Som en följd av det tidigare Kometprogrammet som varade under fyra år och slutrapporterades 2014 togs Nya Komet fram. Den kompletterande arbetsmetoden Nya Komet innebär i huvudsak satsningar på information till markägare, både nationellt och regionalt. Syftet är också att det ska vara lättare för markägare att föreslå områden för formellt skydd skapa ett bra samarbete mellan markägare och myndigheter.   Syftet är att undersöka vilka förväntningar, begränsningar och möjligheter som kan uppstå med ett ökat markägarinflytande i skogsbruket ur ett naturvårdsperspektiv. För att göra detta kommer implementeringen av den kompletterande arbetsmetoden Nya Komet att studeras.   Den metod som använts för uppsatsen är telefonintervjuer där både myndigheter och markägare som anmält intresse för Nya Komet har intervjuats. Det empisiska materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys.   Resultatet visar att det finns ett visst motstånd hos markägarna att blanda in myndigheterna i hanteringen av sin skog. Här grundar sig oron i att myndigeheterna möjligtvis har andra åsikter gällande hur skogen ska skyddas. Myndigheterna menar i sin tur att informationen kring vilka skogstyper som prioriteras måste komma ut för att inte onödiga resurser ska gå åt. Generellt ser de inblandade aktörerna positivt på att involvera markägare i naturvården.

<p>Sedan många år har kritik riktats mot statliga myndigheters konkurrensbegränsande effekt på de fria marknaderna. Både Konkurrensverket och privata aktörer på marknaden anklagar myndigheterna för att subventionera sina konkurrensutsatta tjänster med skattemedel. Rapporter från Statskontoret och Konkurrensverket föreslår att statliga myndigheter borde förbjudas att bedriva verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Påståendet att myndigheterna finansierar sin verksamhet på den fria marknaden med skattemedel, grundar sig i att de finansieras både av privata kunder och skattebetalare. Myndigheterna skall vid prissättning av sina konkurrensutsatta tjänster, i normala fall tillämpa full kostnadstäckning, vilket innebär att de varken borde göra vinst eller förlust på försäljningen. Enligt gällande förordningar skall myndigheter särredovisa verksamheterna för organisationens olika finansieringskällor. För att kunna göra denna särredovisning måste myndigheterna också göra kostnadsfördelningar av deras gemensamma kostnader. Eftersom olika kostnadsallokeringsmetoder är mer eller mindre rättvisande, finns viss risk för att kostnaderna fördelas skevt mellan de olika verksamheterna. Då full kostnadstäckning gäller för myndigheternas konkurrensutsatta verksamhet, har denna kostnadsfördelning stor betydelse för prissättningen av tjänsterna. De kan med andra ord konkurrera på marknaden med låga priser om kostnadsfördelningen är skev och den skattefinansierade verksamheten får bära för stora kostnader. Ovanstående resonemang har medfört att vi med vår studie vill besvara följande fråga;<em> Hur väljer statliga myndigheter med både anslags- och avgiftsfinansierad verksamhet att fördela sina gemensamma kostnader?</em> Det huvudsakliga syftet med studien är att undersöka hur myndigheterna fördelar sina indirekta kostnader, samt varför de hanterar dem på det sättet.</p><p>Vi har valt att utföra denna studie med ett induktivt angreppssätt, då forskningen inom det specifika ämnet är väldigt begränsad. Trots valet av ett induktivt angreppsätt arbetar vi i studien med en positivistisk kunskapssyn, då vi under intervjuerna och vid bearbetningen av dem försökt vara så objektiva som möjligt. I den teoretiska referensramen har vi till en början redogjort för de olika förordningar och rekommendationer som myndigheterna följer vid prissättning och kostnadsallokering. Vidare har vi beskrivit traditionella kostnadsallokeringsmetoder och kalkyleringsmodeller. Av kalkyleringsmodellerna har tonvikten lagts på självkostnadskalkyler.</p><p>Undersökningsmetod för studien har varit kvalitativa semi-strukturerade telefonintervjuer. Valet berodde även här på att ämnet är relativt outforskat, varför vi behövde samla information med stor bredd. Telefonintervjuerna har genomförts med fem myndigheter, SMHI, Skogsstyrelsen, SCB, Jordbruksverket samt Lantmäteriet. De olika respondenterna har fått redogöra för hur deras respektive myndighet sköter sin kostnadsallokering, samt varför de hanterar den på det sättet.</p><p>Slutsatserna vi dragit är att de olika myndigheternas kostnadsallokeringsmodeller ser väldigt olika ut till uppbyggnaden. Samtliga myndigheter anser dock att de använder den modell som passar just deras organisation bäst. Vidare har vi konstaterat att de alla använder självkostnadskalkylering av något slag, och framförallt påläggskalkylering. Någon myndighet använde dock metoder som kan liknas vid andra självkostnadsmodeller. Värt att nämna är också att ingen av de intervjuade myndigheterna såg kostnadsallokering som ett problem i organisationen. De anser sig varken ha svårt att identifiera sina gemensamma kostnader eller problem att tolka de reglementen som påverkar deras kostnadsallokering.</p>

