En resa i kollektivtrafiken börjar och slutar alltid med en resa till och från hållplatsen. Denna resa kan ha en stor påverkan på den totala restiden, och är avgörande för om kollektivtrafiken ses som ett attraktivt transportmedel. Samtidigt behöver andelen kollektivtrafikresenärer och cyklister öka i städer för att minska utsläppen, trängsel och göra städer mer tillgängliga och attraktiva. Syftet med den här rapporten är att undersöka förutsättningar, möjligheten och intresset av att införa ett hyrcykelsystem på tågstationer i Stockholmsområdet. Mer specifikt undersöks hur uthyrningssystemet kan integreras med kollektivtrafiksystemet. Metoden för undersökningen börjar med teoretisk bakgrund genom en litteraturstudie om hur hyrcykelsystem historiskt sett har fungerat i Europa och hur det fungerar idag. Utöver det har Region Stockholms politiska mål kopplade till ämnet sammanställts, och dessutom har klimatpåverkan av elcyklar kartlagts. Efter litteraturstudien har förutsättningarna, möjligheten och intresset för ett hyrcykelsystem på tågstationer separat undersökts med tre olika metoder. Genom en fallstudie med platsbesök på 4 olika tågstationer, analyserades fysiska miljön för att undersöka förutsättningarna. Vidare undersöktes intresset bland kollektivtrafikresenärer genom en kvalitativ och kvantitativ enkät, som skickades ut i Facebookgrupper för tågpendlare och studenter. Datan från enkäten bearbetades i Excel och i Python. Till sist undersöktes möjligheten att införa ett hyrcykelsystem genom en intervju med en anställd på Mälardalstrafik som arbetar med periodbiljetten Movingo. Resultaten från enkätstudien visar att färdemedelsvalet för tågresenärers första och sista sträcka med en stor majoritet består av kollektivtrafik och gång, och att det är färre som cyklar på sista sträckan än första sträckan. Vidare visar det att lite mindre än hälften tror att uthyrning av mikromobilitetsfordon på tågstationen skulle kunna minska dess restid, men det skiljer sig åt beroende på om de som svarar är interregionala/regionala tågresenärer eller studenter. Svaren skiljer sig också åt beroende på vilket färdmedel mikromobilitetsfordonet ersätter, där de som idag går sista sträckan är mer positiva än de som åker kollektivtrafik sista sträckan. Till sist visas det av enkätstudien att det är en signifikant skillnad i inställning till uthyrningstjänsten om den är rabatterad eller integrerad med kollektivtrafiktjänsten, och en integrerad resa är viktigare för resenärerna än en rabatterad resa. Resultatet från intervjun visar att det finns en möjlig framtid då mikromobilitetsfordon kan integreras med tågtrafiken och kollektivtrafiken i ett biljettsystem, men det finns stora utmaningar som måste mötas innan det är en möjlighet. Det måste säkerställas att fordonen finns över hela systemet och att kunderna är säkra på att deras mikromobilitetsfordon de har betalat för finns där de förväntar dem. Dessutom måste det säkerställas att politiska viljan finns för integrationen.  Slutsatsen blir att integrerade mikromobilitetslösningar kan bidra till Stockholms mål för hållbara transporter, men att deras effektivitet varierar beroende på användarnas resvanor och stationernas omgivning. Det finns ett intresse för cykeluthyrning, speciellt om det integreras med kollektivtrafikbiljetter. För att maximera användningen av systemet och respekt för fordonen bör det vara skattefinansierat respektive avgiftsbelagt.