Sättet man skriver recensioner på är väldigt fritt, det finns egentligen inga regler. Syftet med den här uppsatsen är att studera hur olika teaterrecensioner är uppbyggda – vad som står, på vilket sätt man skrivit och i vilken utsträckning man diskuterar olika element. Tidigare studier som granskat recensioner i Stockholms dagspress mellan 1890 och 1941 har påvisat att det är skådespelarna och handlingsreferaten som får den största platsen i recensionstexterna, och det finns indicier som tyder på att recensionerna som skrivs och publiceras idag inte ändrats särskilt mycket jämfört med dem som skrevs för hundra år sedan. Det är vad som ska undersökas och benas ut i den här studien. Ett svar på hur man skriver en recension idag i svensk dagspress, vilka yrken och yrkesgrupper som diskuteras i texterna, på vilket sätt det görs och även hur andra områden runt om dessa yrkeskategorier kan omnämnas i recensionerna. Undersökningen har gjorts via kvantitativ innehållsanalys som blandats med kvalitativ textanalys när varje kategori sedan studerats närmre i varje text. Sist analyseras också hur recensenterna skriver inledande och avslutande stycke i respektive text, samt vad de satt för helhetsomdöme på den teaterpjäs de sett. Materialet som används är trettio texter från fem olika stora dagstidningar runt om i Sverige med recensioner som publicerats under 2009, 2010, 2011 och 2012. Vad som kunde konstateras när den här undersökningen var genomförd var att de två huvudområden man fokuserat på sedan tidigare – skådespelarinsatserna och att återberätta handlingen av pjäsen, fortfarande låg i framkant och upptog mycket plats i recensionerna, men att yrkesgrupper som scenografer och deras scenografi samt regissörer och regi diskuterades eller i alla fall omnämndes i högre utsträckning än förr, och att det generellt inte fanns så många recensioner där det var en kategori som tog fokus helt och hållet. Slutsatsen man kan dra utifrån denna undersökning är att huvudfokus på skådespelare och handling fortfarande finns kvar, men att detta omskrivs med nyans av andra iakttagelser idag. Dessa överskuggar andra yrkesgrupper, till exempel de som arbetar med dekor, ljud eller ljus och som aldrig eller mycket sällan får något utrymme i recensionstexterna.

