Thesis (M.S.)--State University of New York at Binghamton, Department of Psychology, 2009. / Includes bibliographical references.

Thesis (M.N. (Clinical))--Victoria University of Wellington, 2009. / Includes bibliographical references.

This thesis investigates women's feelings on being subjected to piropos (catcalling) in their everyday lives. Through interviews with four Cuban women living in Havana, I analyse women's experiences of piropos through a phenomenological lens and through speech theory, investigating how norms surrounding sexualities and gender are materialised in and between language, bodies and spaces. I also investigate which acts of resistance and defence mechanisms my interviewees employ in order to cope with piropos. The first part of the analysis investigates the gendered dimensions of piropos, discussing how it constitutes gendered subject positions while enforcing gender inequality. My interviewees describe how being subjected to piropos makes them feel more feminine and links the occurrence of piropos directly to their self-esteem. They also describe how the occurrence of piropos conditions their possibility to move freely around the city. In the second part of the analysis I look at piropos as a heterosexual game in which different rules apply depending on gender. Lastly, this thesis focuses on my interviewees' accounts of resistance by analysing silence as well as verbal responses to piropos as a way of breaking the rules of the heterosexual game.

Självskadebeteenden beskrivs i forskning som komplexa och svåra att förstå, bemöta och behandla. Ett flertal studier påpekar bristen på kunskap inom området samt information om och vägledning i hur man bör bemöta dessa beteenden. Ett flertal studier belyser självskadande individers negativa erfarenheter av omsorgspersonalens bemötande. Syftet med nuvarande studien är att få en djupare förståelse för hur omsorgspersonal bemöter de individer som har ett självskadebeteende. Fokus ligger på hur personalen upplever att de agerar direkt när självskadan sker. Även hur personalen påverkas av att arbeta med självskadande individer undersöks. Studien är kvalitativ med en fenomenologisk metodansats. Fyra kvinnliga anställda inom omsorgen har intervjuats. I analysen som hade en fenomenlogisk utgångspunkt framträdde sex teman: förhållningssätt, visar omsorgspersonalens olika bemötande till individers självskadebeteenden. Förhållningssättet varierar utifrån situationerna som uppstår samt självskadans allvarlighetsgrad står för denna variation. Strategi, visar hur personalen arbetar med olika strategier i olika skeden vid självskador. Som kan bestå av sysselsättning, omplåstring och genom samtal beroende på individernas aktuella situation. Svårigheter - de komplexa situationerna, beskriver omsorgspersonalens upplevelse av att det är svårt att bemöta självskadebeteenden. Skapa förtroende, framhöll vikten av att det fanns en bra kommunikation. Självskadebeteende väcker känslor, beskrev personalens känslor av rädsla, osäkerhet, oro och frustration som uppstår i mötet med individernas självskador. Slutligen visar behovet av att öka kunskaperna om personalens sätt att bemöta självskadebeteenden är ett lämpligt agerande. / In research, self-injuring is described as complex, hard to understand and treat. Several studies are pointing to the lack of knowledge within the area, and also to information and guidance on how to deal with these behaviors. There are a handful of studies, which sheds light on individuals who have felt that care providers have treated them with negative attitudes. The purpose of the present study is to get a deeper understanding of how care providers approach individuals who self-injure. The main focus lies on how care providers experience how they themselves act when self-injuring occurs. It is also explored how care providers are affected while working with people who self-injuries. The study is qualitative with a phenomenological method. Four female care providers have been interviewed. In the analysis that had a phenomenological outset, six themes came forth: approach, shows the care provider´s different approaches to individuals who self-injures. The approach varies depending on the situations that arises, and also the severity of the self-injuring. Strategy, which illuminates how care providers works with different strategies in different stages of self-injuring, which can consist of activities, care and through conversation depending on the individual´s current situation. Hardships - the complex situation, which made clear that care providers experience hardships while treating people who self-injures. Creating trust, sheds light on the importance of a good communication. Self-injuring has an emotional impact, describes the care provider´s feelings of fear, insecurity, worry and frustration which arises while treating individuals who self-harm. Lastly the theme of the need for increased knowledge discusses if the care provider´s experiences their own way of treating people whom self-harm as appropriate behavior.

No description available.