<p>Uppsatsens syfte är tvåfaldigt. Dels syftar uppsatsen till att undersöka hur kommunikationen under krisen fungerade mellan inblandade myndigheter (Kungsbacka kommun, Räddningstjänsten i Storgöteborg, Polisen i Hallands län och Landstinget Halland), massmedier och medborgare.</p><p>Dels syftar uppsatsen till att undersöka vilken roll internet spelade i kriskommunikationen under de 17 dagarna i mars 2005.</p><p>Studien har genomförts främst genom samtalsintervjuer. Utöver det har skrivna redogörelser, pressmeddelanden, artiklar och andra dokument granskats.</p><p>Studien visar att kommunikationen mellan myndigheter, massmedier och medborgare fungerade bra. Samordningen mellan myndigheter fungerade väl, mycket tack vare ett upparbetat nätverk. Likaså var kontakten med massmedia bra. Medborgarna i sin tur var nöjda med den information de erhöll från myndigheter och massmedier.</p><p>Internet var på samma gång en central kanal och en kompletterande kanal för kriskommunikationen under krisen. Central i den mening att myndigheternas samordning, internkommunikation och kommunikation med massmedia till stor del skedde via kommunens hemsida. Kompletterande i den meningen att endast ett mindre antal av medborgarna fick information om krisen via internet.</p>

Uppsatsens syfte är tvåfaldigt. Dels syftar uppsatsen till att undersöka hur kommunikationen under krisen fungerade mellan inblandade myndigheter (Kungsbacka kommun, Räddningstjänsten i Storgöteborg, Polisen i Hallands län och Landstinget Halland), massmedier och medborgare. Dels syftar uppsatsen till att undersöka vilken roll internet spelade i kriskommunikationen under de 17 dagarna i mars 2005. Studien har genomförts främst genom samtalsintervjuer. Utöver det har skrivna redogörelser, pressmeddelanden, artiklar och andra dokument granskats. Studien visar att kommunikationen mellan myndigheter, massmedier och medborgare fungerade bra. Samordningen mellan myndigheter fungerade väl, mycket tack vare ett upparbetat nätverk. Likaså var kontakten med massmedia bra. Medborgarna i sin tur var nöjda med den information de erhöll från myndigheter och massmedier. Internet var på samma gång en central kanal och en kompletterande kanal för kriskommunikationen under krisen. Central i den mening att myndigheternas samordning, internkommunikation och kommunikation med massmedia till stor del skedde via kommunens hemsida. Kompletterande i den meningen att endast ett mindre antal av medborgarna fick information om krisen via internet.

