Bakgrund: Vid palliativ vård i hemmet förändras tillvaron såväl för den sjuke som för de närstående. Den sjuke har ofta svårt att äta vanlig mat och kan behöva tillförsel av konstgjord näring. Närstående kan uppleva ett stort ansvar för den sjukes näringsintag när han eller hon vårdas hemma. Adekvat näringsintag är av betydelse för det fysiska välbefinnandet. Men vad vi äter påverkar också livskvalitet i social, kulturell och psykologisk bemärkelse. Tillgänglig forskning om hur det kan vara att leva med någon som är beroende av konstgjord näring i relation till svår sjukdom har i stor utsträckning ett biomedicinskt perspektiv och fokus på praktiskt handhavande och tekniska problem relaterade till näringsbehandlingen. Syfte: Att få ökad kunskap om närståendes erfarenheter av att ha delat vardagen med en partner som fått konstgjord näring i livets slutskede. Metod: Kvalitativ induktiv ansats med datainsamling genom öppna enskilda intervjuer. Datainsamling/databearbetning genomfördes med tolkande beskrivning. Resultat: I resultatet har tre övergripande teman och dess inneboende variationer identifierats; situationer kring mat och näring skapar delaktighet och utmanar; strävan efter vardaglighet genom måltider i en förändrad tillvaro; näring skapar förhandlingsutrymme med döden. Den konstgjorda näringen skapade en trygghet för de närstående, både som en försäkran om en fortsatt existens och genom den kontinuerliga kontakt med hemsjukvårdsteamet som näringsbehandlingen medförde. Personerna i studien beskrev positiva aspekter av att vara delaktiga i vården av den sjuke, men också känslor av maktlöshet och skuld inför att inte lyckas överskrida den sjukes svårigheter att äta och dricka. I den förändrade tillvaron kunde de närstående personerna finna det goda men de upplevde också ett främmandeskap inför sin sjuka partner. I situationen kunde näringsintaget utgöra ett existentiellt hot eller hopp. Slutsats och diskussion: Resultatet illustrerar hur komplex situationen att leva med en svårt sjuk partner som i livets slutskede har svårt att äta och behöver tillskott av konstgjord näring, kan upplevas. Personernas erfarenheter var varierande och det kan antas vara av betydelse att vårdpersonal har stor öppenhet för hur den förändrade vardagen upplevs för varje enskild närstående. En öppen och ömsesidig dialog kring ätsvårigheter och konstgjord näring kan vara av stor betydelse för de närståendes förmåga att hantera vardagen med den sjuke.