Bakgrund: Självskadebeteende är inte en sjukdom utan ett beteende som innefattar repetitivt självskada. Självskadebeteende är ett växande folkhälsoproblem i vårt samhälle som oftast förekommer bland personer med psykisk ohälsa. Det är av stor betydelse att lyfta de upplevelser personer med självskadebeteende har vid vårdsökande, för att möjliggöra personcentrerad stöd och behandling för denna patientgrupp. Som sjuksköterska är det viktigt att ha ett etiskt förhållningssätt samt en helhetssyn som inkluderar personens psykiska mående relaterat till självskadebeteendet och inte enbart behandla den fysiska skadan. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med självskadebeteende upplevde vårdkontakten inom somatisk samt psykiatrisk öppen-och slutenvård efter självskada.  Metod: Studiens forskningsmetod var en litteraturöversikt. I de akademiska databaserna PubMed, CINAHL Complete och Psychology and Behavioral Sciences Collection utfördes artikelsökningar. Tolv kvalitativa artiklar hittades samt användes till resultatet. Resultatet delades in i tre huvudteman med fyra tillhörande underteman. Resultat: Resultatets teman bestod av tre huvudteman: “Vårdrelationen”, “Vägledning och stöd” och “Nödvändiga förbättringar”. Resultatet visade att de flesta personer med självskadebeteende hade en negativ upplevelse av sjukvårdspersonalens bemötande samt känslan av att vården var begränsad. Detta gav en negativ självkänsla samt påverkade förtroendet till vården. Slutsats: Personer med självskadebeteende upplevde ofta stigmatisering, försummelse samt brist på empati och medmänsklighet av sjukvårdspersonalen. När upplevelsen av vården var negativ och dömande upplevde personer med självskadebeteende skam och skuld vilket hindrade de att uppsöka vård. Ett bemötande från sjukvårdspersonalen som upplevdes empatiskt och omsorgsfullt stärkte personen samt förbättrade livskvalitén. Sjuksköterskan bör skapa en stödjande vårdmiljö fri från stigmatisering kring personer med självskadebeteende. / Background: Self-injurious behavior is not an illness but a behavior that include repetitive self-injury. Self-injurious behavior is a growing public health problem in our society that usually take place among people with mental illness. It is very important to raise the experience from people with self-injurious behavior, when they are seeking for healthcare, to make it possible to ensure patient focused care, support and treatment for them. It is important to have an ethical and holistic view as a nurse and to include the person´s mental health and not only the physical self-injury.     Aim: The aim was to describe how people with self-injurious behavior experiences the contact in somatic and psychiatric outpatient and inpatient care after self-injury.   Method: The research method of the study was a literature review. The article searching was made in academic databases, PubMed, CINAHL Complete and Psychology and Behavioral Sciences Collection. For the result, there were twelve qualitative articles found and used. From the result three main themes with four sub themes were created. Results: The results include three main themes “Relationships of care”, “Guiding and support” and “Necessary improvement”. The results showed that the most people with self-injurious behavior had a negative experience of health care staff's approach and the feeling that the care was limited. This led to negative self-esteem and affected the trust for the care.            Conclusion: People with self-injurious behavior experiences stigma, neglect and lack of empathy and compassion of healthcare staff. When the experiences of care was negative and judgmental, people with self-injurious behavior felt shame and guilt, which prevented them from seeking care. A treatment characterized by empathy and carefulness improved quality of life and strengthened the person. The nurse should create a supportive environment for people with self- injurious behavior, without stigma.

Of the several techniques reported for the treatment of self-injurious behavior, response-contingent aversive stimu-lation and overcorrection seem to be the most successful. However, many procedures are precluded from use by legal or other restrictions. Thus, many procedures that are both ethnically and aesthetically tolerable to practitioners and the public must be developed. Facial screening (Lutkzer & Spencer, Note 1; Zegiob, Becker & Bristow, Note 2; Lutzker, Note 3), applying a terrycloth bib to cover the face contingent upon self-injurious behavior, has been shown to be effective. The purpose of this study was to investigate the parameters of facial screening with two subjects. Specifically investigated were: a) the role of non-contingent v~. contingent facial screening in therapy and extra-therapy setting; and b) the role of opaque vs. translucent bibs. In the first study, using a multiple baseline design, it was found that non-contingent facial screening was effective only after a history of pairing with contingent facial screening. While non-contingent facial screening reduced self-injurious behavior in two settings, it did not eliminate self-injurious behavior in all three settings in which it was observed. In the second study a reversal design-component analysis was used to compare a translucent to an opaque bib. The translucent bib was ineffective in reducing the self-injurious behavior while the opaque bib eliminated self-injurious behavior as long as facial screening was applied consistently.

Background: About 50 years ago, self-injurious behavior was considered rare, a symptom associated with psychosis or suicidal thoughts. In today's society, self-injurious behavior is a widespread phenomenon, especially among adolescents and adults dealing with mental illness in different ages.  Aim: The aim of this literature study was to describe and compile nurses' experiences of caring for patients with self-injurious behavior.  Method: A descriptive literature study made up of ten scientific articles. Main results: Nurses in the care of patients with self-injurious behavior described experiences of relationship-building care, the importance of specific knowledge, empathy and professional distance, and the support from colleagues.  Conclusion: The results of the literature study showed that several different components were important, these were; relationship-building care, lack of time and staff, the support of colleagues, the importance of specific knowledge as well as empathy and professional distance. These components form the basis for the nurse, to the best of her ability, to care for patients with self-injurious behavior in an adequate way of working. / Bakgrund: För ca 50 år sedan ansågs självskadebeteende vara sällsynt, ett symtom i samband med psykossjukdomar eller suicidbenägenhet. I dagens samhälle är självskadebeteende ett brett fenomen, särskilt hos ungdomar och vuxna som lider av psykisk ohälsa i olika åldrar. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva och sammanställa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med ett självskadebeteende. Metod: En deskriptiv litteraturstudie uppbyggd av tio vetenskapliga artiklar. Huvudresultat: Sjuksköterskor i vårdandet av patienter med ett självskadebeteende beskrev erfarenheter av relationsskapande vård, vikten av specifik kunskap, empati och professionell distans samt kollegialt stöd.  Slutsats: I litteraturstudiens resultat framgick det att flera olika komponenter var av betydelse, dessa var; relationsskapande vård, tidsbrist, kollegialt stöd, vikten av specifik kunskap samt empati och professionell distans. Dessa komponenter ligger till grund för att sjuksköterskan enligt sin bästa förmåga ska vårda patienter med ett självskadebeteende på ett adekvat arbetssätt.