Abstract Denna C-uppsats i journalistik heter Författare från den afrikanska kontinenten i pressen – framställning under 2012 och 2013 och är skriven av Jonas Carlsson. Det har funnits en debatt inom media om hur kulturutövare från Afrika framställs i media. Syftet med denna studie är att öka förståelsen för hur författare från den afrikanska kontinenten framställs i svensk dagspress på dess nätupplagor, alltså vilka diskurser finns det kring dessa författare? Frågeställningarna är: Hur framställs författare från den afrikanska kontinenten i den svenska dagspressens nätupplagor 2012-2013? På vilket sätt får författare från den afrikanska kontinenten komma till tals i artiklarna? Hur framträder dikotomin vi/dom i artiklarna och hur leder detta i så fall till utestängning/integrering av författarna?   En huvudsaklig teori är postkolonial teori som behandlar hur synen på folk från Afrika har sett ut före, under och efter kolonialtiden. Medieteorier som exempelvis att redaktioners sammansättning påverkar hur olika folk framställs i media används också i viss utsträckning. Central för metoden är Foucaults diskursteori om hur språket används för att forma diskurser. För att kunna utröna olika diskurser har flera analyskategorier utvecklats för att fånga olika aspekter av framställningen av författare från Afrika, till exempel vad de får representera, vilka författare de jämförs med och om de får komma till tals i artiklarna. Utifrån detta avgörs om de blir en del av ett ”vi” eller ”dom” och slutligen om de blir integrerade eller utestängda. Resultatet av studien är inte entydig. (Svarta) författare från Afrika jämförs ofta med varandra och får representera något generellt ”afrikanskt”, men ofta motiveras det med relevanta resonemang. Författarna kan ha något gemensamt som Afrikas koloniala historia. Det finns dock undantagsfall. Ett annat resultat är att svarta afrikanska författare får oproportionerligt litet utrymme i media. Det är ett exempel på att en de utmålas som ”dom” och i förlängningen ett utestängande. Denna uppsats är en liten början på ett område där det skulle behövas mer forskning. Ett förslag är att gå långt tillbaka i tiden för att se om det går att se skillnader och trender i framställningen av författare från Afrika över tid.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om och i så fall hur kultursidorna i Aftonbladet och Expressen har förändrats mellan 1984 och 2014. Det som uppsatsen specifikt har tittat på är om kultursidorna har förändrats när det gäller innehåll och stil mellan 1984 och 1999 samt mellan 1999 och 2014 i Aftonbladet och Expressen och i så fall hur. Även om Aftonbladets kultursidor skiljer sig från Expressens och i så fall hur. Något som också har undersökts är om det har skett en kommersialisering av innehållet på Aftonbladets respektive Expressens kultursidor och hur tar den i så fall har tagit sig uttryck. Detta har både undersökts med en  kvalitativ textanalys och en analys av andelen annonser på uppslaget. I den kvalitativa textanalysen har det även undersökts om det förekommer någon samhällsdebatt i Aftonbladets respektive Expressens recensioner på kultursidorna och om det skett någonförändring sedan 1984. Uppsatsens metod har byggt på en såväl kvantitativ som kvalitativ innehållsanalys. Denkvantitativa delen har utgått från ett kodschema och syftar till att se generella förändringar avbland annat texttyp och innehållskategorier. Materialet har bestått av 72 uppslag för den kvantitativa delen. I uppsatsens kvalitativa del har fokus legat på huruvida Aftonbladets och Expressens recensioner på kultursidorna speglar samhällsdebatten. 32 recensioner har ingått i den kvalitativa analysen. I den kvantitativa analysen visade resultatet att det har blivit allt vanligare att puffa för skribenten under den undersökta perioden, i såväl Aftonbladet som Expressen. På artikelnivå har texttyperna recension och debattartikel ökat i antal för de båda tidningarna. Resultatet visar för den kvalitativa studien att samhällsdebatten har blivit ett allt vanligare inslag i kulturrecensionen, inte minst i Expressen. Förutom debatt lämnas det också utrymme för ämnen som är kopplade till exempelvis livsstil och privatliv. När det kommer till vilken typ av retorik som förs i recensionerna har ethos ökat sedan 1984 medan pathos och logos har använts konsekvent. Aftonbladet och Expressen har i såväl det kvantitativa som den kvalitativa innehållsanalysen visat på tendenser som tyder på en kommersialisering av innehållet på kultursidorna.

The topic of this thesis is book reviewing in Sweden with a focus on three years: 1906, 1956 and 2006. By describing and analysing the critical reception of literature in these periods, the thesis aims to increase the knowledge and understanding of literary critical discourse and the function and power of the literary review in the past and today. The theoretical approach is inspired by Michel Foucault’s concepts of discourse and power. In particular, the thesis addresses the issue of norms in relation to literature and literary criticism by studying how criticism is written, by whom, on what, where and how much. The study, which is partly sociological and partly text analytical, is based on a systematically chosen sample of book reviews – altogether 200–300 reviews per year. The thesis maps out the publication forms for literary criticism each year as well as the changes that the critical community has undergone. It shows a movement from the often extensive, yet occasional and seasonal, literary reception in 1906, to the establishment of separate cultural sections in the newspapers of 1956, and the signs in 2006 that the threat from the new media has led to a state of crisis in the daily criticism. Regarding the critical community, a major change was the gender distribution, which showed that there were almost exactly as many women as men reviewing and being reviewed in 2006. A commonly held view is that contemporary criticism does not have the same high quality as it used to and that the space for literary criticism has been considerably reduced. One part of the study is therefore a quantitative comparison of the reviews and reviewers of each year at group level. The comparison shows, for instance, that the reviews in 2006 were indeed much shorter than a hundred years earlier, but the length of articles had already decreased in 1956. In fact, the average length per reviewed work was not shorter in 2006 than in 1956. In the text analysis, norms of evaluation, recurring themes, the role of the critic and approaches to reading are examined as a discursive text system. The aim is to show how these norms embody orders of critical discourse and how some reading approaches were privileged in the reviews while others were more or less ruled out. The analysis also reveals that the critical discourse both influences and is influenced by the discourses of closely related disciplines, such as journalism, academic criticism, and – of course – literature itself.

