Debatterna om Hobbes och Rousseaus politiska ståndpunkter är långvariga och välpublicerade. Min ambition i denna mylla har varit att koncentrera mig på en fixerad och konstitutiv fråga, nämligen hur deltagande respektive författare tyckte att folket borde vara i fattandet av politiska beslut - sådana svaren formuleras i Leviathan och The Social Contract. Den kontextualistiska metoden synes naturlig för historisk idéanalys, i synnerhet som en betydande del av undersökningen kommer behöva ta itu med hermeneutiska problem: för att ge förståelse åt Hobbes och Rousseaus politiska filosofier är det nämligen nödvändigt att ha kännedom om de kontexter i vilka de formades. Teorin som appliceras är Kuhns teori om paradigm, kompletterad med Foucaults koncept om episteme. Med paradigm respektive episteme menar Kuhn och Foucault ett temporärt a priori-förhållande som definierar den intellektuella räckvidden inom en specifik disciplin. Bakgrunden mot vilken Hobbes Leviathan tolkas är således det stormiga engelska 1600-talet, Richelieus Frankrike (där Hobbes residerade under nästan hela det decennium som föregick skrivandet av Leviathan), hans personliga biografi etc. Kontextualiseringen av The Social Contract inkluderar bl.a. Machiavellis inflytande, Rousseaus personliga biografi, och upplysningen. Hobbes och Rousseau är överens om att suveränen bör ha absolut makt över alla medborgare. Med denna premiss blir frågan hur de definierar suveräniteten central. För Hobbes är suveränen samtliga medborgare sammanfogade till “one and the same Person” i ett förbund där envar avsäger sig sin “Right of Governing” sig själv och transfererar “thy Right to him, and Authorise all his Actions”. Emellertid  tillägger han att folket endast är “made One Person, when they are by one man, or one Person, Represented [...] For it is the Unity of the Representer, not the Unity of the Represented, that maketh the Person One.”  Rousseaus definition av suveräniteten är allmänviljan omsatt i praktik. Skillnaden mellan allas vilja och allmänviljan är att “while the former considers private interest and is merely a sum of particular wills” exkluderar allmänviljan “the pluses and minuses, which mutually cancel each other out” tills endast det gemensamma intresset återstår.  Efter att suveränen etablerats är alla medborgare, enligt Hobbes, förpliktigade att agera unisont i enlighet med de beslut suveränen fattar. I samma anda är suveränen “the sole Legislator”. Sammantaget är Hobbes mening att en person (eller församling) bör vara enväldig beslutsfattare, och att folket, således, inte bör ha något inflytande i politiska frågor. Det är sant att suveränen beskrivs som samtliga medborgare sammanfogade till “one and the same Person”, men då det är tydligt att denne är en faktisk person (eller församling av faktiska personer) och det är “the Unity of the Representer, not the Unity of the Represented, that maketh the Person One” förefaller detta vara av metafysisk innebörd. Övervägande Hobbes svar på frågan - hur deltagande folket borde vara i fattandet av politiska beslut - är det således tydligt att medborgarna inte vid något skede (efter upprättandet av en “commonwealth”) bör vara delaktiga i den politiska beslutsprocessen.  I kontrast till Hobbes menar Rousseau att suveräniteten inte kan representeras. Vidare anser han att “The people subject to the laws should be their author”. Som vi sett är suveräniteten hos Rousseau identisk med allmänviljan omsatt i handling. När allmänviljan ska definieras i en specifik fråga föreslår Rousseau en “assembly of the people” varpå en motion presenteras och var och en “expresses his opinion on this by voting, and the declaration of the general will is taken from the counting of the votes”. Medelst detta system menar han att varje enskild medborgares makt är lika med suveräniteten delat med antalet medborgare. I The Social Contract argumenterar Rousseau följaktligen för att alla medborgare (endast vuxna män) bör vara jämlika i fattandet av politiska beslut. Ställd inför frågan föreslår Rousseau direktdemokratiska och bindande omröstningar - där alla medborgare tillåts rösta och alla röster är likvärdiga.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

