Maier, Susanna (2016). Språkliga möjligheter, Elevers erfarenheter av att bli till i skolans ram, en multimodal intervjustudie (Linguistic possibilitys, Pupils experiences of self confirmation in the context of school, a multimodal interview study) Specialpedagog-programmet, Skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö högskolaProblemområdet i detta examensarbete är hur estetiska lärprocesser och ett vidgat språkbegrepp används och utnyttjas i elevers kunskapande i grundskolan så att elevers olika vägar till kunskapande kan tas till vara.Syftet med studien är att få ta del av hur gymnasielever på estetiska programmet upplever att deras identitet, förmåga och särskilda kompetens mötts och utnyttjats (använts) i kunskapandet i deras tidigare skolgång. I läroplanen står ”Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.” (Skolverket, 2011, s 9). Hur upplever elever att skolan mött deras olika teckenskapande kompetenser i deras lärprocesser?Den teoretiska ramen för examensarbetet spänner över en rad olika teorier kring bland annat identitet, estetiska lärprocesser, kunskap och bedömning, inkludering och demokrati. I grunden hålls den teoretiska ramen samman av den socialsemiotiska teorin som behandlar frågor kring hur människor använder sig av semiotiska tecken och texter i ett socialt sammanhang.Undersökningen har en narrativ ansats där elevers berättelser har vuxit fram dels genom intervjuer, men även genom en gestaltningsuppgift kring frågan om vem man kan bli som elev i skolan. Metodvalet i undersökningen styrs delvis av teoriramen där den estetiska lärprocessen används som ett verktyg i berättelsernas tillblivelse.Resultat och analys visar att skolan domineras av en bedömningskontext, både i det kunskapande arbetet och i det sociala sammanhanget. Denna bedömningskontext har en stark påverkan på vem man blir som elev i skolans ram. Elevernas berättelser vittnar om att möten med de andra eleverna och hur man förhåller sig i relation till dessa möten, är viktiga för elevers känsla av sammanhang och därmed i deras kunskapande processer. Det framkommer att skolans kunskapssyn av eleverna uppfattas som att kunskap är något utifrån kommande och formaliserat. Vidare framkommer det, i de intervjuade elevernas berättelser, att estetiska uttrycksformer som kunskapande processer, inte värdesatts i någon större utsträckning under deras tid på grundskolan, utan att de skriftspråkliga uttrycksformerna nästan alltid värderats högre enligt elevernas upplevelse. I ett av elevernas gestaltningsarbeten visas skolan som en ogenomtränglig yta av skrivna texter, både vad gäller de texter som styr skolans innehåll och de texter som visar elevers kunskapsproduktion. I elevernas berättelser framkommer även att de upplevt att lärares kompetens i att använda andra språkliga resurser än de skriftspråkliga varit bristfälliga.Arbetets mål har inte varit att komma fram till någon tydlig konklusion, utan snarare att lyfta fram några elevers perspektiv på vad det kan innebära att bli elev i skolans ram. En slutsats är dock att det är viktigt att forskningen ger utrymme för elevers perspektiv och upplevelser kring vad det kan innebära att vara elev i skolan.En specialpedagogisk implikation är att skolsystemet, där de estetiska uttrycksformerna får en större viktighetsgrad och används med mer kompetens från lärarkåren, kan bidra till att skapa en mer inkluderande lärmiljö för fler elever.Nyckelord: estetiska lärprocesser, identitet, inkludering, kunskapssyn, multimodal narration, socialsemiotik

