from the 1970s and 1980s that has been prejudicial to some extent may be obsolete. It is currently somewhat easier for employers to get a hearing for their claims in the Labour Court regarding problems caused by alcoholism at work. This may be related to Sweden's entry into the EU in 1995, changes in the "Occupational Safety and Health Act" and the creation of a statutory employee responsibility regarding rehabilitation. Misbehaviour related to drunkenness at work may nowadays be grounds for dismissal if the behavior is repeated, and if it is an explicit requirement of the employment contract, collective agreement or workplace drug policy that abstinence applies in the workplace. Concerning drunkenness related to serious offences that gravely infringe the worker's obligation to the employer, it is considered irrelevant that these acts are symptoms of alcohol disease. Nowadays, these acts provide the legal basis for dismissal. A conclusive summary is that the Labour Court in Sweden has to some extent changed its view of the employment protection of workers suffering from alcoholism. In the 1970s and 1980s, these workers were seen as victims of their illness, victims who needed help. Nowadays, Swedish Law requires the alcoholic employees’ own responsibility in order to be free from abuse, while they also have the legal right to rehabilitation funded by employers or social security.