Sedan många år har kritik riktats mot statliga myndigheters konkurrensbegränsande effekt på de fria marknaderna. Både Konkurrensverket och privata aktörer på marknaden anklagar myndigheterna för att subventionera sina konkurrensutsatta tjänster med skattemedel. Rapporter från Statskontoret och Konkurrensverket föreslår att statliga myndigheter borde förbjudas att bedriva verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Påståendet att myndigheterna finansierar sin verksamhet på den fria marknaden med skattemedel, grundar sig i att de finansieras både av privata kunder och skattebetalare. Myndigheterna skall vid prissättning av sina konkurrensutsatta tjänster, i normala fall tillämpa full kostnadstäckning, vilket innebär att de varken borde göra vinst eller förlust på försäljningen. Enligt gällande förordningar skall myndigheter särredovisa verksamheterna för organisationens olika finansieringskällor. För att kunna göra denna särredovisning måste myndigheterna också göra kostnadsfördelningar av deras gemensamma kostnader. Eftersom olika kostnadsallokeringsmetoder är mer eller mindre rättvisande, finns viss risk för att kostnaderna fördelas skevt mellan de olika verksamheterna. Då full kostnadstäckning gäller för myndigheternas konkurrensutsatta verksamhet, har denna kostnadsfördelning stor betydelse för prissättningen av tjänsterna. De kan med andra ord konkurrera på marknaden med låga priser om kostnadsfördelningen är skev och den skattefinansierade verksamheten får bära för stora kostnader. Ovanstående resonemang har medfört att vi med vår studie vill besvara följande fråga; Hur väljer statliga myndigheter med både anslags- och avgiftsfinansierad verksamhet att fördela sina gemensamma kostnader? Det huvudsakliga syftet med studien är att undersöka hur myndigheterna fördelar sina indirekta kostnader, samt varför de hanterar dem på det sättet. Vi har valt att utföra denna studie med ett induktivt angreppssätt, då forskningen inom det specifika ämnet är väldigt begränsad. Trots valet av ett induktivt angreppsätt arbetar vi i studien med en positivistisk kunskapssyn, då vi under intervjuerna och vid bearbetningen av dem försökt vara så objektiva som möjligt. I den teoretiska referensramen har vi till en början redogjort för de olika förordningar och rekommendationer som myndigheterna följer vid prissättning och kostnadsallokering. Vidare har vi beskrivit traditionella kostnadsallokeringsmetoder och kalkyleringsmodeller. Av kalkyleringsmodellerna har tonvikten lagts på självkostnadskalkyler. Undersökningsmetod för studien har varit kvalitativa semi-strukturerade telefonintervjuer. Valet berodde även här på att ämnet är relativt outforskat, varför vi behövde samla information med stor bredd. Telefonintervjuerna har genomförts med fem myndigheter, SMHI, Skogsstyrelsen, SCB, Jordbruksverket samt Lantmäteriet. De olika respondenterna har fått redogöra för hur deras respektive myndighet sköter sin kostnadsallokering, samt varför de hanterar den på det sättet. Slutsatserna vi dragit är att de olika myndigheternas kostnadsallokeringsmodeller ser väldigt olika ut till uppbyggnaden. Samtliga myndigheter anser dock att de använder den modell som passar just deras organisation bäst. Vidare har vi konstaterat att de alla använder självkostnadskalkylering av något slag, och framförallt påläggskalkylering. Någon myndighet använde dock metoder som kan liknas vid andra självkostnadsmodeller. Värt att nämna är också att ingen av de intervjuade myndigheterna såg kostnadsallokering som ett problem i organisationen. De anser sig varken ha svårt att identifiera sina gemensamma kostnader eller problem att tolka de reglementen som påverkar deras kostnadsallokering.