Abstract This research focuses on spontaneously composed narrative in-between spaces in young children’s everyday life. The study was implemented in home and day care center contexts, and in cooperation between them. The study examines how children’s relations are shaped and reshaped in narrative in-between spaces. The theoretical and methodological approach draws from artistic and narrative childhood research. The narrative ethnography intertwined with visual methods were employed in three different processes to generate the research material. The material was analyzed through a holistic narrative analysis. The study is in line with the recent discussion of childhood research that challenges the simple understandings of children’s participation and voice. The study considers how to construct knowledge together with children, both in educational research and practices, in a critical and diffractive way. The main findings reveal that the spontaneously formed narrative in-between spaces enable children and adults to encounter the unplanned together; call for aesthetic sensitiveness toward others; enhance intergenerational co-agency; and create and maintain caring reciprocity and continuity. These aspects require and promote the confidence between children and adults as well as among adults. The study opens potential perspectives into research with young children through the concepts of narrative in-between space and the aesthetics of listening. The concepts challenge researchers to acknowledge the significance of being present for children and creating spaces for children to narrate in multiple ways. The study points out that the spontaneous narration provides opportunities for children to use different modes of narration and consequently enables their multiple voices to be heard. The study encourages researchers and educators to acknowledge the potential involved in children’s spontaneous narration. The study shows that spontaneously formed narrative in-between spaces create valuable situations to share children’s home stories and other meaningful matters. Finally, the study supports the parents and professionals to strengthen the position of the child in the cooperation practices between day care and home and offers a concrete means of involving children in cooperation. / Tiivistelmä Tässä väitöskirjassa tutkitaan spontaanisti muotoutuneita kerronnan tiloja lasten koti- ja päiväkotiarjessa, sekä niiden välisessä yhteistyössä. Tutkimusaihetta lähestytään kysymällä, miten lasten suhteet taipuilevat kerronnan tiloissa. Tutkimus liittyy kriittisellä ja luovalla otteella lapsuudentutkimuksen kentällä käytävään keskusteluun lapsen äänestä ja osallisuudesta. Tutkimuksen teoreettis-metodologinen viitekehys nojaa taiteelliseen ja kerronnalliseen lapsuudentutkimukseen. Kotona ja päiväkodissa toteutetuissa aineistonkeruuprosesseissa sovellettiin kerronnallista etnografiaa ja visuaalisia menetelmiä. Aineiston tulkinta muotoutui kokonaisvaltaisen kerronnallisen analyysin pohjalta. Tutkimuksessa kietoutuivat yhteen ”sydämellisellä asenteella” oleminen, tulkitseminen ja tekeminen. Tutkimustulokset osoittavat, että spontaanin kerronnan tiloissa lasten ja aikuisten on mahdollista kohdata yhdessä ennalta suunnittelematonta, herkistyä esteettisesti toisen kerronnan äärelle, lisätä sukupolvien välistä yhteistoimijuutta, sekä luoda ja ylläpitää välittävää vastavuoroisuutta ja jatkuvuutta. Nämä osatekijät vaativat ja edistävät luottamuksen rakentumista niin lasten ja aikuisten välillä kuin aikuisten kesken. Tutkimus avaa uudenlaista tarkastelukulmaa pienten lasten kanssa tehtävään tutkimukseen kerronnan tilan käsitteen avulla; pelkän tarinan sisällöllisen tarkastelun sijaan käsite korostaa kontekstia ja suhteita erottamattomana osana kertomisen prosessia. Käsite haastaa tutkijat huomioimaan kerronnallisen läsnäolon ja monenlaisen kerronnan merkityksen pienten lasten elämässä. Tutkimus osoittaa, että spontaani kerronnan tila tarjoaa mahdollisuuden lapsen toimijuuteen; lapsi voi osallistaa aikuista yhteiseen kerrontaan itselleen luontevilla kertomisen tavoilla. Tutkimus haastaa tutkijat ja kasvattajat huomioimaan lasten spontaaniin kerrontaan sisältyvän potentiaalin. Tutkimus havainnollistaa, että spontaanisti muotoutuneet kerronnan tilat luovat arvokkaita yhdessäolon hetkiä ja mahdollistavat lapselle tärkeiden asioiden jakamisen. Tutkimus kannustaa vanhempia ja ammattilaisia vahvistamaan lapsen toimijuutta myös kodin ja päivähoidon välisissä yhteistyön käytänteissä. Tutkimus tarjoaa tähän konkreettisen esimerkin.