No description available.

Sociala medier är ett ungt och oprövat område där rättsläget ännu inte är helt klart. Det föreligger viss problematik huruvida marknadsföring på sociala medier ska betraktas å ena sidan som redaktionell text och således falla under vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Eller å andra sidan som kommersiell text och därmed falla under marknadsföringslagen (2008:486), MFL. Föreliggande uppsats har för avsikt att försöka klargöra när främst marknadsföringslagen blir aktuell och tillämplig vid framställningar som publiceras på sociala medier. Detta kommer vi att undersöka genom att se vilka krav som ställs på reklamidentifiering enligt MFL och slutligen hur ansvaret mellan parterna vid dold marknadsföring ska fördelas. Utgångspunkten kommer att vara mål PMT 11949-16 (Kissie-målet) samt lagstiftning, praxis, förarbeten och riktlinjer för att med hjälp av en rättsdogmatisk metod försöka klargöra rättsläget för marknadsföring på sociala medier, så kallad influencer marketing. Efter analys av ovan anförda material kan vi konstatera att gränsdragningen mellan kommersiellt och redaktionellt material är fortsatt svårt att fastställa på sociala medier. För att en framställning ska anses vara kommersiell måste ett uttryckligt avtal föreligga mellan influencern och näringsidkaren. Att det föreligger höga krav på framställningar på sociala medier vilket innebär att en tydlig och särskiljande reklammarkering ska dra till sig uppmärksamhet. Denna reklammarkering ska även placeras först. Slutligen har vi i uppsatsen kommit fram till att annonsören alltid har ett huvudansvar och att influencern har ett medverkansansvar. Angående eventuella mellanhänder kan frågan om ansvar bli aktuell om mellanhanden aktivt medverkat i marknadsföringen. Till sist kan plattformen inte anses ha ett ansvar enligt gällande rätt.

In connection with major technological developments and the constant expansion of the Internet, dissemination of information has never been easier. This possibility to reach a global audience with the push of a button has led to the proliferation of pirated works such as music and films becoming an increasing problem. Through several directives, the European Commission has sought to harmonize the principles of civil and criminal law that are intended to prevent and deter illegal file sharing on the Internet. In Sweden, many private individuals administrating websites that encouraged, and make available illegal file sharing have been fined in all instances of the Courts and sentenced to pay large fines and sometimes face imprisonment. In connection with these convictions, the role of the internet providers has been questioned. This essay intends to reflect on, and sort out, certain issues regarding internet providers' participation responsibility in the crime of illegal file sharing over the internet. By analyzing the various directives and laws that form the basics prerequisites to be held liable, this text will reflect on the legal, financial and to some extent political problems that arise with liability by participation for Internet service providers.

E-handelns framväxt har till stor del inneburit en positiv utveckling för företag eftersom företaget kan nå ut till en större marknad. Men i takt med e-handelns utveckling har även försäljning av förfalskade produkter ökat. Försäljningen av förfalskningar av ett företags varor påverkar företaget på flera sätt. För det första kan företaget inte garantera att varan håller den kvalitetsstandard originalet har. För det andra påverkas företagets goodwill om varan inte når upp till den standard som kunden förväntar sig. En kund som fortfarande tror att varan är äkta tappar förtroende för företagets varor och avråder andra att anskaffa dessa. Som en direkt följd av de två första punkterna kan företagets vinst påverkas negativt. För den rättighetsinnehavare som vill stoppa försäljningen av förfalskningar vore det mest effektivt om e-handelsplattformen ålades ett direkt ansvar istället för att rättighetsinnehavaren ska leta upp och väcka åtal mot respektive säljare. I dagsläget riskerar e-handelsplattformen dock endast ett medverkansansvar. I TPB-målet från EU- domstolen framgår dock att den mellanman som, mot bakgrund av den verksamhet de bedriver, borde ha ett direkt ansvar trots att aktuella lagregler inte medger det kan åläggas ett direkt ansvar om kännedom om intrång föreligger. Detta kan bli aktuellt för vissa e- handelsplattformar. Dessa e-handelsplattformar omfattas inte av e-handelsdirektivets ansvarsundantag eftersom de är aktiva aktörer. För att en e-handelsplattform ska bli direkt ansvarig krävs dock att plattformen har kännedom om ett specifikt intrång och sedan ställer sig passiv till det specifika intrånget. Detta innebär att kännedom måste skapas. Det åligger rättighetsinnehavaren att anmäla specifika intrång till e-handelsplattformen och på så sätt skapa kännedom. E-handelsplattformen kan inte åläggas en övervakningsplikt. Även om så vore fallet skulle rättighetsinnehavaren behöva kontrollera att e-handelsplattformen uppfyllde denna plikt. En e-handelsplattform skulle således kunna åläggas ett direkt ansvar men det är starkt beroende av aktivitet från rättighetsinnehavaren vilket gör ansvaret relativt snävt och ineffektivt. Rättighetsinnehavaren måste ta ett lika stort ansvar som tidigare om denne vill stoppa förfalskningar. Det kan tyckas att den som bedriver en e-handelsplattform ska ha koll på sin verksamhet men i praktiken vore det både omöjligt och orimligt för en e- handelsplattform att kontrollera allt som sker på plattformen. / The rise of e-commerce has led to a positive development for businesses since they can reach a bigger market. But it has also led to an increase in the sale of counterfeited goods. The sale of counterfeited goods affects a company in several ways. Firstly, the company cannot guarantee that the counterfeited good fulfils the company’s quality standards. Secondly, the company’s goodwill is damaged if the counterfeited good does not hold the quality the customer expects. A customer, who is convinced the counterfeited good is the original, loses trust for the company and will discourage others to buy goods from the company. Consequently, the company’s profit could be badly affected. For the rights owner/company, wishing to stop the sale of counterfeited goods, it would be more efficient if an e-commerce platform would be directly liable for the sale of counterfeited goods sold on its platform. Instead, the rights owner must find the actual seller and press chargers. The e-commerce platform only risks contributory liability. However, the TPB-case from the EU-court suggests that a middleman who, depending on the characteristics of their business, can be directly liable if they are aware of the infringement. This could be applied on certain e-commerce platforms. These platforms cannot avoid liability through the e-commerce directive since they are active. For an e- commerce platform to be directly liable it is required the platform knows about a specific infringement. Furthermore, that the platform is passive after knowledge has been established. It is the rights owner’s responsibility to make the e-commerce platform aware of specific infringements. The e-commerce platform cannot be obliged to perform a general monitoring duty. Even if it was possible, the rights owner would still have to control the e-commerce platform fulfilled its duty. Hence, an e-commerce platform could be directly liable for infringements taking place on the platform, but such a liability is dependent on the rights owner’s activity which makes the liability limited and inefficient. One could argue an e-commerce platform should supervise its business but it would be both impossible and unreasonably for an e-commerce platform to screen all offers made available on the platform.