This dissertation critically examines the ontological and epistemological significance of the concept of violence in French philosopher Jacques Derrida’s essay “Violence and Metaphysics” (Chapter 1), dialogues between Mennonite philosophical theologians who represent the Radical Reformation and John Milbank’s Radical Orthodoxy (Chapter 2), and the Death and the Displacement of Beauty trilogy by feminist philosopher of religion Grace Jantzen (Chapter 3). Although Derrida, Jantzen, and certain Mennonite philosophical theologians approach the problem of violence with very different concerns and frames of reference, each understand violence to have a distinctly ontological and epistemological character, while also suggesting that ontology and epistemology themselves are profoundly vulnerable to charges of violence. In Derrida’s essay “Violence and Metaphysics” language itself is imbricated in violence, and in their responses to John Milbank, Mennonite philosophical theologians Peter C. Blum and Chris K. Huebner situate their work both with and against Derrida’s supposed “ontology of violence” as they apply Christian pacifism to epistemology and seek to articulate an “ontology of peace.” In her late work in the Death and the Displacement of Beauty project, Grace Jantzen develops an epistemology that is similar to that of Blum and Huebner, while critiquing what she understands to be Derrida’s equivocation of linguistic with physical violence, all as part of her argument that the cultural habitus of the west is founded on an obsession with death that violently displaces natality with mortality. In bringing together these three sources, this dissertation uses “violence” as a diagnostic concept to assess the priorities and values of its users. Considering violence to be defined by the violation of value-laden boundaries, this study of three ontologies of violence interprets and critiques the values that Derrida’s deconstruction, philosophical Mennonite pacifism, and Jantzen’s critique of displacement seek to further and protect against violation. / Dissertation / Doctor of Philosophy (PhD) / This dissertation examines the early work of French philosopher Jacques Derrida (Chapter 1), debates between Mennonite philosophical theologians and John Milbank’s Radical Orthodoxy (Chapter 2), and the Death and the Displacement of Beauty trilogy by feminist philosopher of religion Grace M. Jantzen (Chapter 3). For Derrida, Jantzen, and certain Mennonite philosophical theologians the term “violence” is used to name ways of thinking, knowing, and speaking, rather than being restricted to the sphere of physical violations. This dissertation shows how these three sources each consider violence to be something that can inhere in ways of thinking about the world and our relation to it.

This thesis examines the politics of poetry in works by the contemporary Swedish poets Jörgen Gassilewski and Lars Raattamaa. This is accomplished within a theoretical framework based on the aesthetic philosophy of Jacques Rancière and his understanding of politics, aesthetics, and artistic forms and practices. The thesis aims to elucidate the politics of poetry in Gassilewski and Raattamaa beyond the political categories of engagement and activism, and argues that poetry is political in and of itself, as a way of reconfiguring common forms of sense experience. Proceeding from the philosophy of Rancière and his understanding of montage and of historical discourse the thesis shows how the kaleidoscopic poetry of Gassilewski in skapelsens sedelärande samtal (2002) and Raattamaa’s poetry structured around names from the history of communism in Kommunismen (2014) propose political possibilities by intervening in the configurations of the forms of the sensible. The thesis also shows how a poetics of sprawl is explicitly elaborated on the basis of the concept of urban sprawl in the writings of Raattamaa which can be encountered in different ways in the work of both poets more broadly.

George MacDonald's novel Lilith relates the story of a young man inheriting his deceased father's estate and coming in contact with its remarkable library and mysterious librarian. The protagonist's subsequent adventures in a fantastical world prepare the young Mr. Vane to assume authority over his inherited archive and become an archon. Jacques Derrida's exposition of the responsibilities of the archon including archival authority, domiciliation, and consignation illuminate the mentoring role of the elusive librarian Mr. Raven in Vane's adventures. By using Derrida's deconstruction of archives to unpack the intricacies of knowledge transfer in MacDonald's novel, the lasting impact of the archon on the archive and the individuals in Lilith, as well as the importance of the archon in the transfer of knowledge between individuals facilitated through relationships, becomes apparent. The archon, acting as a gatherer, organizer, and shaper of texts, uses the materials within the archive to exercise power and to bequeath power upon other individuals, as seen in the character Mr. Raven's actions. Lilith illustrates the necessity of the archon as he shapes the archive's contents and governs the interactions between book and reader, ultimately allowing the archive to become a place where knowledge is heritable.

Mémoire numérisé par la Direction des bibliothèques de l'Université de Montréal.