I den här studien har vi undersökt skillnaden mellan kulturmaterialet 1990 och 2011 i Sydsvenskan, Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Vi har med en kvantitativ analys undersökt förhållandet mellan kultur- och nöjesmaterial, fördelningen mellan ämnen och artikeltyper samt förekomsten av förhandsmaterial. Vi har även analyserat förhandsmaterialets uppbyggnad med en kvalitativ analys. Undersökningen utgår från tre nordiska undersökningar kring utrymme och innehåll på kultursidorna. Resultatet visar en ökning av andelen nöjesmaterial, som 2011 var cirka 44 procent av innehållet. I ämnesfördelningen fanns de största minskningarna i skönlitteratur, scenkonst och samhällsfrågor. Det som har ökat mest är populärmusik. Förhandsmaterialet har ökat och tog 2011 upp ungefär 6 procent av utrymmet. Andelen recensioner har minskat och andelen notiser ökat. I förhandsmaterialet fann vi att artiklarna handlade om kända personer, endast artisterna/författarna (producenterna) kom till tals och texterna var positivt eller neutralt skrivna, men aldrig kritiska. Slutsatsen är att andelen nöjesmaterial har ökat, vilket också syns i ämnesfördelningen, där finkulturella ämnen minskat och populärkulturella ämnen ökat. Kritik och opinionsbildande material har minskat, och andelen förhandsmaterial har ökat. Det innebär en förändring av tonen på kultursidorna.

No description available.

Sedan 1990-talet har uttrycket ”det svenska musikundret” använts för att beskriva Sverige som en stor musikexportör i världen. Detta begrepp är dock mångfacetterat och inte helt oproblematiskt. I denna uppsats har jag genom en kritisk diskursanalys studerat hur det svenska musikundret framställs inom kulturjournalistiken. Mitt syfte har varit att ta reda på vilka diskurser av det svenska musikundret som dominerar i medieframställningen, hur dikotomin kultur och ekonomi synliggörs i framställningen av dessa diskurser samt vilken roll journalisten har i reproducerandet. Uppsatsen har Bourdieus teorier om kapital och fält som grund, vilka är essentiella för förstå de regler som förekommer inom populärmusikens produktionsfält. Vidare har jag utgått från kritisk teori, forskning kring kulturjournalistik samt relationen mellan ekonomi och kultur. I min analys har jag kommit fram till fyra dominerande diskurser – den postmoderna, den marknadsliberala, den kollektivistiska och den anti- nationalistiska diskursen. Utifrån dessa diskurser har jag kommit fram till några olika sätt som dikotomin kultur och ekonomi synliggörs på. Det har skett en de-differentiering och placeringen på produktionsfältet kan idag tillåtas vara närmare den kommersiella polen. Musikundret är en del av ”varumärket Sverige”, där Sverige som musikland lyfts fram, och fungerar som en populärmusikalisk kanon eftersom uttrycket pekar på någon slag enhet. Journalisterna är representanter i ett åsiktsmaskineri som handlar om det svenska musik- undret, vilka till stor del består av vita män. De bidrar till formandet och reproducerandet av synen på det svenska musikundret som baseras på subjektiva åsikter. Synen på populärmusik verkar från journalisthåll ha förändrats mot en större öppenhet även för mer kommersiella akter inom musikundret. Det visar på att journalisternas texter präglas av den samhälleliga kontexten, samtidigt som deras texter är med och formar samhällskontexten.

Denna studie utgör en retorisk analys av svenskhet i kulturdebatten. Kulturjournalistiken i svenska medier har kommit att bli en röst för politisk, demokratisk och etisk debatt samt ge uttryck för ett samhällskritiskt perspektiv. Syftet med denna uppsats är att studera hur svenskhet konstruerats i svenska kulturdebatten under perioden november 2013 till oktober 2016, i avseende att bidra till diskussionen hur svensk identitet förstås och vem som får ingå i begreppet. Diskussionen förs kring frågeställningarna: Hur har svenskhet konstruerats inom svenska kulturdebatter i dagspressen november 2013 till oktober 2106? Vem kan vara svensk enligt debatten? Vem förs debatten för och av vem? Studien kommer endast att beröra en begränsad del av debatten, tidningarna som studeras är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Studien utförs på ett relativt outforskat område och kommer kunna ligga till underlag för vidare studier. Uppsatsen behandlar teorier kring hur medier kan verka identitetsskapande samt vilken betydelse de har för identitet och nationalitet. Vidare går de in på hur det finns en spänning mellan det globala och nationella. Utifrån teorier om ”vi och dom” redogörs för hur olikheter kan vara väsentliga för identitetsskapande, men samtidigt riskerar att bidra till en exkludering och konstruerande av föreställda gemenskaper. En redogörelse görs även av hur vi kan förstå etnicitet. Sökningen på material genererade nio artiklar. Analysen av artiklarna utförs med metoden retorisk analys där den retoriska situationen beskrivs, appellformerna logos, ethos och pathos studeras, samt studiet av doxa där vilka implicita kunskaper, antaganden samt värdegrunder som förs fram i artiklarna analyseras. Slutresultatet visar att flertalet artiklar argumenterar för en inkluderande svenskhet som bygger på en social gemenskap. De flesta för även en explicit antirasistisk och antinationalistisk talan. En tendens finns däremot att tilltala de som redan är insatta i debatter, samt svensk historia, politik och kultur.

