After a brief overview of the standard attempts to give the persistence conditions of artifacts through time and material changes, I develop and present an account which capitalizes on Koons’s theory that artifacts are in some robust and important way social practices in order to explain their persistence through time. After one unsuccessful attempt to formulate a view that is not susceptible to Ship of Theseus like problems concerning the persistence conditions of artifacts, I present the full view: artifacts become artifacts when they are arranged in a particular formal manner by someone who is engaging in a creative social practice. The artifact then remains the same artifact so long as its form is sufficiently preserved and maintained according to maintaining social practices. In this way, the social practice that unifies the artifact is like the life that unifies an organism—so long as the social practice and the form persist, the artifact is the same artifact. To conclude, I look at several problems my view cannot yet account for, such as the persistence conditions of objects that are not manmade artifacts, and the commitment to ontic vagueness that my view seems to entail. / text

L’éthique néo-aristotélicienne développée à la suite du programme proposé par G.E.M. Anscombe en 1958 exclut-elle la notion de moralité ? Anscombe contestait la pertinence de la notion de « devoir moral ». Cela implique-t-il que l’on doive, pour la suivre, renoncer à toute distinction entre le « moral » et le « non moral » ? La défense d’un absolutisme moral motivait les analyses d’Anscombe concernant « l’intention ». Les critiques du légalisme, du conséquentialisme ou du subjectivisme qui sont menées dans le sillage de « La philosophie morale moderne » par les principaux représentants de l’éthique néo-aristotélicienne – Philippa Foot, Alasdair MacIntyre, Rosalind Hursthouse ou Martha C. Nussbaum – répondent au même type de préoccupation. Les néo-aristotéliciens cherchent à opposer aux conceptions modernes de la rationalité morale l’idée d’une rationalité pratique homogène. Mais c’est pour montrer qu’elle est intrinsèquement liée à la vertu. Dans le même esprit, ils opposent à l’anti-naturalisme de la morale britannique du XXème siècle un naturalisme non réductionniste. Sous ces différents aspects, leur réflexion bénéficie des liens qu’elle renoue avec l’inspiration originelle de la méthode de la « psychologie » anscombienne. C’est ce qui permet à certains d’entre eux de poser les jalons d’une éthique fondée sur les notions de vertu et de bonheur, que celle-ci revendique ou non son appartenance à « l’éthique de la vertu ». A travers sa définition de « l’action humaine », cette éthique qui possède certains traits caractéristiques de l’éthique des Anciens, implique bien néanmoins une définition exigeante et originale de la moralité. / Does neo-Aristotelian ethics, which was developed according to the programme by G.E.M. Anscombe in 1958, exclude the notion of morality? Anscombe challenged the relevance of the concept of ‘moral duty’. Does this imply that, to follow her programme, one must give up any distinction between ‘moral’ and ‘non-moral’? The defence of moral absolutism motivated Anscombe's ‘intention’ analyses. Critics of legalism, consequentialism or the subjectivism that was conducted in the wake of ‘Modern Moral Philosophy’ by the main representatives of neo-Aristotelian ethics—Philippa Foot, Alasdair MacIntyre, Rosalind Hursthouse and Martha C. Nussbaum—have responded to the same type of concern. The neo-Aristotelians, despite their disagreement on many points, seek to set the idea of a homogeneous practical rationality against modern conceptions of moral rationality; however, it is to show that rationality is intrinsically linked to virtue. In the same spirit, they set a non-reductionist naturalism against the anti-naturalist British ethics of the 20th century. Under these different aspects, their reflection benefits from a return to the original inspiration of Anscombe’s ‘psychology’ method. This return is also what allows some of them to lay the foundations for an ethical theory based on notions of virtue and happiness regardless of whether it claims to belong to ‘virtue ethics’ or not. Through its definition of ‘human action’, this ethical theory—which proposes to reconnect with certain characteristics of ancient ethics—implies, however, a demanding and original definition of morality.

No description available.