Svenska myndigheter lägger stor vikt vid kommunikation. Många har särskilda kommunikationsavdelningar och i mer än 65 procent av organisationerna sitter kommunikationsdirektören, eller motsvarande, med i myndighetens ledningsgrupp. Som kollektiv är myndigheter bland de största köparna av tjänster från reklambyråer och kommunikationskonsulter, och informatörer anställda i offentlig sektor utgör en betydande majoritet av medlemmarna i branschorganisationen Sveriges kommunikatörer. Samtidigt vet vi relativt lite om hur myndigheter ser på, och förhåller sig till, sin kommunikation som ett medel för att genomföra sina uppdrag. Syftet med analysen som presenteras här är att kartlägga vilka principer som styr myndigheters kommunikationsarbete för att på så vis belysa och åtminstone delförklara de olika problem som det pekas på i myndigheters kommunikation. Vad vi söker svar på är fyra frågor: Vilka principer styr myndigheters kommunikationsarbete? Vad innebär olika principer för hur man ser på när, var, hur, med vem och varför myndigheter ska kommunicera? I vilken utsträckning och på vilket sätt står olika principer i konflikt med varandra sett utifrån ett kommunikationsperspektiv? I vilken utsträckning och på vilket sätt medvetandegörs och hanteras dessa konflikter i strategi- och styrdokument? Utgångspunkten är att myndigheters verksamheter – på samma sätt som andra typer av organisationer – utöver lagar, regler och förordningar, också styrs av normer och principer som beskriver vad som är rätt, vad som är fel, vad som är viktigt, vad man ska sträva efter och på så vis skapar mening i det arbete man utför. Principernas kraft ligger i att det är konstruerade på samhällsnivå och många gånger för givet tagna. Organisationer reflekterar inte över dem, de är självklara. Principerna förekommer på olika nivåer i samhället och de kan knytas till yrkesgrupper, sektorer och branscher men det är också fullt möjligt att peka ut ett mindre antal principer som fungerar i mycket bredare samhällssammanhang och som därför är allomfattande. I analysen utgår vi ifrån Boltanski och Thévenot (2006) som skiljer ut sex principer; kreativitet, tradition, ryktbarhet, det civila, marknaden och produktionen. Tidigare studier visar att en organisation ytterst sällan styrs utifrån en enda princip. Det är snarare regel än undantag att en och samma organisation tvingas hantera att olika principer ställs mot varandra. För att besvara frågorna har vi analyserat myndigheters styrdokument för kommunikation. Inledningsvis tillfrågades samtliga nationella förvaltningsmyndigheter enligt SCB:s förteckning (N=252) om de hade sådana dokument. 173 myndigheter återkom med totalt 357 dokument bland annat profilmanualer, kommunikationspolicys, kommunikationsstrategier med mera. Bakgrunden till valet av styrdokument som material är att det är texter av argumenterande karaktär där myndigheterna beskriver när, var, hur, med vem och varför man ska kommunicera. Vilket också på så vis synliggör – explicit eller implicit – vilka principer myndigheter tar utgångspunkt i för sitt kommunikationsarbete.   Resultaten visar att det är fyra principer som framträder i myndigheternas dokument: Ryktbarhetens principer (85 procent av myndigheterna) – att kommunikationen ska uttrycka myndighetens identitet, göra den synlig, påverka bilden av organisationen och skapa förtroende. Produktionens principer (82 procent av myndigheterna) – att kommunikationen ska bidra till verksamhetens måluppfyllelse, vara välordnad, planerad och strategisk och koordinera verksamheten. Det civilas principer (65 procent av myndigheterna) - att kommunikationen ska fungera som samhällsinformation, ge upplysning och service till medborgare, underlätta för journalisters granskning och faktasökande och redovisa resultat till uppdragsgivare. På så vis ska kommunikationen understödja samhällets demokratiska processer. Marknadens principer (22 procent av myndigheterna) - att kommunikationen ska positionera myndigheten och generera försäljning och utbyten mellan myndigheten och kunder. I första hand en princip som framträder i dokumenten från universitet och högskolor. Kreativitetens och traditionens principer förekommer inte i materialen från någon myndighet. Resultaten visar också att en betydande majoritet (84 procent) av myndigheterna söker stöd i mer än en princip och därför har att hantera olika typer av konflikter. I vissa fall är det högst påtagliga skillnader som också görs explicita som när det civilas ställs mot ryktbarhetens principer. Att vara fullständigt öppen och samtidigt sträva efter att presentera en uteslutande och tillrättalagd bild innebär stora svårigheter. Här finns många exempel på myndigheter som försöker upprätta en gräns för när anställda får kommunicera med omvärlden och vad de kan uttala sig om, samtidigt som de (ofta myndigheters ledning) försöker göra tydligt att detta inte inskränker meddelarskyddet eller offentlighetsprincipen. I andra fall är konflikterna mindre påtagliga - och ter sig sannolikt mindre bekymrande i praktiken - som när myndigheter ställer ryktbarhetens mot marknadens principer. I många sammanhang är ett starkt varumärke intimt förknippat med att stärka sin marknadsposition och på så vis bidra till en ökad försäljning (eller rekrytering av studenter).

Uppsatsens syfte är att öka förståelsen för om Samordningsförbundet Hallands samverkan mellan myndigheter är ett lämpligt stöd för den målgrupp den riktar sig till, samt om arbetssättet har betydelse för de berörda klienternas välbefinnande. Studien utgår ifrån en kvalitativ metod där insamling av empirin gjorts genom semistrukturerade intervjuer med både klienter och samordningshandledare. I resultatet framhålls av både klienter och samordningshandledarna vikten av samverkan som arbetsätt mellan myndigheter. Klienterna betonar speciellt bemötande, förhållningssätt samt vikten av det gemensamma språket. I klienternas reflektioner kring deras livssituation och välbefinnande framgår många olikheter, men också flera likheter som vi med hjälp av sociologiska teorier tolkat. I analysen framgår bland annat hur myndigheters system är uppbyggda, där vi belyser vikten av samverkan som arbetssätt.