Syftet med denna studie är att undersöka hur kulturjournalister och nyhetsjournalister från Sveriges Radio ser på sitt demokratiska uppdrag och sin yrkesroll samt hur de upplever förutsättningarna för att uppfylla uppdraget och om dessa har förändrats. Vi är intresserade om nyhetsjournalisters och kulturjournalisters uppfattning i dessa frågor skiljer sig åt. Då vi har valt att göra en kvalitativ studie står de intervjuade journalisternas svar i centrum. I analysen kopplas resultatet till demokratimodeller, digitalisering, fältteori samt journalistikens logiker.  Resultatet av studien visar att gemensamt för båda gruppers syn på det demokratiska uppdraget är viljan att förmedla information och kunskap, vara tillgänglig och pedagogisk, verka självständigt samt att ge plats åt lyssnarnas åsikter eller fungera som spegel. Vad som skiljer grupperna åt är att nyhetsjournalisterna betonar uppgiften att vara opartisk och saklig, kritiskt granska makten samt ge människor verktyg att påverka. Kulturjournalisterna betonar i högre grad vikten av att bredda världsbilden, delge nya perspektiv, reflektera och analysera samt ge lyssnarna verktyg för att väcka nya tankegångar. Journalister anser att de i stort kan uppfylla uppdraget, men att möjligheterna och förutsättningarna har förändrats. Tempot har ökat, det råder en ökad konkurrens och några av kulturjournalisterna belyser personalnedskärningar och besparingar inom bolaget. Vår undersökning visar att definitionen av det demokratiska uppdraget i hög mån är kopplat till synen på yrkesrollen. Den största divergensen mellan grupperna är förhållningssättet till subjektivitet.

Den här uppsatsen handlar om partipolitiken inom den svenska kulturdebatten med avstamp i Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Syftet är att undersöka om kopplingen mellan partipolitik och kulturjournalistik blivit starkare eller inte samt hur Sverigedemokraterna framställs i kulturdebatten 2018 jämfört med 2010. Detta besvaras med hjälp av frågeställningar som undersöker om andelen artiklar som omnämner politiska partier eller dess företrädare ökat, om omnämnanden av respektive politiskt parti ökat eller minskat, vilka ämnen som diskuteras samt hur Sverigedemokraterna diskuteras inom kulturdebatten. Det teoretiska ramverket för uppsatsen utgår från offentlighetsteori (Ferrees et al. 2002), retorik som teori (Vigsø 2010), definitioner av kultur (Fornäs 2012), samt definitioner av kulturjournalistik (Sandström 2010, Nørgaard Kristensen och From 2015). Studien innehåller en kvantitativ och en kvalitativ del. 200 artiklar från Aftonbladets och Dagens Nyheters kultursidor har analyserats med hjälp av kvantitativ innehållsanalys. Vidare har 13 artiklar som i olika utsträckning handlar om Sverigedemokraterna analyserats med hjälp av en kombination av Peter Berglezs (2010) kritiska diskursanalys och Vigsøs (2010) retoriska analys för att undersöka den tematiska och schematiska hierarkin, retoriktyp och appellform. Analysen visar att andelen artiklar som omnämner politiska partier inte förändrats från 2010 till 2018. Däremot har riksdagsvalet som diskuterat ämne ökat. Andelen artiklar med omnämnanden av Sverigedemokraterna har tiodubblats. De mest diskuterade ämnena 2010 var klass, ideologi och journalistik, år 2018 var riksdagsvalet, rasism och utrikespolitik mest diskuterat. Sverigedemokraterna diskuteras främst med retoriktyperna deliberativ och forensisk retorik samt med pathos som huvudsaklig appellform, följt av logos. Den huvudsakliga tematiken i artiklarna utgår ofta från att ställa Sverigedemokraterna i dålig dager. De framställs som manipulativa, populistiska, främlingsfientliga och som en samhällsfara.