<p>I denna uppsats presenterar och diskuterar författaren tre invändningar som riktats mot dygdetikern Rosalind Hursthouses förslag om vad som är en moraliskt riktig handling. Hursthouse menar att en handling är moraliskt riktig om den är vad en dygdig agent karaktärsenligt skulle göra i omständigheterna. Den form av invändningar som författaren presenterar och diskuterar i uppsatsen försöker visa på att Hursthouses förslag exkluderar handlingar som vanligen anses är rätt.</p><p>Författaren argumenterar för att en dygdetik lik den Neo-Aristoteliska dygdetik Hursthouse försvarar kan formuleras så att den undgår invändningar som presenteras i uppsatsen. Författaren föreslår att vi istället för att förstå Hursthouses förslag som om det gällde de faktiska handlingar som en dygdig agent gör, istället bör uppmärksamma att en dygdig agent följer handlingsmaximer vilka hon prövat under sin moraliska utveckling till att bli dygdig. Författaren föreslår vidare att det är huruvida en handling utgår från en maxim som karaktärsenligt kan ingå i ett dygdigt liv som är avgörande om den är moraliskt riktig eller inte.</p> / <p>In this paper the author presents and discusses three charges that have been raised against Rosalind Hursthouses virtue ethical account on what it takes for an action to be morally right. Hursthouse proposes that an action is right, if and only if, it is what a virtuous agent characteristically would to in the circumstances. All of the charges discussed and presented in the paper try to show that Hursthouses account excludes actions which we would like to say are morally right.</p><p>The author argues that a Neo-Aristotelian form of virtue ethics, like the one Hursthouse defends, can be formulated so that the charges can be avoided. The author proposes that, instead of understanding Hursthouses account as if it is only the very actions that virtuous agents perform that are morally right, we should observe that the virtuous agents are acting from maxims that they have tested during their development towards becoming virtuous agents. The author then proposes that an action is right if it can be traced from a maxim that can be a characteristic part of a virtuous life.</p>

I denna uppsats presenterar och diskuterar författaren tre invändningar som riktats mot dygdetikern Rosalind Hursthouses förslag om vad som är en moraliskt riktig handling. Hursthouse menar att en handling är moraliskt riktig om den är vad en dygdig agent karaktärsenligt skulle göra i omständigheterna. Den form av invändningar som författaren presenterar och diskuterar i uppsatsen försöker visa på att Hursthouses förslag exkluderar handlingar som vanligen anses är rätt. Författaren argumenterar för att en dygdetik lik den Neo-Aristoteliska dygdetik Hursthouse försvarar kan formuleras så att den undgår invändningar som presenteras i uppsatsen. Författaren föreslår att vi istället för att förstå Hursthouses förslag som om det gällde de faktiska handlingar som en dygdig agent gör, istället bör uppmärksamma att en dygdig agent följer handlingsmaximer vilka hon prövat under sin moraliska utveckling till att bli dygdig. Författaren föreslår vidare att det är huruvida en handling utgår från en maxim som karaktärsenligt kan ingå i ett dygdigt liv som är avgörande om den är moraliskt riktig eller inte. / In this paper the author presents and discusses three charges that have been raised against Rosalind Hursthouses virtue ethical account on what it takes for an action to be morally right. Hursthouse proposes that an action is right, if and only if, it is what a virtuous agent characteristically would to in the circumstances. All of the charges discussed and presented in the paper try to show that Hursthouses account excludes actions which we would like to say are morally right. The author argues that a Neo-Aristotelian form of virtue ethics, like the one Hursthouse defends, can be formulated so that the charges can be avoided. The author proposes that, instead of understanding Hursthouses account as if it is only the very actions that virtuous agents perform that are morally right, we should observe that the virtuous agents are acting from maxims that they have tested during their development towards becoming virtuous agents. The author then proposes that an action is right if it can be traced from a maxim that can be a characteristic part of a virtuous life.

No description available.

No description available.

No description available.