Tjänstekvalitet är ett omdiskuterat begrepp inom den offentliga upphandlingssektorn. Även om många upphandlande myndigheter understryker vikten av god kvalitet vid en tjänsteupphandling upplever de ändå svårigheter med att definiera kvalitet samt utforma och ställa krav i tydliga, relevanta och mätbara kriterier. Uppsatsen behandlar hur kvalitet kan mätas vid offentliga tjänsteupphandlingar. Det utreds hur kompetens och erfarenhet kan utvärderas samt vilka faktorer som ska beaktas för att utforma proportionerliga och transparenta utvärderingskriterier. Inledningsvis sker en redogörelse för faser i upphandlingsprocessen som är av vikt för upphandling av kvalitet och därefter utreds begreppet tjänstekvalitet. Kvalitet som upphandlingskriterium, dess problem, praxis vid referenstagning samt olika tillvägagångssätt för att mäta kvalitet redogörs även.Slutsatsen som kan dras av uppsatsens analys är att kvalitet kan mätas på ett flertal olika sätt men att det finns ett antal aspekter som den upphandlande myndigheten bör beakta. Praxis kring referenstagning i utvärderingsfasen visar på att det finns en tydlig distinktion bland landets kammarrätter avseende tolkningen av Lianakis-domen. När referenstagning används som ett utvärderingskriterium ska en grundlig genomgång göras över vilka kriterier som kan leda till ett mervärde för tjänsten. Beställaren ska utforma genomtänkta kriterier som tydligt påvisar hur väl leverantören kan utföra uppdraget. Beställaren bör alltid behålla kontrollen över referenstagning. Dessutom ska beställaren aldrig formulera flera kriterier i en och samma referensfråga. Erfarenhet bör även alltid sättas i tjänstens kontext, och det är där bör-kraven kan ha avgörande roll. Den upphandlande myndigheten ska även vara tydlig i sin poäng/betygssättning av referenstagning och bör-krav. Varje poängnivå ska ha en beteckning, och en beskrivning över vilka kriterier som genererar en viss poängsats ska även finnas med i förfrågningsunderlaget. Intervjuer är ett utvärderingskriterium som kan ge svar på frågor som beställaren aldrig kan få genom referenstagning. Turordningslistor som har förespråkats för att minska antalet intervjuobjekt är dock inte alltid fullt så tillämpbara. Incitament/bonus och viten kopplade till kundnöjdhet och tvåkuvertsystem är modeller som kan underlätta för myndigheter att prioritera och beakta kvalitet i högre mån. Kvalitetsuppföljning bör markeras tidigt i upphandlingsprocessen och utgöra ett ska-krav. Den upphandlande myndigheten ska inte heller begränsa antalet utvärderingskriterier i tron om att fler kriterier kan leda till en osäkrare bedömning. Det är beställarens kunskaper kring utvärderingsprocessen som är avgörande. Fler och avgränsade kriterier kan i många fall gynna en upphandling.