Bakgrund: Tidigare studier har visat att självskadebeteende ökar hos unga kvinnor. Självskadebeteende anses vara ett sätt att uppnå tillfällig lättnad vid psykiskt lidande och bakomliggande orsaker anses i huvudsak vara depression och ångest. Forskning har påvisat att vårdmötet är problematiskt. Det finns vårdare som upplever bristande kunskap och förståelse och känner frustration och maktlöshet inför självskadande patienters handlingar. Många unga kvinnor befarar att deras problem ska förvärras av att söka vård samt fruktar att inte bli tagna på allvar. Syfte: Denna uppsats syftar till att beskriva unga kvinnors upplevelse av att leva med ett självskadebeteende. Metod: En kvalitativ innehållsanalys utfördes på tre olika bloggar. Analysen resulterade i fyra olika kategorier. Resultat: Fyra kategorier identifierades; Det ändlösa lidandet, Beroendet av att skära, Kampen och Behovet av hjälp och stöd. Slutsats: Att leva med självskadebeteende upplevdes vara en kamp mellan hopp och förtvivlan. De unga kvinnornas upplevde ett stort behov av hjälp och stöd och ansåg vården vara oförstående och otillräcklig. / Background: Previous studies have shown an increase in self-injurious behaviour among women. Self-injurious behaviour is considered to be a way to quickly relieve deep emotional distress and is related to depression and anxiety disorder. Studies show that the encounter with the health professionals is often problematic. Many professional caregivers experience a lack of knowledge and understanding and often become frustrated and feel powerless when encountering the self-injurying patient. Many young women have a fear of not being taken seriously if they were to contact the health care services and if they do establish contact; they fear it will only make their problems worse. Aim: This study aims to describe the experiences of young women living with self-injurious behaviour. Method: A qualitative content analysis was based on three different blogs found on the Internet. Four main categories were identified. Results: The four categories were; The endless suffering, The addiction of cutting, The struggle and The need of help and support. Conclusion: Living with self-injurious behaviour is a struggle between hopefulness and despair. The young women experience a great need of help and support and find the health care unsympathetic and insufficient.

Bakgrund: Självskadebeteende ses som ett växande problem i dagens samhälle och är vanligast förekommande bland kvinnor. Självskadebeteende ses även bland den manliga befolkningen men i mindre skala vilket tros bero på att de har andra sätt att hantera situationer, tankar och känslor på. Genom att ha ett personcentrerat förhållningssätt där sjuksköterskan utgår från varje enskild person kan det ge en ökad förståelse för patienten vilket i sin tur kan leda till ett ökat välbefinnande. Syfte: Syftet med studien var att belysa personers erfarenheter av att leva med ett självskadebeteende. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes med induktiv ansats. Resultat: Resultatet baserades på tio vetenskapliga artiklar där fyra teman framkom: utlösande faktorer, omgivningens syn på självskadebeteendet, ett sätt att hantera känslorna och vägen mot återhämtning. Konklusion: Det framkom att personer som skadade sig använde självskadebeteendet som ett sätt att hantera tankar och känslor på, som de annars inte visste hur de skulle få utlopp för. Att söka hjälp var ett orosmoment då det fanns en rädsla inför andra människors fördomar om självskadebeteende vilket gjorde att de valde att dölja självskadebeteendet från sin omgivning. För att kunna återhämta sig krävs ett gott stöd samt en förståelse för varför självskadebeteendet uppkommit och en ökad självacceptans. / Background: Self-injurious behaviour is seen as a growing problem in today’s society and is most common among women. Self-injurious behaviour is also seen among the male population but on a smaller scale which is believed to be due to the fact that they have other ways of dealing with situations, thoughts and feelings. By having a person-centered approach where the nursing is based on each person, it can provide an increased understanding of the patient, which in turn can lead to a higher level of well-being. Aim: The aim of the study was to illustrate people’s experiences of living with a self-injurious behaviour. Method: The study was conducted as a general litterature study with an inductive approach. Result: The result was based on ten scientific articles where four themes emerged: triggering factors, society’s view of self-injurious behaviour, a way of coping with the emotions and the road to recovery. Conclusion: It appeared that people who injures themselves use self-injurious behaviour as a way of dealing with thoughts and feelings that they otherwise, did not know how to handle. Seeking help was a concern as there is a fear of other people's prejudice about self-injurious behaviour, which made them choose to hide their self-injurious behaviour from their surroundings. To be able to recover, it is important to have a good support and an understanding of why self-injurious behaviour has emerged together with an increased self-acceptance.