Syftet med uppsatsen är att diskutera om rekordårens bebyggelse kan med hjälp av en DIVE-analys betraktas som en del av kulturarvet. En kvalitativ metod har använts där observationer och historisk såväl som samtida litteratur varit grunden till empirin. Detta i enlighet med DIVE som undersökningsmetod. En kvalitativ analys med ett etnologiskt perspektiv har sedan gjorts. Uppsatsen utgår ifrån Grundad teori och behandlar således tidigare forskning kring kulturarvet, som begreppets karaktär och kulturarvets värden, i det avslutande kapitlet. Studien har resulterat i en analys av Hagalund i Solna stad, Stockholms län, vilket mynnar ut i ett resultat att Hagalund som en förort från rekordåren är ett kulturarv, dock enbart ur ett kunskapsperspektiv. Ur ett upplevelseperspektiv krävs helt andra metoder än DIVE för att utröna om Hagalund är ett kulturarv. Dessutom diskuteras DIVE-analysens förhållningssätt till kulturarvet och kulturarvet som objektivistiskt eller konstruktivistiskt betingat. Studien väcker flera nya frågeställningar kring kulturarvet och rekordårens bebyggelse.

Med detta arbete vill vi se bortom en generellt ogrundad kritik av rekordårens bebyggelse och istället på djupet försöka förstå de kvaliteter som är sprungna ur den tidens ideal. Rekordåren är en unik epok i svenskt bostadsbyggande, och det är av stort samhällsintresse att försöka förstå hur de storskaliga bostadsområdena fungerar, hur de utformats, förändrats och vilket utgångsläge de finner sig i idag. Genom att betrakta dessa områden som del av vårt gemensamma kulturarv finns det möjlighet att på ett nyanserat sätt hitta värden i dess fysiska struktur. I arbetets inledande del görs en forskningsöversikt, med två separata grenar; den ena går igenom rekordårens storskaliga bostadsbebyggelse och dess karaktärsdrag. Den andra delen går igenom begreppet "kulturarv" och synen på vad "värde" innebär i sammanhanget. Sist redogörs den forskning som diskuterat rekordårens bebyggelse som kulturarv. Den huvudsakliga delen i uppsatsen är två fallstudier, så kallade kulturmiljöanalysmetoder - DIVE respektive SAVE som är framtagna av myndigheter från Sverige, Norge och Danmark med fokus på kulturmiljöfrågor. Analysmetoderna appliceras på fallet Rosengård, som valts ut som representativt för ett storskaligt bostadsområde från rekordåren. Metoderna har tagit in historiska dokument och grafiska material (bilder och illustrationer) för att analysera Rosengårds historiska och arkitektoniska kvaliteter. Analyserna görs utefter tydliga metodiker som beskrivs i DIVE och SAVE. Metoderna resulterar i ett antal rekommendationer och förslag på hur de presenterade kulturvärdena kan hanteras vid framtida exploatering och utveckling, som inte fördärvar kulturarvet. I den avslutande delen svarar vi på frågeställningarna om vilka kvaliteter som kan identifieras i rekordårens storskaliga bostadsbyggande, hur synen mellan olika analysmetoder skiljer sig och sist hur framtida ny bebyggelse kan uppföras inom eller i anslutning till dessa områden med hänsyn till dess karaktäristiska fysiska utformning.

Kulturmiljöanalyser används idag som verktyg för värdering av kulturmiljöer. Det finns ingen bestämd mall i Sverige för hur kulturmiljöanalyser ska utföras. Kulturmiljö är ett brett begrepp som inte alltid är så lättolkat, men som är av vikt för framtida städers identitet och attraktivitet. Studien analyserar metoder som används vid kulturmiljöbedömning. Hur kulturmiljöanalysers utformning kan påverka resultat av planeringsarbete samt vilken roll planeraren bakom analysen spelar, undersöks i studien. Målet är att förstå på vilket sätt dessa faktorer kan vara av betydelse för hamnområdens ombyggnationer. Två kulturmiljöanalyser har utförts, DIVE-analys och Swecos stadsbild- och kulturmiljöanalys, genom en fallstudie i området Hullkajen och Hamnparken i Malmö. Området är del av vår tids moderna arv, som idag står inför omvandling. Kritik har riktats mot att planerare förväntas anta en objektiv expertroll vid bedömning av urbana miljöer, då tidigare forskning belyst planerares subjektivitet. Studien intresserar sig för planerares subjektiva roll. Autoetnografi har använts för att undersöka den egna rollen, som planerare, vid utförande av analysmetoder. Resultaten från kulturmiljöanalyserna framförde skillnader, främst kopplade till processen inom metoderna framför resultaten av metoderna. En subjektiv påverkan visades också inom processerna och belyser relationen planeraren och metoden emellan. Skillnader och likheter tyder på att en transparens och breddat deltagande inom processen för värdering av kulturmiljö behövs, för att stärka legitimiteten i planeringsprocesser. / Cultural environment assessments are used as tools for valuing cultural heritage environments. There are no specific guidelines in Sweden today for how cultural heritage assessments are to be performed. Cultural heritage as a concept can be difficult to interpret, it is however important for the identity and attractiveness of future cities. This research is interested in methods used for cultural environment assessments. How the structure of cultural environment assessments can affect results in city planning and what role the planner behind plays is examined, to understand why it can be important for the redevelopment of port- and industrial areas. Two cultural environment assessments are performed within the study, the DIVE analysis and Swecos cityscape and cultural environment analysis, through a case study in the area of Hullkajen and Hamnparken in Malmö. The area is part of our modern heritage, which today is facing transformation. Critics have argued that planners are expected to adapt the role as an objective expert, even though previous research highlights the subjectivity planners hold. This research is interested in the subjective role of planners in performing cultural environment assessments. Autoethnography is used to examine our role, as planners, in performing cultural environment assessments. The results presented differences, mainly linked to the process within the methods rather than the results of the methods. A subjective influence was also shown within the processes and sheds light on the relationship between the planner and the method. Differences and similarities indicate that transparency and broaden participation in the process of valuating the cultural environment is needed, in order to strengthen the legitimacy of planning processes.