Bakgrund och problem: År 2011 anmäldes 12 260 bokföringsbrott till Ekobrottsmyndighet-en och statistiken visar att detta brott är det näst vanligast anmälda ekonomiska brottet. Det är ett växande problem och de brottsförebyggande myndigheterna måste använda åtgärder som ger en preventiv effekt eftersom ekonomisk brottslighet kan leda till betydande skador för samhället, exempelvis genom att skapa en orättvis konkurrenssituation för företagare. Det kan även skada och hota förtroendet för näringslivet samt leda till en dämpad tillväxt i Sveriges ekonomi. Eftersom bokföringsbrott är ett omfattande problem så klarar inte en enskild myn-dighet av att hantera problemet själv, därför är samverkan en viktig del i myndigheternas arbete. Syfte: Syftet med studien är att med utgångspunkt i ett myndighetsperspektiv förklara hur de svenska brottsförebyggande myndigheterna arbetar för att förebygga bokföringsbrott. Det kommer att ske genom att vi identifierar vilka åtgärder de brottsförebyggande myndigheterna använder sig av i sitt förebyggande arbete samt beskriver hur samverkan mellan de olika brottsförebyggande myndigheterna fungerar. Metod: Vi har använt oss av den induktiva forskningsansatsen samt den kvalitativa forsk-ningsstrategin i vårt uppsatsarbete. Det empiriska materialet utgörs av fem perspektiv som har samlats in genom intervjuer med olika brottsförebyggande myndigheter. Slutsats: Vår slutsats är att de brottsförebyggande myndigheterna främst använder sig av åt-gärderna; information, kontroll samt utvecklande av lagstiftning för att motverka bokförings-brott och de upplever att dessa åtgärder fungerar tillfredställande. Myndigheterna upplever att samverkan är en betydelsefull del i det brottsförebyggande arbetet. De anser att samarbetet dem emellan fungerar bra och att de regionala underrättelsecentren är exempel på väl funge-rande samverkan samt att det mervärde som skapas framförallt består av ett utökat informat-ionsutbyte.

The aim with this study is to analyze how Swedish social services interpret men's and women's needs and whether it is possible to discern any pattern in the social services investigations. The following questions are of importance: how men and women are described in the assistance investigations and if there are any differences between men and women in assistance investigations. The analysis is based on a qualitative text analysis of twenty assistance investigations. The investigations have been studied gradually and interesting patterns emerged which were analyzed by the theory of gender.The results are multifaceted and demonstrate on the one hand that men and women receive the help they apply for and the assessment of their needs is conducted in an equitable way. On the other hand, the study demonstrates that there is a difference in how men and women are described in the investigations.

Denna studie undersöker några yrkesverksamma i offentliga myndigheter (Länsstyrelsen, polisen, elevhälsan) och en frivillighetsorganisations (Rädda Barnen) definition och föreställningar om "hedersrelaterat" våld och förtryck, vilken problematik de möter i sitt dagliga arbete samt vilka perspektiv som finns representerade och etablerade inom dessa verksamheter sedan "hedersfrågan" initierades år 2002. Studien tar sin utgångspunkt i det intersektionella perspektivet. För att få svar på de yrkesverksammas definitioner och föreställningar har studien genomförts via fem semistrukturerade intervjuer - som en del av en kvalitativ forskningsansats. Som analysmetod för tolkning av empiri har innehållsanalys tillämpats. De centrala fynden av studien går i linje med tidigare intersektionell forskning, där en framträdande kulturalisering i definitionen av "hedersproblematiken" återfinns, då den förknippas och förklaras utifrån kulturella aspekter. Det framkommer även en avgränsning av kunskap, det vill säga att kunskapen centreras till ett fåtal personer inom verksamheten och där en uttalad föreställning om att "specialkompetens" om "hedersproblematiken" behövs. Detta är helt i motsats till andra kritiska perspektiv som anser att detta är en stigmatiserande social praktik genom särdelningen av problematiken. Dessa perspektiv pekar istället på att förtrycket bör ses som globalt och inte bundet till vissa "kulturer". Vidare syns att könsfördelning fortfarande finns uttalat, trots många års forskning och politiska kunskapssatsningar. / <p>2015-06-12</p>